Asta å sportandet

 

Helene önskade ett inlägg om min syn på träning :)
Sötaste du, jag är nog inte rätt person... jag orkar typ jogga hundra meter (om jag tar i) och jag fixar ungefär 10 armhävningar OM jag får ligga på knäna.

Jag har aldrig varit en idrottande person.
När jag var liten å när jag gick i skolan så blev jag alltid vald sist i gympan till lagsporter. "Snälla, kan inte vi få spela med en man mindre istället" vädjade killarna till gympaläraren när de tilldelades mej i laget/ ingen annan fanns att välja.
Jag minns gympalektionerna som ren förnedring!
Hur rädd jag var för bollarna, hur jag stod som ett ufo i ett hörn å tryckte när det var innebandy, hur jag rev i höjdhopp på uppvärmningshöjden, hur jag flåsande å med astmaliknande andning sjunk ihop efter ett varv kring fotbollsplanen.
Bara i simhallen var jag i mitt esse. Simmade snabbast, vände fortast, dök längst.

Under större delen av mitt vuxna liv har jag noggrant undvikit idrott.
Ett tag när barnen var små gick jag å min polarinna på gympa en dag i veckan.
Det var typ som Friskis å svettis, och bortsett från att jag var usel i kordinationerna så tyckte jag det var rätt kul.
För 10 år sedan fick jag plötsligt ett ryck och bokade medlemskap på Motionshuset här i stan. Jag var tvungen att binda upp mej 2 år och det kostade mej dryga 300 spänn i månaden varesej jag gick dit eller inte.
Det fungerade faktiskt som inspiration.
Under 1 års tid så var jag ganska flitig. Jag var på Motionshuset 2 oftast 3 dagar i veckan. Körde spinning, egen styrketräning och bodypump i grupp.
Jag var där... jag gick... men jag tyckte aldrig att det var roligt.
Jag var aldrig i närheten ens av att få den där "träningsabstinensen" som folk pratar om.

Sen köpte jag Märta och kände inte riktigt att jag hade tid för att träna.
Självklart hade jag haft tid... har jag tid... om det varit viktigt för mej.
Men från en vecka till en annan slutade jag i princip och sista året betalade jag en jävla massa stålar för ingenting.
I stället började jag ju med promenader när jag köpte Märta.
Ut å gå. I ur och skur.
Precis som jag gör ännu. Minst 6 dagar i veckan går jag relativt raskt 45-70 minuter.
Det är ingenting som jag blir fit av. Ingenting som jag går ner i vikt av eftersom kroppen är van. Musklerna blir inte heller särskilt deffade.
Men jag MÅR så himla bra av det, på ett sätt som jag aldrig gjorde av tyngre träning.
Jag får röra på mej, jag får rensa tankarna, jag får ljus, frisk luft, naturupplevelser och lugn.
Jag älskar mina promenader!

För två år sedan, tidig vår/ sen vinter, så fick jag för mej att jag skulle börja springa.
Så jag sprang/ joggade/ lunkade 100 meter kanske tills jag blev andfådd, gick tills jag lugnat mej, sprang igen.
Väldigt fort kände jag resultat. På 5-6 gånger bara så kunde jag dra ner på promenaddelarna och öka joggningsbiten.
Det var en närmast euforisk känsla.
Men det funkade någon månad... sen kom pollen och jag är grymt allergisk och plötsligt var alla resultat bortblåsta, jag orkade ingenting.
Så nja... hade jag inte haft mina allergiska besvär april till september så hade jag nog försökt. Nu känns det inte lönt.

Puss/ Asta