Ambivalens med stort A

 

Ältande.
Ska jag skriva eller ska jag inte skriva?
Ska jag berätta hur det är eller ska jag inte?
Å ena sidan så tycker jag att det är VIKTIGT att prata om sånt här.
Inte fan skulle jag tveka om jag var magsjuk att skriva om hur jag "kräkts idag oxå."
Det är dessutom min blogg och den som finner mej tråkig/ fånig/ klen kan ju bara raskt söka sej vidare till nån annan blogg att läsa.
Å andra sidan, bloggen finns för att underhålla er.
Å det finns människor i min närhet som jag inte längre har nån lust att anförtro svaghet.
Ältande.

Idag har jag som psykisk träningsvärk.
Är inte lika urakut trött och ledsen men har en molande å lika jobbig känsla av ångest. H. E. L. A tiden.
Jag kan inte koppla av. Jag är spänd. Uppgiven. Deppig. H. E. L. A tiden.
I minst en timma har jag försökt övertala mej själv om att gå ut med hunden.
Om att orka med alla hans tonårsfasoner.

Jag läste Pipans inlägg. Hon har det jobbigare än mej. Har mått dåligt mycket längre. Hon är en idol verkligen som orkar... orkar fortsätta stångas för att klara av att leva med all den där jävla ångesten.
Hon skriver att hon slutat upp med att ha jeans och snyggtröja. Med att sminka sej å fixa håret. Att hon dräller i landstingsbyxor och inte bryr sej.
Det är olika med det där.
Själv har jag ofta lust att skita totalt i hur jag ser ut, i perioder när det varit som värst orkade jag inte ens duscha varje dag, tänkte att jag får väl se lite sunkig ut å lukta lite sur rumpa då, jag går ju ändå bara här hemma.
Men jag VET att för min del är det så att jag blir sämre då. Mår sämre.
Jag mår bättre av att slänga på lite make up, fixa till håret och klä mej snyggt.
Därför att det är "jag"... så som jag är egentligen.
Vi är olika å vi gör vad vi kan för att överleva våra egna privata helveten.

Jag läser på nätet om Nordkorea. Läser att en attack från dem verkar närma sej.
Det skrämmer mej nåt så oerhört detta politiska världsläget.
Jag följer det med en frenesi som gör mej rädd. Inte bara för det hotande kärnvapenkriget utan oxå för mitt eget psyke.
För 18 år sedan hade jag en depression, förmodligen utlöst av hormoner å att jag fött barn.
Den blev värre och värre och jag gick helt utan behandling.
Pratade knappt med någon.
Blev mer och mer inkapslad i min egen svärta.
Livrädd för livet. Livrädd för att vakna nästa dag.
Kriget på Balkan härjade då.
Det var ett ostabilt läge för Europa.
Men i min hjärna var det Tredje Världskriget nästan här.
Jag blev nästan psykotisk den gången. Tappade nästan känslan för vad som hände på riktigt och vad som hände inom mej.
Jag bunkrade saker.
Inför kriget.
Kaffe. Konserver. Tvål.
Jag låg på stranden, hörde barnen skratta, föräldrar förmana om att inte gå för djupt ut och inte skvätta sand på filten, hörde fiskmåsarna och jag tänkte...
"Är ni alla galna? Kriget kommer och ni bara... bara roar er."
I vår del av landet flyger det alltid mycket militärplan utmed havet.
Har alltid gjort.
Men just den sommaren blev jag skräckslagen varje gång jag hörde mullret.
Jag tänkte varje kväll när jag lade mej att alarmet kanske skulle gå.
Så där höll jag på.
Tokig, näst intill på riktigt.
När jag väl blev frisk tog det många år innan jag slutade upp att vara livrädd för att må dåligt igen.
Det var det absolut värsta jag varit med om.
Å även om jag inte är där än så känner jag igen symtomen.
Besattheten i att ha koll. Undergångsrädslan.
Oron som andra känner... som är helt adekvat just nu inför läget... blir till skräck hos mej.

Å ändå. Ändå ser jag helt jävla normal ut.

Puss/ Asta