Hjälp en tant som inte orkar vänta

 

Jag har precis avverkat dagens andra långrunda med Gottemannen.
Det har varit mulet å småduggat båda gångerna men det är milt och med löfte om vår så det har varit sköna promenader i alla fall.

När jag gick förbi ett villaområde luktade det nypoppade popcorn och jag blev sugen men tänkte oxå att "nej, nu är det måndag å ordning och reda igen."
Jag är glad över att jag fortfarande känner motivation och pepp.
Jag brukar alltid gå hårt ut med vanorna som skall brytas, övertaggad liksom, och sedan dör den där glöden rätt fort.
Jag är en quick fix girl. Jag har helt enkelt den personligheten.
Blir otålig, behöver snabba belöningar, resultat. ger efter för njutning.
Om jag ska spekulera så tror jag att det är samma mynt men andra sidan av missbruksbenägenheten. Ett missbruk handlar ju i grunden om samma sak.

Sånt där som tar tid, som man får streta på med, traggla... det är inte min pryl.
Å jag är oerhört duktig på att berättiga ett misslyckande.
Så många år som jag sa "Ja, men jag TYCKER OM att röka. Man lever en gång å det är nu, om imorgon vet man ändå ingenting!"
Jag kan till och med få det att låta logiskt. Klokt. Livsbejakande rent av.
Och samma mening går ju att använda vad det gäller mat och godis.
"Varför skulle jag inte måndagsunna mej det här glaset vin/ en skål med popcorn/ en pizza?! Livet är för kort för att inte njutas av. För att späka sej och svälta."

Det är ju bara det att det inte är så hääääärligt att röka. Jag tänkte på hälsoriskerna varenda dag. Mådde dåligt av det, luktade skunk.
Samma med maten/ vikten. Jag tyckte inte det var roligt att inte komma i mina kläder. Att allt satt åt. Att vågen visade nåt eller några kilon mer var gång som jag ställde mej på den.
Det var bara smaskigt för stunden med den där cigaretten eller flottiga vardagspizzan.
Jag hoppas att jag med tiden kan lära mej lite tålamod och uthållighet att nå det jag vill.

Det jag skulle vilja just nu är att komma igång med att jogga/lufsa.
Dessvärre har jag ingen kondition... och pollenallergin sätter ner den än mer.
Men jag tänker... det måste väl finnas idrottsmän med astma?
Det måste väl gå i alla fall, även om det är svårare?
Jag kan lätt gå i väldigt rask takt en timma men jag orkar bara jogga 50 meter innan luften tar slut.
Märkligt eller hur?
På nåt konstigt vis känner jag behov av nåt mer ansträngande än bara promenader, men jag ger upp så lätt. Jag gör 10 armhävningar (på knä)... blir tokslut, får träningsvärk i 4 dagar å kommer av mej.
Hur gör andra?
Jag vill hitta bra vanor. Hälsosamma vanor. Som jag gör för att jag gillar dem och inte för att jag står ut (för då håller det som sagt inte särskilt länge.)

Hur funkar ni och sunda vanor ihop?
Går det att "bota" en quick fix mentalitet?
Har ni några tips till mej?

Puss/ Asta