Ett tydligt tecken på att jag är trött är att jag blir känsligare för intryck utifrån.
Jag kan inte sortera, elände från när å fjärran, strömmar in utan att jag kan värja mej.
Det märkliga är att det är inte alltid det närmsta eller det hemskaste som når längst in.
Vissa katastrofer och vissa hemskheter lämnar mej med, om inte en axelryckning, så med ett konstaterande. "Ja ha, hemskt." Annat, inte alls lika dramatiskt får mej att svaja.
Den tiggande, fattiga kvinnan i Köpenhamn som fick motstå hån och fick öl hällt på sej drabbar mej med full kraft.
Att läsa om Magdalenas Graafs sorg över sonen som dog plötsligt bara ungdomen och som hon timmarna innan pratat och skrattat med lika så.
Oron över en vän som är sjuk lämnar mej ingen ro.
Min sons bekymmer lika så.
Och när jag på EKO's nyheter på radion i bilen hem hörde om syriska flyktingar som flyr undan ISIS in i Turkiets flyktingläger, slår upp sina tält överallt, sorgen, skräcken, sjukdomar och döden jagar dem å tänkte på att 13% la sina röster på Sverigedemokraterna som vill förvägra dessa människor möjligheten att ens drömma om en trygg plätt för sina barn så började jag faktiskt att gråta.
Samtidigt läser jag om mördare som styckar offer och rabblar filmrepliker och det berör mej inte.
Min bror ska upp i hovrätten i veckan och kommer med stor sannolikhet att dömas till fängelse å jag orkar inte ta in.
Den mänskliga hjärnan är förunderlig. Hur den sållar och tar in. Vad som blir transparent och inte.
Minis svärmor var här tidigare och hon är galen i naturprodukter. Hon hade köpt någon handgjord salva, ihop rörd av en namngiven person. Den luktade tjära. Ett gammalt fiskeläger.
Å ett minne jag inte riktigt kan få tag i från när jag var riktigt liten träder fram.
En salva min mormor eller gammelmormor hade i en brun apoteksburk. En beigeaktig salva i burk med svart lock som luktade precis så. Luktade en blandning av gott och kvalmigt, av barndom å trygghet.
Jag minns att jag inte tyckte om den där lukten som liten, men att jag tyckte om handen som doftade den.
Luktminnet sägs vara det som sitter djupast, som lagras allra längst.
Förunderligt vilken lagringskapacitet. Å hur något som varit fullständigt bortglömt och inte funderat på under åtminstone fyrtio år plötsligt blir levande igen.
Var fanns det minnet och hur får det plats?
Puss/ Asta
Jag håller med om alla de där intrycken som inte går att stoppa och som pockar på min empati och som jag bara vill hjälpa. Och de andra intrycken som jag försöker stänga ute och inte ta in, men som ändå smyger in genom springorna. Som vad som händer med min pappa när sjukhuset vårdat klart honom om några dagar... Jag lyckas inte så bra med att stänga ute, springorna är uppenbart för stora, jag känner det i mina käkar och tinningar... Min kropp har börjat reagera rent fysiskt när det blir för många intryck som kommer till mig. Mitt synfält begränsas och mina öron slår lock...
SvaraRaderaUsch och ja. Det är precis så. Det här med att en massa intryck väller över en och man är så oskyddad på något vis. Naken och hudlös. Jag hoppas det går bra för dig med en massa saker. Med son, bror och annat. Vi får höras snart!
SvaraRaderaKram