Det finns vissa egenskaper man bara SKA ha för att duga som människa känns det som.
Ja, eller i alla fall för att inte betraktas som en "stackars människa."
Vi ÄR väldigt mycket vår förmåga i det här landet. Det är viktigt att vara lyckad, lycklig och hel.
Att vara tjock går helbort. Så gör oxå arbetslös eller långtidssjukskriven. Och ångest är verkligen ingen attraktiv egenskap. Inget arbetsgivare gnuggar händerna av förtjusning inför.
Sååå, du är inte tvärsäker och skitcool i alla situationer utan tvärtom, ibland rädd utan att veta varför, toppen dej måste vi ha!
Jag läste på Lady Dahmers sida här om att hon håller på att ta körkort och är livrädd.
Så kan det ju vara. EN människa kan vara särdeles neurotiskt lagd.
Men döm om min förvåning när massor av kvinnor kommenterade under att de varit/ är lika rädda dom.
Trogna läsare känner ju till min relation till bilkörning. Jag har haft körkort sedan jag var tjugoåtta eller nåt sånt, 18 år alltså. Jag kör utan problem i min lilla stad och till grannstaden där jag jobbar och tycker det är riktigt avkopplande, men sen på nya vägar så blir det nåt helt annat...
Jag har kanske kört längre sträckor, till nya platser ett tiotal gånger på arton år. Tillräckligt få gånger för att jag i mitt huvud skall kunna räkna upp samtliga tillfällen.
Ja, alltså det vill säga, så gott som aldrig.
Jag är rädd helt enkelt.
Rädd för att inte kunna reglerna. Rädd för att bilen ska gå sönder (kör ju alltid skruttbilar), rädd för halka, att köra av vägen, krocka med djur eller andrabilar, hamna vilse mm, jag skulle kunna fortsätta i evigheter.
Min make påtalar alltid hur illa jag kör de få gånger som jag kör honom och inte han mej och därför har det blivit så att han kör överallt.
Men den där rädslan är inte helt lätt att erkänna för någon.
Jag hittar hellre på 1300 undanflykter.
Att man har körkort å ändå inte är inte lätt att berätta.
Det känns jävligt... fånigt.
Min son tog körkort i höstas. Han kör som hejsan, överallt och ingenstans och en logisk liten gräshoppa sitter bakom mitt ena öra och viskar att "Kan han så kan rimligtvis du oxå."
Nu inför praktiken som börjar v 3 så kommer jag att få köra en hel del.
Jag var inställd på att lösa det med bara tåg och buss men det kommer att bli för meckigt.
Ibland slutar jag t.ex kl 22 och börjar kl 06:45. Vid några tillfällen kommer jag sova över hos en klasskamrat men hon bor en bit utanför stan och då blir det två bussbyten.
Det funkar ju inte.
Jag måste bara komma över detta. Låta det förbli en rädsla och inte en fobi, vilket det blir om jag hoppar av min drömutbildning för att jag inte vill köra bil.
Rent krasst är det så att antingen är jag botad om tre veckor i min "köra bil rädsla" eller så är jag döden död.
Problemet är lixom löst av båda alternativen.
Men det är ångest, rädsla, skräck.
Puss/ Asta
Köp en GPS så kommer du inte vilse. Packar bilen har du mobil att få tag på bärgare. Kör själv så behöver ingen klaga på hur illa du kör. I varje fall inte så du hör ;-) Finns många fler än du som bara kör "hemmavid". Kram på dej önskar Kicki
SvaraRaderaJag känner precis som du! Har också haft körkort sedan jag var 18,(är 37 nu) övningskörde redan som 16-åring eftersom min pappa var jätteintresserad av att övningsköra - ja han och min ena bror älskar att köra bil och mecka med dem. Själv har jag aldrig varit med i någon olycka och den enda incidenten som jag varit med om är att skrapa bilen mot en träpåle på en parkering. Det går även bra för mig att köra i min lilla stad men så fort det ska köras längre känner jag... tja nästan skräck. För mig tror jag det handlar mest om rädslan att vara med i en olycka. Jag tycker att det känns så farligt på motorvägen, alla kör så fort och ibland kör folk som dårar och gör galna saker i trafiken. Jag känner att det skulle vara så lätt att råka dö, och det är det som isar i mig när jag har ansvar för att köra med hela familjen i bilen. Ja, det är mest maken som kör här också....
SvaraRaderaTillbaka till dig, jag tror alldeles säkert att du kommer fixa det under praktiken - du kommer ju att få rutin på de sträckorna också efter några gånger och då är det säkert inte så läskigt längre. / Helena
Jag lärde mig köra när jag var 18, i lumpen körde jag tung lastbil med tungt släp, i stadsmiljö och ute i skogen, när vi i perioder bott i Göteborg och i Boden har jag kört halva eller hela vägen (90 mil åt ena hållet, 60 åt det andra) utan problem. Men: Jag lärde mig köra bil på landet, så landsvägskörning fixar jag, så fort det blir fler filer och högre fart, eller okänd stadsmiljö så får jag panik. De senaste åren har dessutom min syn kraftigt försämrats så rent krasst bör jag inte köra längre. Skillnaden mellan de som kör och vi som väljer att inte köra kanske mer ligger i att vi inser våra begränsningar och därmed väljer att avstå... Vi är alltså bättre människor ;-)
SvaraRadera