Så var jag där igen...

 

Så var det det där igen. Om att vara min egen bästa kompis. En smula snäll mot mej själv. Behandla mej själv så som jag behandlar andra jag tycker om å bryr mej om.
För visst tycker jag väl om mej själv? Visst är jag väl stolt över mej själv?
Alltså... "Nja", är väl svaret på den frågan och det är kanske där skon klämmer.

Jag ser mej själv som en rätt snäll kompis. Kanske kunde jag vara bättre på att höra av mej, men i stunden och i mötet är jag inlyssnade och respektfull.
I vissa sammanhang kan jag kanske upplevas som lite sträng.
Jag säger inte det som jag vet personen vill höra... inte alltid i alla fall... utan det den behöver höra. Jag håller inte bara med.
Vissa fixar inte det.
Mina barn har alltid fått argumentera för sin sak. Fått lära sej att se på saker från andra hållet, sin egen del. Jag har inte varit morsan som fart ut å skällt på andra barn "som varit dumma."
Studenter på jobbet och nyfärdiga kollegor får ofta frågor av mej under rapporten.
Varför då? Hur kommer det sej? Vad behöver man tänka på då? Hur mycket har han kissat? Är det tillräckligt? osv.
Det kan nog av vissa upplevas som "lite strängt" trots att jag är noga med att det är ett sätt att lära sej. Till nästa rapport har kollegan koll på de där frågorna.
Om man inte kan... hur ska man då se vad som saknas?

Men även om jag är lite sträng. Lite rak i många situationer så är jag alltid värst mot mej själv. Kräver alltid mest av mej, ger mej själv minst cred.
Å jag vet inte varför, för det är faktiskt inte särskilt rättvist.
Ta det här med löpningen till exempel.
Det var inte länge sedan jag klarade av att springa milen. Var det förra veckan?
Eller veckan dess för innan?
Jag var så stolt. Så nöjd. Ja faktiskt lite mallig.
Jag hade klarat av något som jag aldrig trodde var möjligt.
Idag sprang jag igen.
Å det var tungt som fan, efter en 6 km så ville jag bara ge upp.
Benen var som stockar. Jag var ökentorr i munnen. Jag hyperventilerade och kände mej svimfärdig och hade det inte varit för min förbaskade envishet hade jag brutit och gått resten... eller allra helst, ringt å bett att bli hämtad.
Men jag tog av mej T-shirten och sprang med bara sport bh'n. Jag tog bort musiken ur öronen. Jag saktade ner lite grann på tempot och jag koncentrerade mej på att få ner andningen.
Och jag klarade av det. Jag sprang hela vägen, hela milen.
Till en vän hade jag sagt: "Bra gjort! Du klarade det!"
Till mej själv säger jag: "Ja men va fan... hur svårt ska det va?! Det gick ju bra här om dagen, så vad är problemet nu? Varför kan du inte lära dej att njuta av att springa? Det ska väl ändå inte gå bakåt?!" 

Varför är det så?
Nej, skärpning!
Jag är bra! Jag är FANTASTISK som springer milen mitt i sommaren med astman i bagaget.
Jag har tappat 5 kg övervikt sen förra sommaren och är starkare än på länge.
Kanske någonsin.
Å imorgon ska jag bli snygg i håret med.

Puss/ Asta