Bild: Jag med en av mina bästa kompisar.
Vad är det för dej?
Hur ska en bra vän vara och inte vara?
Är en bra vän en som alltid är ärlig och som du kan lita på att hon säger som det är?
Eller är en bra vän någon som alltid är lojal mot dej och som stöttar dej i det du tänker?
Är det viktigt att ses ofta?
Är "gamla vänner" bättre än nya?
Är det viktigt att ni är lika till sättet och har samma värderingar?
Vilka är dina bästa vänner? Du får hemskt gärna berätta om dem för mej/ oss.
Och hur är du som vän?
Jag är inte typen, har aldrig varit, som har massor av vänner.
Jag har nog aldrig haft behovet av det.
Däremot så är jag beroende av och uppskattar högt de vänner som jag har.
Och dom är ganska olika.
En bajsar i blöja och en annan jobbar i hemtjänsten.
En slickar sej om snoppen varje kväll och en annan når inte ner hur gärna han än skulle önska.
En ser jag vart annat år och en annan har jag aldrig sett.
Några delar delar av mitt DNA och en annan gör det inte.
Några är politiskt insatta medan andra knappt vet skillnaden på S och M.
Lite så...
Men för att sann vänskap skall uppstå och hålla behövs ändå någon form av gemensam grund, av igenkänning.
Just nu har jag ingen ny vänskap. Nya vänskapsrelationer kan vara lika härliga och är snarlika förälskelser. Jag kan bli betuttad och helt uppfylld av en ny vänskap.
Äldre vänskaper är som trygga gamla äktenskap. Man vet precis vad den andra tycker (inga överraskningar här inte!), vad hen ska säga, vad hen ska tycka.
Men det är tryggt och det är kärlek och det är kanske mer genuint.
Förälskelsefasen är över, man VET att man passar ihop och varför.
Jag har olika relation till dem alla.
Några är mer burdust ärliga vad de tycker vilket kan vara skönt.
Andra mer lojala och det behöver man oxå.
Gemensamt för dem är att jag kan slappna av och vara mej själv precis så som jag är. Det är äkta vänskap för mej. Att inte behöva anstränga sej eller föreställa sej.
Jag skulle aldrig stå ut med vänner som "kräver" saker av mej...
Att jag ska ha ett städat hem, att det ska bjudas exklusivt, att jag ska se ut på ett visst sätt, bära särskilda kläder eller så för att duga.
Här ser ut som fan. Kommer de objudna så finns det stor risk att de blir attackerade av dammbävrar, att de får dricka kaffe ur pappmugg för att all disk är i maskinen, hunden slemmar ner dem, att de får glo ner på skitiga trosor på golvet när de går på toa.
Jag är rätt kass på att höra av mej och ta kontakt.
Har lixom fullt upp med studier, hund, barnbarn och min åldrande lekamen.
Men de flesta av mina vänner är likadana eller sämre. Ingen springer ner dörren här hemma precis. Med en av mina vänner så planerar vi alltid och skriver in i våra almanackor när vi ska ses nästa gång vid varje träff. Det är jäkligt bra och hon är den jag har mest regelbunden kontakt med.
Jag borde verkligen införa det med samtliga.
Men trots att vi har dålig frekvens på att ses så har jag ändå de där vännerna som jag kan vända mej till om livet rasar. Som jag skulle kräva att få flytta in hos ett tag om jag blev hemlös. Som jag alltid kan ringa.
Det är guld. Då är man rik.
Puss/ Asta
Jag har få riktiga vänner. Kanske bara tre som jag vet skulle öppna sitt hem för mig och mina barn. Vet att dom aldrig skulle vara dömande om jag har klantat mig. Vet att dom hade fixat sängplats åt oss,även om det inte fanns plats.
SvaraRaderaTvå av dom har jag känt sedan jag var typ 11 år. Den tredje är en ny vän,sedan ett årsedan. En känner när det klickar med vänskap.
Skönt när en kan bara hänga med varandra även om en precis har klämt en massa pormaskar. :) Att jag inte måste anstränga mig.
Att en har samma värderingar och människosyn är nog ett måste för riktig vänskap.
Är dålig på att hålla kontakten,det är ju så att när en har jobbat och roddat med allt hemma så finns inte orken kvar.
När vi väl träffas så räcker det för mig att bara vara nära dom,behöver inte hitta på så mycket. Sedan har jag som tur är mina föräldrar och syster som alltid finns där för mig.
Vet inte hur jag uppfattas som vän. Men jag hoppas dom förstår att dom kan komma till mig om det kniper. Är inget bra på att trösta eller ta hand om människor,men jag är bra på praktiska saker som behöver göras för att vardagen ska fungera. Tvekade aldrig att flytta hem till min kompis när hennes man dog. Såg till att hon och barnet fick mat och tvättat och städat.
Eller när den andres man blev sjuk å låg på sjukhus länge,då flyttade jag in där med. Lämnade och hämtade på förskolan och roddade så vardagen fungerade.
Så ja,jag är nog en bra vän ändå. (hoppas jag att dom tycker)