Goda människor på vägen.

 

Jag har under årens lopp som bloggare låtit er ta del av pusselbitar från min barndom. En barndom som inte var allt för lätt alla gånger.
När jag var barn... alltså BARN... å tjuvkikade på en serie mamma såg på. "Lära för livet" om missbrukande tonåringar så tänkte jag att "Jag kommer bli missbrukare när jag blir stor."
Bara så. Ett konstaterande att livet redan var utstakat å kört för en sån som mej.
När jag sammanfattar eländet med en mamma som hade svårt att älska, en pappa som försvann, övergrepp, utanförskap, ungdomshem, destruktivitet med sprit å sex så ter det sej ju inte så där ljust?!
Nu går jag sällan runt och tänker på den där ryggsäcken. Faktiskt är det som om den tillhör någon annan. Som om jag har erfarenheterna men inte smärtan.
Jag antar att det blir så med tiden.
Eller kan bli så med tiden om man går tillräckligt i terapi, är reflekterande men inte offerkoftigt lagd.
Ändå har jag ofta förvånats över hur "normal" jag blivit. Känt både tacksamhet och skuld över att det var jag som klarade mej och inte min bror trots att allt pekade åt andra hållet när vi växte upp.

Idag i bilen på väg hem slogs jag i alla fall av en insikt.
En insikt utöver att jag är stark, för det har jag vetat länge.
Med tanke på hur jag varit hemma för utbrändhet, inte vågar köra utanför stadsgränsen och hur ofta jag gråter och sjappar ur och har mej kan man LURAS att tro att jag är en vek jävel.
Inget är mer fel. Faktiskt är jag en av de tuffare jag känner. En av de starkaste.
Jag reser mej alltid på nio.
Men... det som slog mej i bilen på väg hem var att okej att jag saknat båda mina föräldrar på olika sätt som barn, okej att jag blev utsatt för sexuella övergrepp av både främlingar och känningar, okej att jag hade alla förutsättningar för att det skulle barka åt helvete... ändå gjorde det inte det.
Varför?
Jo för trots allt och alla jag saknat, trots allt som fattats mej så fanns det... å finns... hela tiden människor som var goda, som ville mej väl och som jag liksom hakade fast mej i.
Människor som gav en smula godhet, ett uns trygghet, lite kärlek, var förebilder.
Via dem blev jag en stark människa.

Det har funnits många jävliga människor i mitt liv.
Men det har oxå funnits goda. Det har funnits fler goda. Här är ett axplock av dem...

Morfar står, som jag berättat förut, för mycket av ljuset och de lyckliga minnena i min barndom. I hans ögon var jag den finaste, den snällaste, den smartaste, den duktigaste unge som jorden skådat.

Min första bästis mamma blev en trygg punkt i mitt liv som barn.
Vi var ofta hemma hos Pia och hennes mamma rökte å svor och gick i t-shorts och underbyxor hela dagen. Hon hade flygande papegojor i lägenheten, sköldpaddor i badkaret, hundar å fiskar. Hon stekte plättar, hon kokade kola och hon lät mej tillhöra gemenskapen.

På ungdomshemmen där jag bodde när jag fyllde tretton fanns det personal som såg mej.
På första stället en äldre man som tog hem mej ibland till sej. Till sin fru och sina hundar.
På det andra en yngre kvinna som engagerade sej mycket i mej. Bland annat var hon och jag och provbodde på ett fosterhem "långt bort i stan", fostermamman var dum å hånfull mot mej och utan att tveka tog denna kvinna mitt parti och sa högt och tydligt: "Kom Asta, nu åker vi härifrån." 

Min tredje kille.
Det var inget fel på de två första heller men jag var ung å oskuldsfull.
Med den första gick jag i 5:an och vi pussades mest. Med den andra rök min oskuld, jag blev full för första gången å en jäkla massa andra "första gången prylar."
Vi grälade och pussades med samma passion.
Men min riktiga första kärlek. Som jag var tillsammans med länge.
Han var så fin mot mej. Alltid snäll, alltid omtänksam.
Jag vet... för minns gör jag inte... att han hittade mej i en spårvagn full som själva fan en kväll. Killen som satt mej på spårvagnen hade först fyllt mej med öl å sen satt på mej bäst han kunde... han var många år äldre å ändå dumpade han en tonårstös halvt redlös på en spårvagn.
Då kom den här fina killen, minns inte om vi var ihop el hade gjort slut, men han tog hand om mej, släpade mej hem till mamma.
Han lärde mej under åren att jag var värd respekt. Värd att älskas.

Min man. Jag undrar om jag klarat mej i livet utan honom. Om han klarat sej utan mej. Vi blev varandras boj. Varandras stadga. Båda från trasiga familjer.
När jag några år in på förhållandet blev gravid så var det aldrig tal om att han skulle sjappa, aldrig tal om abort. Han stod enad med mej mot omvärlden som var förfärad.

Dessa är några exempel... viktiga exempel.
Den som inte har förebilder eller trygghet söker det någon annanstans.
Har man bara en smula jävlar anamma och kan ta till sej dessa goda människor så inte bara klarar man sej. Man blir förmögen att göra om, göra rätt och att älska.

Jag är idag, utmattningen till trots, en stark människa.
En lycklig kvinna.
En som gör som hon vill, accepterar den hon är.
Som inte styrs av sin bakgrund.
Jag älskar mina föräldrar. Har goda relationer till dem.
Jag älskar mina barn. Jag har mitt äktenskap.
Jag har min hund.
Jag har min valda bror och få men underbara vänner.
Jag är frisk. Stark. Kompetent. Snyggare än någonsin.
Å jag har mina "goda människor på vägen" att tacka för allt.
Så... tack!

Puss/ Asta