Gränser i relationer

En bloggsyster skriver ett inlägg om vilka gränser hon sätter i sina relationer till andra. Vad som är viktigt, mindre viktigt, vad som kan kompromissas om och vad som inte kan göras.
Det är ett intressant ämne som jag själv funderar ofta kring.

Så här är det...

Jag sväljer mycket i många relationer som inte landar bra i magen.
Människor som inte lever upp till mina principer. Jag har aldrig haft en helt sund relation till män vilket jag tror bottnar i att jag aldrig hade den där pappan och förebilden i min uppväxt som älskade mej och fanns för mej förutsättningslöst.
Och att jag mötte massa kräk istället.
Jag valde oxå man för väldigt många år sedan, när jag var en annan.
Idag skulle jag förmodligen valt en annan typ av man... eller kanske inte för de där gamla hjulspåren är lätta att falla in i... men jag uppskattar delvis andra egenskaper.
Sen har min make... grattis på födelsedagen hjärtat... en massa fina egenskaper och de som stör mej är inte av den dignitet att jag inte står ut med dem.
Men det finns en del... som gör mej förbannad och ledsen i skiftande skala.
Han är ex väldigt mansplanande och manschauvinist i många sammanhang och jag kan bli tokig när jag diskuterar problem, strukturer och annat som har med feminism att göra och han är ungefär lika inkännande som Homer Simpson.

Jag sparade länge på relationen med min pappa. Trots att jag många gånger inte mådde väl i den. Att jag hela tiden sträckte mej efter en kärlek och en tillgivenhet som helt enkelt inte fanns.
Jag har en mycket komplicerad relation till min mamma.
Jag har en omöjlig saknad efter min bror och det finns saker jag borde lösa med barnen. Vännerna med. En del som skaver.

Samtidigt så är jag mycket medveten om att jag inte är en perfekt människa och att jag har min del i varje relation jag har som inte fungerar eller är felfri.
Jag har inte varit världens bästa fru. Jag har sannerligen gjort min man illa flera gånger.
Jag har inte varit någon perfekt dotter, jag kunde jobbat mer och hårdare med de relationerna. Jag kunde nöjt mej med mindre gällande pappa.
Ett halvår efter att jag bröt med honom kan ändå minnen av tillgivenhet från honom ploppa upp och jag saknar det vi inte har väldigt mycket men kan se min del. Jag är min pappas flicka, så lik honom i mångt å mycket.
Som förälder har jag försökt hårdare än i alla andra relationer men visst har jag gjort fel, större fel än att ha blivit omotiverat arg eller tappat tålamodet. Jag har brustit på olika sätt med de olika ungarna.
Och hur ska jag rimligen kunna kräva 100% i mina relationer när jag inte själv lyckats prestera det samma? Jag vet att man kan älska massor å ändå inte lyckas helt å hållet.

Jag skulle säga att jag är en kvinna som lätt blir förbannad men som oxå är både förlåtande och självrannsakande. I gräl och konflikter kommer jag nästan alltid till den punkt där jag efteråt grämer mej över mina ord och tillkortakommanden alldeles oavsett hur "rätt" jag haft.

De gränser jag ändå har å har haft?

Om min man slog mej... oavsett anledning... så vore det för alltid över.

Om han köpte sex lika så.

Han har alltid fått förstå att barnen kommer i första hand för mej.

Och att jag alltid kommer ha hund. Det är inte förhandlingsbart.

Min bror kan inte komma hit, vi kan inte inleda en kontakt, hur mycket jag än saknar och sörjer honom.

Mina barn har aldrig... jag menar aldrig... fått säga skällsord till mej. Jag skulle heller aldrig acceptera rasistiska tendenser, mobbing eller översittartendenser hos dem. De är väluppfostrade, trevliga, reflekterande.

Jag kan inte ha vänner som är rasister. Åtminstone inte som delar de åsikterna med mej.

Mamma får inte vara här onykter mer.

Mina vänner får acceptera Gottfrid. Han bor här. Han rör sej som han brukar. Jag skulle aldrig stänga in honom.

Vilka är dina gränser?

Puss/ Asta