söndag 28 september 2014

Vad tror ni bönner? Hjälp mej här lite nu

 

Jag har varit allergisk hela mitt liv och haft astma sedan jag var sex år.
Jag är allergisk mot en hel del som jag vet om och förmodligen en hel del jag inte vet om med, i varierande skala. Jag har inte allergitestat mej sedan jag var barn.
Värst är min allergi mot häst. Där kan det räcka med ett klädesplagg eller ett par skor som varit i ett stall för att jag skall bli rejält sjuk och kräva sjukhusvård.
Jag är allergisk mot i stort sätt alla pälsdjur mer eller mindre.
Mest besvärande är min gräspollenallergi. Jag reagerar mot olika sorters pollen men gräs blommar under så lång tid, i stort sätt hela sommaren, och finns överallt. I synnerhet där jag bor.
Därtill är jag allergisk mot damm, mögel, sågspån och lite annat.

Eftersom jag varit sjuk hela mitt liv så tänker jag inte så väldigt mycket eller ofta på det.
Mitt liv har ju alltid varit så här, innehållit vissa begränsningar och ett växlande mått av besvär.
Jag känner inte till något annat liv.
Jag ÄR och har alltid varit väldigt tacksam över att jag har såpass lite hundallergi som jag har.
När jag var liten kunde hundumgänge ge mej utslag och kli i halsen.
Numera känner jag bara av hundallergin när jag redan är väldigt nedsatt i min allergi eller om hunden är väldigt smutsig... inte lerig då utan fet i pälsen.
Samma sak med katten. Jag känner av henne ibland sommarmånaderna då koppen har fullt upp med att reda ut gräspollen. I annat fall reagerar jag bara när hon kloar i mej, dvs rispar hål på huden.
Det ger klåda.

Om jag inte varit allergisk, hur hade livet blivit och sett ut då?
Kanske hade jag varit hästtjej?
Jag tror faktiskt det.
Jag gillar ... och det har blivit allt mer senaste åren bara... natur och lantlighet.
Å jag fascineras ju uppenbart av stora djur och mycket muskler med tanke på vilken ras jag valt att kalla min.

Som sagt, på senare år har jag fått ett allt större behov och en allt större längtan efter lantligheten.
Jag skulle vilja bo mer ensamt. Jag har länge velat ha en minigris. Det är charmiga, intelligenta och renliga djur men även om det går att ha dem så som jag bor nu så skulle jag nog ändå vilja ha ett par stycken och ge dem möjlighet till att leva mer naturligt, gå ute å böka och så.
Grisar tror jag nog inte att jag är allergisk mot, det är få som är.
Sedan skulle jag gärna vilja ha höns.
Jag tycker det verkar helt ljuvligt att plocka sina egna ägg och jag skulle fascinerat kunna sitta å titta på hönerna och tuppens liv å leverna med tydliga hierarkier och relationer.

Å så mitt senaste nyck då. Jag har blivit så vansinnigt fascinerad i kor.
Egentligen är det en kärlek som vilar på tunn is för jag vet inte så mycket om dem.
Bara att de är söta, stora, nyfikna djur.
Jag har tidigare haft "kofobi" och gått omvägar förbi för "kan man verkligen lite på det där lilla snöret?" Men nu har jag pratat med dem, iakttagit dem, klappat dem, matat dem och faktiskt blivit helt betuttad. Jag är botad. Å inte bara botad. Jag är kär.
Har jag nån bonde eller bondmora som läser min blogg så får ni gärna fylla i mina kunskapsluckor och berätta allt ni vet om dessa ljuvliga djur.
Jag har faktiskt kunnat klappa dem utan att ha känt av något.
Kan man hålla en tjur som sällskapsdjur. Att gosa å prata med och så låna ut honom i avel då å då?
Eller för att del, en kö som bara går där på gården och höjer livskvaliteten?
Snälla ni. Berätta allt jag behöver veta om det här livet.
Hur smart är en ko? I jämförelse med en hund tex?

Mer å mer kommer det där till mej att jag är anpassad för, nej jag ÄR här för att leva ett annat liv.
Ett liv mer fritt från stress å krav, från yta och ytliga relationer.
En slags lantlig erimitplats där jag likt Ferdinand... och vara lycklig.

Puss/ Asta

3 kommentarer:

  1. *ler* Nja A - jag vet inget särskilt mycket om kor. Men jag vill ju att du skall vara lycklig!
    Kram

    SvaraRadera
  2. Jag är uppvuxen på landet men har inte riktigt klickat med kor. De är stora, ganska oförsiktiga, och dessutom hierarkiska. Finns ingen tjur så blir en ko ledare och om det då kommer en tjur så försöker kon behålla makten, men det går inte för tjuren är så pass mycket större. Ledarkon kan även ge sig på okända människor som går in i hagen, det är inte alls kul... De kor du gullar med är köttdjur, de är, enligt min erfarenhet, betydligt lugnare än mjölkkor, kanske eftersom de får en bättre uppväxt, då de inte direkt tas från sin mor (vars mjölk inte är till för kalvarna utan för oss otäcka människor) utan får stanna hos sin mamma och dia som de vill. Jag har sett hur de kan gå och dia olika kor, det är verkligen ett kollektiv, de hjälps åt att vaka över kalvarna och att mata dem! Följer du Lenas blogg? Lena har köttdjur och är mycket mån om sina djur, hon kan säkert svara dig! http://knaggelsten1.wordpress.com/ Hon har dessutom höns, något jag oxå skulle vilja ha. Jag tänker på alla dessa CDskivor som fanns med val- och delfinsång. Någon borde spela in det lugna skrockandet i en hönsgård när det är dags att sova. Det om något är rogivande och meditativt. Jag vill tipsa om en fejjansida oxå, om du inte redan sett den, Habblarps trädgård. https://www.facebook.com/habblarp?fref=ts Hon skriver fantastiska små berättelser om sina höns. Hon har dessutom tagit över fem höns från en äggfabrik. De var i eländigt skick när de kom, det är hjärtevärmande att se hur de återhämtar sig och mår bättre när de får leva ett mer riktigt hönsliv!

    SvaraRadera
  3. Hihi... Jag har också en liten dröm om en hushållsko :) Men förstår att det inte är så enkelt. Tex att man behöver ha minst två kor för att de ska må bra. Och att skilja dom från kalvarna känns ju inte ett dugg roligt, trots att det är det jag bidrar till varenda dag genom att köpa mjölk på affären. Ibland kan jag få för mig att man skulle flytta till en fäbod och ha två fjällkor som fick gå på vall... Men jag vill ju inte flytta norröver egentligen :)

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare