lördag 24 januari 2015

Att ljusna det dunkla

 

Jag kan göra så konstiga saker. Jag kan känna så märkliga ting.
Jag vet inte, men jag tror inte att jag är ensam om det.
I vardagen, i det som kallas livet, så försöker man att göra det som är rätt och riktigt.
Följa sin inre kompass. Den där medfödda eller inlärda inre moralen.
Vara en god människa.
Vara snäll. Unna andra. Vara storsint.

Ändå kan jag ibland känna... agg.
Jag kan känna att jag vill platta till, ta bort det där självbelåtna leendet på någon, sticka till en liten pik där det är som naknast. Där jag vet att blottan sitter.
Jag kan reta mej på, irritera mej, bli rent förbannat irriterad.
På skitsaker. På sådant som jag inte har med att göra.

På det sista känner jag att jag har haft så bra inre samtal med mej själv.
Ibland är det ju så. Man lyckas lite bättre med någon del av sin karaktär.
Kanske maten. Kanske träningen. Å så nu då, mina inre samtal.
Där jag är både patient och terapeut.
Där jag beskriver känslan, utan att linda in, be om ursäkt eller försköna.
Precis så som den känns.
Och där jag kan svara mej själv.
"Okej, du känner så? Vad i det provocerar dej? Vad i hens nöjdhet/ tacksamhet/ stolthet/ avstånd eller vad det nu må vara provocerar dej."
Å så tittar jag på det.
Fram å tillbaka.
Och sen är det borta.
Ilskan rinner av mej. Sorgen likaså.
Jag ser det för vad det är.
Å det är ju rasande kostnadsekonomiskt jämfört med att gå å prata med ett proffs :)

För egentligen vet jag ju att ingen människa kan jämföra sej med någon annan.
Att jag inte blir sämre för att någon annan lyckas eller bättre för att hen misslyckas.
Att jag inte blir smalare/ snyggare/ starkare/ modigare/ mer begåvad utefter hur någon annan är.
Jag har ingen anledning att känna mej varken mer eller mindre nöjd med mitt för att du är nöjd med ditt.
Jag är jag.
Du är du.
(Jag vill betona att jag inte pratar om en person här utan att det handlar om livet i stort.)

Ibland blir jag ledsen eller arg över att någon väljer bort mej. Eller felaktigt dömer mej.
Men när jag tittar på det, så där naket, ärligt och dubbelt.
Mitt "arg-ledsna jag" och mitt terapeutiska jag så kan jag se att det är själva bortsorterandet det handlar om och inte personen i sej. Personen i sej kanske jag själv skulle valt bort.
Alla kan inte älska alla här i världen gäller även andra och inte bara mej.
Det har självklart med tidiga minnen att göra.
Med att som barn ha blivit bortvald. Utprioriterad. Ratad.
Då var det i högsta grad ett hot. Fråga om liv och död. Den där kärleken.
Det handlar egentligen om då även om det är nuets upplevelse som väcker känslor.

Jag ville bara säga det.
Att jag är rätt så duktig just nu.
Duktig på att se andra i milt ljus. Duktig på att förstå andras kamp. Duktig på att låta andra må bra och lyckas oavsett vad jag själv har för åsikt om deras val. Att glädjas.
Å samtidigt bra på att uppskatta mej själv. För vad jag är, har, kan och förmår.

Godnatt på er. Sussa tryggt.

Puss/ Asta

1 kommentar:

  1. Härligt.
    Du är nog inte ensam om inre terapisamtal. Inland bara måste man tala sig själv tillrätta, haft ett idag!
    Där jag måste inse att jag och min man är olika gällande städning...

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare