Min recension av sommaren på BB

Då har jag jobbat mitt sista pass på BB för denna sommaren.
Jag är nu officiellt tjänstledig från Region Halland och inskriven på Högskolan i Borås.
Anmäld till första kursen. Studieförsäkran är inlämnad.
Det känns... overkligt.
Spännande, roligt, läskigt men overkligt.
Svårt att greppa att det verkligen händer å att det händer nu.
Måndag-torsdag nästa vecka är det skola. 06-18 cirkus varje dag kommer jag vara borta.

Jag har haft en jättebra sommar trots bristen på semester!
Den har varit inspirerande å lärande. Det har varit ett rimligt arbetstempo.
Ett tempo där jag haft tid att prata med mina patienter, där saker å ting har fått ta den tid det tar och där jag i stort sätt aldrig gått hem med den där, för sjuksköterskor så välbekanta, känslan av att bara ha gjort en bråkdel av det jag borde.
Det har varit en sommar som fått mej att på riktigt vilja ta klivet till barnmorska.
Att istället för att trycka på "nej knappen" som så många gånger förr trycka på "ja."
Ja, jag tackar ja till min plats.
Jag tar med mej allt jag har lärt mej, alla fina föräldrar jag fått hjälpa att finna sej till rätta, alla söta bebisar jag fått pussa på.

Jag har känt mej väldigt väl mottagen av mina sommarkollegor.
Jag kan inte säga att jag helt kommit in i arbetsgruppen, det tar tid att få vänner å särskilt gamla vänner.
Det är klart att det är skillnad med mina gamla kollegor som känner mej utan å innan.
Som jag delat skratt å tårar med, blivit berusad tillsammans med, talat förtroligt ihop med, lunchat med, träffat privat. Å bitvis har jag saknat dom å det så det värkt i kroppen.
Men jag har blivit välkomnad å inkluderad och många av mina nya kollegor har tagit sej tid att ge pepp på vägen. Säga att de ser fram emot att ha mej som kollega, att det kommer gå bra, att jag kommer fixa det kanon, att jag ska ha roligt på färden.
En kollega sa idag "Sträck på dej, du ska bli barnmorska, du är på väg!"
En annan skrev på facebook å bad mej höra av mej om jag behövde pepp.
I will.
Det värmer så gott i hjärtat å i det där halvrisiga självförtroendet och jag känner att det är en arbetsgrupp med potential. En grupp där jag kan komma att trivas och där jag ser blivande vänner.

Nu ska det bli så himla roligt att få komma igång. Att få grotta ner mej i teori. Att plugga å lära mej en massa om sådant som jag varit intresserad av å brunnit för i hela mitt vuxna liv.
Inte alla förunnat att veta så klart tror jag. Å andra sidan hann alltså tanten närma sej femtio (okej, 46) innan hon fick tummen ur.

Puss/ Asta