Medberoende av tredje graden.

 

Jag fick idag en obehaglig insikt.
En insikt i att "mamma är lik sin mamma" och i hur blind man kan vara för sina egna tillkortakommanden. Sitt egna medberoende.

Jag orkar inte dra nån resumé för nytillkomna läsare. Ni får försöka hänga med ändå :)
Cirkusen mellan min mamma och min bror har eskalerat senaste halvåret.
Innan dess hade han åtminstone ett behandlingshem att sticka ifrån och innan dess hade han en egen lägenhet.
Sista halvåret har varit en deprimerande cirkus och cirkel.
Psykakuten, gatan, hemma hos mamma, gatan, psykakuten, gatan...
Min bror har blivit allt sämre och allt mer aggressiv.
Han slår mamma, slår sönder saker, gapar, skrämmer/ väcker grannar och blir hämtad av polis.
Å mamma hon står ståndaktigt emot att släppa in honom... ett par dagar eller kanske nån knapp vecka.
Sedan står han där. I usel form. Minimalt med kläder.
Frusen, gråtandes, barfota, hungrig.
Mamma släpper in honom. För hon är ALLT han har.
Utan henne skulle han förmodligen dö.

Det är bara det att dö lär han göra ändå.
Han kommer aldrig gå bort av sviktande hjärta i nittioårsåldern.
Han lever farligt... hela tiden.
Super sej redlös, tar alla droger han kommer över, lånar pengar av dem han inte borde, sover ute.

Det började när han var fjorton. Nu är han fyrtiotvå.
I 28 år har min mamma ringt hem till mej, ibland en gång, ibland tio gånger men oftast tre-fyra gånger per dygn och börjat sitt samtal med "Jag är så orolig för Jonas" eller "Jag orkar fan inte med Jonas" eller "Jag vet inte vad jag ska göra med Jonas."
Aldrig "Hur mår du?" eller "Hur har du det egentligen?"
Sista halvåret har det blivit mer. Fler samtal. Hon fortsätter att ringa även när jag inte svarar.
Hon är ensam. Rädd. Uppgiven. Ledsen.

Ibland är jag snäll och lyssnar duktigt. Ibland blir jag irriterad och snäser.
Ibland fortsätter jag med mitt och låtsas som om jag lyssnar, hon är för upptagen med sitt och märker aldrig någon skillnad.
Det sista har jag svarat om jag bara hört. Jag har ringt upp när jag missat.
För nu lurar katastrofen kring hörnet.
När som helst... hon eller han.
Nu ränner polisen hem till mamma var och varannan dag.
Fattas bara att hon blir vräkt oxå.

Min mamma kan inte släppa taget. För han är hennes barn och han är sjuk och ensam i världen.
Hon vet om att det bryter ner henne, hon vet om att det inte hjälper, att ingenting hjälper och att de båda rusar mot undergången.
Men. Hon. Kan. Inte. Låta. Honom. Gå. Under. För. Att. Hon. Sagt. Nej.
Å jag har svurit å grinat å gnällt å ältat det där under alla år men det är så det är.

Igår kväll pratade jag med min mamma.
"Hon var så orolig för Jonas."
Sen pratade jag med mamma kring midnatt.
"Vad fan ska hon ta sej till?"
Sen ringer hon 05:20... upprepat tills jag vaknar... och jag får hålla henne sällskap medan hon sitter i trapphuset och fryser och väntar på polisen för Jonas är i hennes lägenhet och lever fan.
Och idag slog det mej!
Även om det inte är lika "synd" om mej som om mamma. Även om det inte "bryter ner" mej på samma vis så är jag PRECIS som hon.
Jag tar de där samtalen. Natt som dag. Mitt i middagen eller på mitt jobb.
Jag gör det fastän jag vet att det inte leder någonstans och trots att ingenting kommer förändras för än någon av dem dör.
Hur mycket jag än vill hjälpa henne, vill rädda dem båda, så kommer det aldrig att ske!
Men jag svarar. Jag suckar, jag gnäller, jag svär tyst för mej själv men jag svarar.
För mamma är så ensam. Hon har bara mej.
Jag. Kan. Inte. Låta. Henne. Gå. Under. För. Att. Jag. Sagt. Nej.

Puss/ Asta