Å så skriver vi ännu lite personligare

Fick ett meddelande av min äldsta dotter.

Älskade mamma...
Jag är ledsen att det blev så jobbigt idag.
Men du ska inte vara ledsen, inte skämmas, inte känna dig dum.
Du är inte vek. Du är inte svag. Du är sjuk!
Jag minns hur jag kunde bli så frustrerad på dig förr... att du alltid vägrade att sjukskriva dig när du var sjuk... inte för än du hade 39 graders feber kapitulerade du och sjukanmälde dig. Alltid skulle du till jobbet. Fullproppad med mediciner.
Nu går det inte att göra så. Att vara lat ligger inte för dig. Tvivla inte på dig själv. Nu måste du lyssna på din kropp!
Att hyperventilera, gråta ohejdat, skakningar i benen, hög puls... det är symtomen på din diagnos. Precis som att du inte kan hjälpa att dina luftrör snörps ihop när du har astma, så kan du inte hjälpa det här.
Det är inte tecken på svaghet, utan endast på din utbrändhet.
Man pratar ju om att man ska säga patient med diabetes och inte diabetespatient, för man ÄR inte sin diagnos, man HAR en diagnos. Du ÄR inte din utbrändhet, du har en sjukdom. Det är inte dina egenskaper eller din person som får dig att bryta ihop i medicinrummet, lika lite som det är din person som får dina luftrör att kontrahera!
Du måste acceptera din sjukdom. Inte ge upp. Men acceptera.
Det kommer att bli bra, men det tar tid.
Men det kommer att bli bra! Tillslut.
Du är så duktig. Du kämpar på. Du gör så gott du kan.
Och det är bra nog. Du är bra nog.
Älskar dig!
Puss och kram!

Det är så fint!
Vilken fantastiskt fin och mogen dotter jag har.
Å nog märks det att hon är sjuksköterska inom psykiatrin när hon talar till sin mor :)

Egentligen VET jag ju oxå allt det där.
Jag har själv alltid sagt samma sak till andra i min situation.
Jag talar ofta om mej själv som "den psyksjuka." Det är på skoj, med självironi.
Jag vet att det är inte ett dugg konstigare att drabbas av en utmattningssjukdom eller en depression än vad det är att drabbas av en fysisk diagnos.
Inte ett dugg "svagare" eller suspektare.
Faktum är att det dessvärre händer de flesta minst en gång i livet.

Jag vet inte varför det är enklare att ge de där goda råden, se på det sunt å riktigt när det gäller "någon annan." Jag vet inte varför jag har andra krav eller preferenser vad det gäller mej själv. Det är ju inte så att jag går runt och tycker att jag är en supermänniska som står över alla andra i andra fall.
Men just det här... jag har inte tålamod. Inte mod nog.
Jag vill bli frisk, jag vill vara som vanligt... NU!
Ja jag KRÄVER det av mej själv. Trots att jag inte gör samma sak med min astmadiagnos. Kräver att bli frisk menar jag.

Jag tänker på det "troll" som skrev till mej för några dagar/ vecka sen.
Om att jag minsann inte verkar sjuk som orkar både hundkurser och parmiddagar.
På att hon oxå är trött efter jobbet.
Jag tänker att "du har inte en susning, vi skulle kunna byta du å jag."
Men jag tänker oxå att det måste vara lätt att känna så, när man själv springer i det där hamsterhjulet och ska hinna å orka både ditten och datten. Skitlätt att bli avundsjuk på någon som går hemma med betalning å lägger upp flinande bilder på sej själv på strandpromenader.

Vad vill jag säga med det här inlägget?
Tja, att jag har förbannat fina barn. (Fick precis en blomma av Mini.)
Å att min "hårda" syn på mej själv inte gäller andra som kämpar.
Okej?

Puss/ Asta