Vem kan vara din vän egentligen?

 

Kan du vara vän med vem som helst?
Kan en människa tycka och säga vad som helst och ändå omslutas av din kärlek?
Så klart den inte kan...
Men var går gränsen då?

Jag har skrivit flera inlägg om detta.
Min gräns är ganska snäv, åtminstone bland människor som släpps tillräckligt nära för att bli vänner.
Min make är mycket mer tolerant för olikheter och människors tillkortakommanden än vad jag är. Han kan lixom "se över" om någon har nån riktigt märklig åsikt om nu människan är trevlig på andra vis.
Jag umgås inte med människor som jag inte kan respektera!
Folk får tycka vad de vill om det.
Jag umgås således inte med människor som är rasister, homofober, kvinnohatare, djurplågare, pedofiler eller vad det nu kan tänkas vara.
För nej, jag behöver inte respektera någon som tycker att "muslimer är opålitliga utsugare" eller "bögar är äckliga."

Däremot.
Däremot har jag en hel del människor i min umgängeskrets som inte är fullt lika politiskt korrekta som jag är. Det är rätt svårt att vara :)
Jag har vänner som kan kläcka ur sej halvrasistiska kommentarer eller uttrycka sej en smula homofobiskt eller mansgrisigt nån gång då å då men jag gör ändå bedömningen att hen är en "god människa."
Att saker sägs på skämt, i affekt eller utan större eftertanke.
Om jag skulle ta en diskussion med den här människan så har den ingen genomtänkt rasistisk/homofobisk/ kvinnoförnedrande åsikt.
Alla människor tänker sej inte för innan de pratar. Å alla människor har inte lärt sej att granska sina åsikter med "varför då/ hur kommer det sej?"
Förstår ni hur jag menar?
Det är DÄR... bland dom... det kan bli klurigt att sätta gränser ibland.
De andra... de fullblodade... de är körda från början och enklare att hantera.

Så hur gör jag? Bland vänner som "säger dumheter."
Tja, det beror på.
Ignorerar ofta. Visar ointresse för att diskutera det vidare.
Säger emot och ifrågasätter ibland. För mitt eget resonemang.
Vid enstaka tillfällen går jag därifrån.

Med likasinnade... som tex "Lillebror" kan jag både dra å skratta åt mycket grova skämt. För att jag vet att det inte är på riktigt. Att vi egentligen driver med dem vi låtsas vara. Antifeminister eller rasister.
"Lillebror" brukar ruska mej och säga att "du är hysterisk."
Han kan ifrågasätta hur många hormonplåster jag egentligen behöver eller hur lite kuk jag har fått, han kan säga att "kärringar ska inte vara inom vården, de bara förstör, gå hem å fota dej i en klänning istället."
Han kan kalla invandrare för "hashlibashli" och säga typ att "Du som är så jävla invandrarvänlig kan väl stanna hemma och käka halallkött."
Jag kan själv uttala mej fördomsfullt mot homosexuella till svar.
Sånt är "på låtsas", vi leker med fördomar, där det är tryggt därför att vi vet så tydligt var vi står.
Om nån annan talade om "hashlibashli" hade det inte varit lika roligt.
Eller acceptabelt.

Jag har starka åsikter.
Jag har blivit bättre på att hantera att alla inte tycker lika vad det gäller åsikter som inte är fullt lika känsliga. Och jag försöker respektera de flesta.
Det låter fånigt att säga att jag skulle inte kunna vara vän med en moderat eller jag skulle inte kunna vara vän med någon som vill utrota vargen.
Men det beror på. Beror på hur "övertygade" och "påstridiga" de är i sin åsikt.
Jag HAR moderatpolare. Men jag skulle kanske inte kunna ha en moderatpolare där värderingar och ideologer sken igenom allt för mycket.
Är man en ideologiskt förankrad sosse och en lika ideologiskt förankrad blåing... ja då skiljer det rätt väsentligt hur man ser på människan, samhället och världen.
Det handlar om mer än vilken lapp man väljer på valdagen då.

Hur är ni själva? Vad har ni för gränser?
Vem kan ni umgås med och vem kan ni inte?
Å är det verkligen ok att "leka" rasist el homofob som jag gör ibland?
Vad tycker du?

Puss/ Asta