onsdag 19 augusti 2015

Olika sorters familjer.

 



Jag fick en kommentar på fejjan kring mitt inlägg om hur Noah fostras av två generationer kvinnor som var intressant, man kan uppenbarligen se olika på situationen, och eftersom jag är medveten om att "kommenterarens" sätt att se på livet är vanligare än mitt så utvecklar jag gärna.

Mini bor här och har bott här med Noah sedan han föddes.
Nej, Noahs pappa bor inte här längre, jag tänker inte kommentera det mer än så.
Vi är en familj. Vi är två hushåll i ett.
Mini är Noahs mamma. Jag är hans mormor.
För mej... oss... är det inget konstigt.
För många andra är det desto märkligare och jag får hela tiden försiktiga undringar:
De bor hos er... jämt alltså?
Har de bott hos er heeela tiden?
Men de söker lägenhet?
Oj! 


Det är i Sverige vår boendeform är ovanlig. I stora delar av världen bor man så här.
Å nej, inte "bara i Afrika" som någon kommenterade en gång, även i södra Europa är det vanligt.
Relativt få i Sverige tycker generationsboende med en äldre förälder som behöver sällskap är något konstigt.
Men att ett vuxet barn bor, inte hos utan MED, sina föräldrar är suspekt.
Jag gillar uttrycket: It takes a village ro raise a child.
Jag är helt övertygad om att barn mår väl av att leva nära olika generationer, att ta del av olika värderingar. Det är inte ett dugg synd om varken Noah eller hans mamma... och inte om mej heller.
Tvärtom.
Här finns alltid någon som har tid. Någon som har ork. Någon som har tålamod.
Här finns alltid en famn att krypa upp i. Någon som har lust att läsa saga eller leka lite.

Ja, jag fostrar Noah. Självklart!
Vi lever under samma tak.
Jag passar honom ibland, inte särskilt långa stunder, men när hans mamma duschar, kanske behöver vara själv å se en film, har ont i huvudet och behöver vila. Självklart blir det att jag ser efter honom mer än mina andra barnbarn men det är inte jag som har huvudansvaret.
Men jag har ett eget liv. Jag jobbar mycket, jag gillar sovmorgnar, jag har hund som behöver ut, jag tycker om att läsa och hänga vid datorn.
Hans mamma har ansvaret. Jag tar vid när jag vill eller det behövs.
Hans mamma har så klart något slags veto på uppfostran.
Jag kan inte hitta på vilka tokigheter som helst.
Hon bestämmer tonen men jag säger ändå till honom/ avleder honom från sådant som är viktigt för mej. Som hunden, att han får vila å äta ifred.

Mini är en mycket viljestark, kärleksfull, fin mamma.
Hon har betydligt mer tålamod och fantasi än vad jag hade som småbarnsmamma.
Hon är smart, stark och har ingen navelsträng att klippa.
Hon vill bo här med Noah medan han är liten för det ger henne en bättre ekonomi så hon slipper lämna honom på förskola när han är så liten för att jobba och vara ifrån sin son hela dagarna.
Jag tycker hon har rätt!
Egen inkomst och förmåga till försörjning är absolut den viktigaste jämställdhets/ kvinnofrågan.
Men att offra några år, när barnet är litet, ser jag inga som helst problem med.
Om det är vad man vill.
Utöver att hon lever under samma tak med sin son som jag gör så är hon på alla sätt självständig.
Tvättar, städar, lagar mat, ringer sina egna samtal till myndigheter mm.

Folk (å nu syftar jag inte enbart på kommentaren här) får tycka vad de vill.
Jag tycker det är märkligt hur vårt sätt att leva kan provocera och väcka så mycket frågor.
Har vi inte kommit längre?
Familjer är inte längre mamma, pappa, barn.
Det kan vara mamma, mamma, barn. Pappa, pappa, barn. Mamma, vän, barn. Pappa, barn.
Och uppenbarligen mamma, mormor, morfar, barn.
Vi trivs. Oss passar det.
Å Noah?! Ja, han har definitivt dragit en vinstlott i livets tombola.

Puss/ Asta


8 kommentarer:

  1. Barnuppfostran är det sista jag lägger mig i eftersom det är det sista jag är intresserad av. Om andras barn växer upp till empatiska, hänsynsfulla individer så är det toppen, på vilket vis det än går till. Men, Asta, nu menar jag verkligen inte att vara petig eller göra mig lustig på något vis utan jag hoppas innerligt att du också trots (eller i synnerhet med tanke på) allvaret i ditt inlägg kan se det lite lätt komiska i ditt språkmisstag. Jag läste intensivt och allvarligt till meningen kom att det krävs en by för att kappköra ett barn... Och framför mig såg jag en hel by gå loss i uppgiften att köra barnet i Formel 1. Men givetvis vet jag att du menade att it takes a village to raise a child. ;) Om du tycker att jag är dum nu så tar du bara bort min kommentar. Men tro mig, jag hånar inte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt påpekande. Såklart heter det raise. Tillfixat.

      Radera
  2. 1. Så kan jag tänka att det tillhör vanligt hyfs och sunt förnuft (!!!) och respekt mot andra att faktiskt fråga om man får lov att använda ett citat till ett blogginlägg. I synnerhet som jag försökte ha en dialog via facebook och inte via din blogg.

    2. Jag tror du missförstod min andemening. Som du vet har jag varit i den situationen att jag har haft barn med barnbarn boende hos mig. Jag gav dig en annan bild, jag tycker inte nödvändigtvis att det är fel att vara två generationer som fostrar ett barn, men jag tycker inte nödvändigtvis att det behöver vara bra heller för det finns en del fallgropar i det. Och jag beskrev hur JAG såg på det. UTAN att kritisera dig. För mig var det viktigt att inte skapa en symbios för min dotter, jag ville att hon skulle bli en vuxen själsvtändig kvinna som kunde ta ansvar för sitt barn och bli den bästa mammor av alla, trots att hon var ung när hon fick barn.

    Jag hajjar grejjen att du känner ett kall och letar efter uppslag till din blogg men som sagt, det går bra att diskutera sakfrågor där dialogen förs också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast oj! Var det känsligt? Det var ju inget "dumt" du skrivit utan snarare något som är representativt för majoritetens åsikt. Och jag skrev att det skulle bli ett blogginlägg. Men fine, jag vill absolut inte trampa dej på tårna, känns det orättvist tar jag så klart bort kommentaren.

      Radera
  3. Vet Ni... jag tycker det är så sorgligt att dom flesta känner sig trampad på tårna/oförättad spelar ingen roll i vilken situation det är. Kan man inte backa ett steg bakåt - se framåt - tänka: - Kanske jag kan lära mig något av vad som sägs, vilka åsikter som framförs och göra mig ännu mer berikad i livet. Varför denna ständiga kamp om att "behålla" ansiktet eller pondusen... Så länge man framför sina åsikter är det väl ändå ingen hemlighet med vad man tycker. Vet ni... det skrivna ordet är många gånger svårt... för man kan läsa med en "betoning" som den som skriver inte alls menar. Egentligen.. Det gör väl ändå ingenting att vara "osams" tycka olika... Vi är bra... alla på olika sätt... Oj.. vilket lång kommentar det blev... Till ditt inlägg... Jag gillar det du/ni gör... Det sätt ni väljer att leva. Fram för mer levande familjer. (Och.. skulle vi leva i stora familjer är det lättare att acceptera att man inte alltid tycker lika, att vi är olika och att vi kan förhålla oss till varandra) Kramen! //BeA www.crosslivet238.se eller... www.gaiainuet.blogspot.se

    SvaraRadera
  4. Vet Ni... jag tycker det är så sorgligt att dom flesta känner sig trampad på tårna/oförättad spelar ingen roll i vilken situation det är. Kan man inte backa ett steg bakåt - se framåt - tänka: - Kanske jag kan lära mig något av vad som sägs, vilka åsikter som framförs och göra mig ännu mer berikad i livet. Varför denna ständiga kamp om att "behålla" ansiktet eller pondusen... Så länge man framför sina åsikter är det väl ändå ingen hemlighet med vad man tycker. Vet ni... det skrivna ordet är många gånger svårt... för man kan läsa med en "betoning" som den som skriver inte alls menar. Egentligen.. Det gör väl ändå ingenting att vara "osams" tycka olika... Vi är bra... alla på olika sätt... Oj.. vilket lång kommentar det blev... Till ditt inlägg... Jag gillar det du/ni gör... Det sätt ni väljer att leva. Fram för mer levande familjer. (Och.. skulle vi leva i stora familjer är det lättare att acceptera att man inte alltid tycker lika, att vi är olika och att vi kan förhålla oss till varandra) Kramen! //BeA www.crosslivet238.se eller... www.gaiainuet.blogspot.se

    SvaraRadera
  5. Väldigt intressant tycker jag som själv fick ta mycket hjälp av mamma när jag blev sjuk. Hon flyttade ju in till oss i 5 månader och hade så klart stor del i barnens uppfostran.
    Jag älskar att vi fick möjligheten att leva så ett tag även om jag nu tycker det är väldigt skönt att bo på var sitt håll igen!
    Nu bor vi hos syrran istället och då har hon givetvis en stor del i barnens uppfostran!
    Jag ÄLSKAR att mina barn har så nära kontakt med så många vuxna som älskar dem gränslöst!

    SvaraRadera
  6. Jag skulle bli ÖVERLYCKLIG om något av mina barn blev förälder och valde att dela det med mig, heja er!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare