Tack ska du ha hej

Under de sista åren har jag stadigt blivit allt mer asocial på min fritid.
När barnen var små umgicks jag dagligen med vänner å kunde sitta i telefon i timmar.
Numera är jag helst hemma. Jag orkar lixom inte ta tag i det. Å jag träffar knappt nån, än mindre slår en signal för att kallprata en halvtimma.

Största delen av mitt sociala liv har jag på jobbet.
Det är där jag är de flesta av veckans dagar. Några av kollegorna har blivit privata nära vänner.
För att vi jobbat länge ihop, för att vi gått igenom tunga perioder tillsammans, för att vi har mycket gemensamt... eller som i Lillebrors fall, ingenting gemensamt men gillar varann ändå.
Nu ska det splittras.

Man kan tänka att sann vänskap klarar det där.
Vi fortsätter självklart att vara nära vänner för har man gillat varann så mycket så förändras inte det av att man befinner sej i olika lokaler. Vi får väl jobba på det.
Det låter självklart och rimligt men tidigare erfarenheter säger mej att det inte är så...
Jag har befunnit mej i massor av gruppkonstellationer genom åren med människor jag älskat och där vi vid uppbrott lovat varandra att hålla fast vid vänskapen... men det blir sällan så.
Man försöker i början men medan tiden går rinner vatten under broarna och livet förändras.
Inte minst för oss inom vården med så oregelbundna tider där en dejt på fler än två kan ta månader att få till.
Den vetskapen känns väldigt vemodig. Den vetskapen gör mej ledsen på riktigt.

Ibland känns det nästan lite tabu att prata om att vissa av ens kollegor är viktigare än andra.
En gång i tiden blev jag å ytterligare kollegor till å med inkallade till chefen för att vi var för tajta, för att andra kände sej exkluderade.
Jag har svårt att förstå det. Det säger sej själv.
Jag kan jobba med alla. Jag tycker om de allra flesta av mina kollegor.
Det finns enstaka jag har svårt för. Å det finns några som jag tycker om bortom jobbet.
Det är väl inget konstigt?
Är det inte så för alla?
Det innebär inte... självklart inte... att någon ska puttas ut eller känna sej övergiven.

Idag är en något lättare dag än igår. Men inte min bästa. Långt från min bästa.

Puss/ Asta