tisdag 23 september 2014

Mitt egna lilla medberoendehelvete



Gränsen för att terapeutiskt amatörpsykologa sej själv i en blogg genom jobbiga händelser och känslor kontra att lämna ut andra inblandade kan vara hårfin.
Ibland överträder jag den...

"Djävulsdansen" började på Svt idag. Jag hade sett fram emot den hela dagen men när den väl var så missade jag den. Får se den på Svt senare.
Sveriges televisions nya serie om missbruk och medberoende med Ann Söderlund och Sanna Lundell.
Jag är fast i mina egna erfarenheter om medberoende ikväll.

Kort resumé för eventuella nytillkomna läsare...
Min lillebror är missbrukare sedan han var ung tonåring. Det började med hasch och övergick senare till tyngre droger. Nu är det egentligen allt som går att berusa sej med, både alkohol å narkotika. Väldigt tidigt i sin missbrukarkarriär blev han psykiskt sjuk. Under senaste kanske sex-sju åren har han därtill varit aggressiv å våldsam emellanåt, i synnerhet mot mamma.
Jag har sedan många år i stort sätt ingen kontakt med min bror, egentligen är det bara mamma som har det. Med åren, det är ju snart 30 års tid så har hon blivit allt mer isolerad och även hon missbrukande och slut i nerverna. Hon kan inte ge upp, kan inte sluta hoppas...
Min bror har varit på ett antal behandlingshem. Just nu pendlar han mellan att ibland vara på ett hem, ibland sova ute på gatorna och ibland hemma hos mamma som har svårt att stänga dörren i ansiktet på honom när han står där hungrig å skiten och i enormt dålig psykisk kondition.


Igår hade min bror kommit hem till mamma igen. Mamma ville inte släppa in honom.
Han bankade å förde oväsen och störde grannarna till mamma öppnade för att säga att han måste gå.
Då knör han sej in i lägenheten och uppträder mycket hotfullt varpå mamma tar sin tillflykt ut och ringer polisen.
När polisen anländer någon halvtimma senare är min bror borta.
Han HAR dock hunnit med att med hjälp av en hammare slå sönder det mesta av värde i mammas lägenhet. Dator, mobiltelefon, vardagsrumsbord, hennes glasögon, tv'n, plånboken är borta...

Mamma ringer mej. Hon är HELT förstörd. Nykter men jättetrött, låter helt uppgiven, nästan apatisk när hon berättar.
Jag råder henne så klart att anmäla, annars kan hon aldrig få ut något på försäkringsbolaget.
Men mamma orkar inte. Hon säger att hon har fullt upp med att vara ledsen.
Å så vill hon inte "ställa till det" ytterligare för min bror. Han ska på rättegång i övermorgon och blir med stor sannolikhet dömd till fängelse.
Jag pratar med henne. Lyssnar. Frågar om jag får komma å hämta henne.
Är ledsen å orolig för henne och tackar samtidigt gudarna för att hon sprang ut, för att det bara var ting som blev krossade av den där hammaren.
Jag får intensiv huvudvärk och tvingas ta två Treo å lägga mej i ett mörkt rum med Gottfrid nära.
Sen ringer mamma igen. Är berusad. Är mer intensiv i sitt försvar av min bror.
Ömsom beklagar sej över det hon förlorat, 30-40 000 kr.
Ömsom är ledsen över att hennes barn kunnat göra så.
Ömsom är påstridig i att hon "så klart inte!" kan anmäla, att han är sjuk, att han inte kan rå för det.
Jag blir mer irriterad.
Pengarna jag blivit lovade till hjälp med glasögon fryser inne nu när hon måste "städa upp efter min bror ekonomiskt." Igen.

Någonting dovt å barnsligt vaknar i mej. Något från barndomen som är orationellt och omoget.
Mer hennes prioriteringar än pengarna. Mer att han sveper in å söndrar och förstör och får kosta pengar medan jag som sköter mej och aldrig ber om nåt får gå lottlös.
Hela livet har handlat om det. Om vad J behöver. Om hur J mår. Om vad J ställt till med och hur vi andra får anpassa oss.
Födelsedagar, julaftnar... alltid min bror.
Å det är så småsint och så dumt för jag skulle verkligen inte vilja byta.
Å jag är en vuxen, kapabel, medelålders kvinna som klarar mej själv,
Men det där krafsandet i barndomssåren. I att stå tillbaka.
Skammen att sätta sina egna känslor i centrum!
För nu ÄR det ju faktiskt inte mej det är synd om. Det är mamma det är synd om som får spärra kontokort, famla fram utan glasögon, leva med otryggheten att min bror ska dö ikväll/ komma tillbaka ikväll, sitta i sin ensamma ensamhet utan tv eller dator. Köpa en ny telefon... den sjuttielfte i ordningen...
Som en trotsig fyraåring kastar min bror alltid mammas å sin egen telefon allt vad han orkar i backen när han blir arg. Å han blir ofta arg.
Skammen att tänka "Kan han aldrig DÖÖÖÖ nångång" och samtidigt vara så in i helvete rädd för just det.

Det är inte lätt att vara människa ibland.

Puss/ Asta

7 kommentarer:

  1. Vad säger man?!
    Tufft att vara människa, beroende, men inte minst medberoende...<3
    Alla ord är för små i sammanhanget.
    All kärlek o styrka till dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ord är små ja. Men fina, omtänksamma kommentarer värmer. Tack! Kram

      Radera
  2. Så ledsamt att läsa, och modigt av dig att skriva om det. Du är ju långt ifrån ensam.
    Stor kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, jag är ju dessvärre inte det... ensam. Kring varje missbrukare finns i snitt 4 nära anhöriga.
      Kram

      Radera
  3. Jag skickar en massa, massa styrkekramar! <3

    SvaraRadera
  4. Så ledsamt att läsa. Så mycket människoöden som gör ont.
    Skickar en styrketanke <3

    Kram

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare