fredag 7 augusti 2015

Här är jag.



Kanske undrar någon var jag är?
Vad jag gör?
Varför jag inte bloggar?
Kanske är det inte en jävel som noterat att jag dröjt längre än vanligt.

Näää.
Jag vet inte.
Det är allt och ingenting.
Det är att jag jobbar hela tiden och när jag kommer hem kräver pojkarna min uppmärksamhet.
Det är att när jag var ledig sist så var Äldsta dottern och Ängla här under ett roligt, givande men intensivt ledigt dygn och sen var det jobb igen.
Det är att min mamma är så jäkla dålig å jag får inte tag i henne.
Det är att min bror ringt min telefonsvarare sju gånger på två dagar och att skalet... skyddet... jag har byggt upp för att skydda mej själv inför det här att min bror finns å inte finns krackelerar liksom känslorna för mammas mående.

Mamma blir sämre å sämre (hur det nu är möjligt) och kan i princip dö vilken minut som helst (eller inte.)
Inför det känner jag...
Ilska...
Jag är så arg på henne! Så arg för att hon "lämnar mej" så här, för att hon förstört sitt liv. För att hon ljuger, förnekar, slingrar sej. För att hon inte lyssnar, inte bryr sej om vad jag säger. För att hon väljer spriten och tabletterna framför mej å barnbarnen.
Sorg...
Sorg för att jag ser att min mamma försvinner allt mer. För att hon egentligen är förlorad och det ska till ett jävla mirakel för att hon ska överleva det här ens på kort sikt.
Sorg för att det inte räckte med att min brors liv gick åt helvete utan även mammas.
Dåligt samvete...
För att jag inte finns där. Inte gör någonting. Bara ser katastrofen ske.
Dåligt samvete för att jag är den enda hon har och jag gör ingenting mer än tjatar å gnäller.
Oro...
Oro för att det när som helst, vilken minut som helst ska ringa någon och säga att mamma är död.
Ambivalens...
Viljan att göra något. Att ta hit henne. Inse att det inte går.
Att låta henne fortsätta. Å inse att det kommer förfölja mej för alltid.
Rädsla...
För hur det ska bli. Om hon får fortsätta missbruka och leva. För hur det blir när hon dör.
För att jag har samma gener och har klarat mej hittills men hur länge?
Jag är på många sätt min mors dotter och allt jag vet är att jag i detta nu har hyfsad koll på mitt liv.
"Jag ber till gudarna om nåd. Det kan vara jag som står på tur."

Förmodligen blir det inget Cypern i september så som bestämt. Att mamma, jag, Mini och Noah skulle åka.
Mamma är för dålig, jag har ingen aning om hur jag skulle våga/ orka ha en så sjuk människa under mitt ansvar i en vecka långt hemifrån samtidigt som jag ska dela min tid med en ettåring.

Sorgen över min bror och att vi inte har haft kontakt på tjugo år finns alltid inom mej.
99 dagar av 100 håller jag den på så långt avstånd att det känns som om det inte handlar om mej.
Att det är någon annan, nån jag läser om i tidningen som mist sin bror till drogerna och till en psykisk diagnos. Jag är så van. Så blasé.
Men så ringer han plötsligt. Jag hör hans röst. Hans ord.
Jag kan inte värja mej.
Jag inser att inte ett skit är glömt, läkt eller förlåtet.
Skrapas skorpan bort blöder såret med full kraft.
För hans skull. Min. För vad som kunde blivit. För vad det gjort med vår mamma.

Jag känner mej väldigt, väldigt, vääääldigt trött. Och som alltid när jag är så där trött så tvivlar jag på allt!

Puss/ Asta

12 kommentarer:

  1. Så himla himla tungt. Självklart blir du orolig, arg, trött och allting på samma gång! Vem hade inte blivit det? Den där väntan ( på döden? På något ska hända? På en normal vardag med andrum? Det finns liksom inget bra i din väntan överhuvudtaget!) och samtidigt känslan där emellan där ditt liv ska pågå så bäst det går och hålla viss normalitet. Skickar dig en stor varm KRAM, även om det är en klen tröst och det vet jag att det är. Det måste vara outhärdligt att ha det så och där tvivlet kommer som ett paket via närmsta ombud. Det är mycket känslor som måste komma upp till ytan och livets bräcklighet inför det som vi inte kan påverka. Självklart känner du ansvar för både din mamma och din bror, även om det inte borde vara så och efter tagit hand om min mamma dagligen i 6 månader så förstår jag en bråkdel av din situation och hur fruktansvärt TUNGT det är, hur trött och förbannad man blir - även om våra situationer varit olika, så har de varit lika i ansvaret runt en människa som borde varit så mycket mer. Speciellt när det är en vuxen människa som borde varit där för en och tagit hand om en - redan sedan barnsben. Känner med dig och tänker på dig. Det är fan inte lätt sits du har! Men det är inte du. Vad du än gör, så håll det ifrån dig själv. Du mår dåligt för något som är sjukt hos dem och symtomen visar sig hos dig som är frisk och kan känna. <3 STOR KRAM.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla. Jag vet hur det känns att kommentera så här allvarsamma inlägg, hur ytligt det känns med "kram" eller "heja dej" men jag vet oxå att du menar det och jag KÄNNER det, precis som du gör när jag skriver till dej.
      För visst har våra liv beröringspunkter även om våra mammor är sjuka på olika vis, även om vi gett upp om syskon av olika anledningar. Tack för dina tankar. Kram tillbaka

      Radera
  2. Revidera i förväg så det inte är något i efterhand du ångrar att du inte gjorde. Ibland går det fortare än man tänk och trots att man tror att man var förberedd så var man ändå inte det....kram på dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag försöker Gitte. Jag försöker å försöker å försöker. Men det känns som vilken slutsats jag än granskar känns fel och omöjlig. Kram tillbaka.

      Radera
  3. Du det känns futtigt men kram

    SvaraRadera
  4. Så bra du skriver och så himla tungt och verkligt och sorgligt, känner igen det där med att vara arg, för att inte ha fått reda ut saker som har blivit så jävla fel, för allt man vill ha sagt som det inte finns någon att säga det till. Känner med dig i den mån det går. Kram och tack för en fin blogg.

    SvaraRadera
  5. Riktigt tungt och jobbigt. Vet inte riktigt vad jag ska säga men skickar en stor varm kram

    SvaraRadera
  6. Riktigt tungt och jobbigt. Vet inte riktigt vad jag ska säga men skickar en stor varm kram

    SvaraRadera
  7. <3
    Du tar hand om de relationer som går. Det är jävligt gott nog! Hur jävla klyschigt det än är så är det ju sant att en människa bara kan rädda sig själv.

    SvaraRadera
  8. Det gör ont i hela kroppen att läsa. Jag vet inte vad jag ska säga men du vet var jag finns om du behöver ventilera. Ta inte på dig skuld, vi ska inte behöva vara föräldrar åt våra föräldrar...
    Kram

    SvaraRadera
  9. Så tungt att läsa. Jag försökte i många år hjälpa min deprimerade och ångestfyllda mamma. Och tänkte att
    det måste vara ännu tyngre med missbruk inblandat: att det är ett val, som du skriver, så att man känner mer ilska.

    Till slut blev min situation för konstig, trots familj och barn i en sorts vänteläge "bara mamma blir bra, så..."
    Jag gick till psykolog f a reda ut vad jag skulle göra. Tog sen ett steg tillbaka, till att vara "bara" dotter, inte
    nån sorts extraläkare med ansvar för hennes liv - men inga befogenheter.

    Kände att om jag inte orkade fanns risken att det gick vidare i nästa generation... Om syret tar slut i flygplanet
    måste man ta på sin egen syrgasmask först. Överlever man inte kan man varken hjälpa sig själv eller nån annan.

    Jag saknade allra mest kontakt med såna som vet o förstår. För det var värst när jag kände mig som ensammast,
    lättast att tappa perspektivet. Idag skulle jag nog söka sån kontakt på/via nätet.
    Tänker på dig.

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare