Överallt, bland mina vänner irl men ändå mer i bloggar och på facebook, läser jag om misstron och missnöjet som finns mot vården. Ingenting är minsann bra. Alla är klåpare.
För oss som arbetar inom vården och sliter på i stort sätt varenda jävla arbetspass, knappt hinner äta och får jobba över snudd på jämt kan det kännas som en käftsmäll och en personlig förolämpning.
Men om vi tittar lite på det där missnöjet mer detaljerat och försöker förstå vad de säger utan att gå i försvar...
Jag är inte på något sätt sjukvårdspolitiker och det finns massor av kunskap jag inte besitter men några enkla saker förstår jag. Det handlar om tillgänglighet, förtroende, närvaro och att kedjor fungerar.
Jag har begränsad erfarenhet som patient och en hel del erfarenhet som Sjusköterska och jag kan inse att det finns ett å annat som inte fungerar. Småsaker som blir stora i sammanhangen.
Remisser som inte når fram, provsvar som aldrig meddelas, personal som har för kort om tid, patienter som hela tiden får träffa nya läkare, läkare som hela tiden får träffa nya patienter, oklart vem som håller i ansvaret osv.
Mina förslag är enkla.
Bygg ut primärvården och ge läkarna där förutsättningar att arbeta.
Jag tycker inte om alla dessa privata initiativ, inte för att de är sämre utan för att de är orättvisa, men det är en annan fråga.
Ge läkarna på vårdcentralerna tid att samtala med patienterna och lära känna dem.
Lyssna på patienten men ha även modet att stå för det medicinska kunnandet att sätta ner foten för ständiga krav på nya undersökningar och prover som frustrerade patienter kan tänkas begära. En patient som är trygg med att deras läkare är både kunnig och bryr sej om dem blir tryggare och söker inte vård på olika instanser.
Öka vårdcentralernas tillgänglighet så de kan ta emot patienterna på ett bättre sätt och så att de sjuka inte uppmuntras att söka akuten för icke akuta tillstånd.
Ge kommunsjuksköterskan ökade befogenhet och tätare kontakt med ansvarig läkare så fler sjukdomstillstånd hos äldre kan skötas ute i kommunerna, i patienternas privata hem eller på boenden.
Ingen dement gammal människa borde behöva komma in till slutenvården för lite dropp eller några dagars intravenös antibiotikabehandling.
Genomför brytpunktsamtal mellan patient och/ eller anhöriga och läkare.
Besluta var vårdnivån bör ligga för gamla människor. Det är inte alltid i en 94 årings intresse att flänga fram å tillbaka till sjukhus för att kroppen börjar ge upp.
Ge sjukvårdspersonal tid att utföra sina arbetsuppgifter med reflektion.
Om en Läkare/ Sjuksköterska inte har femtielva saker de ska göra på samma kvart är risken mindre att saker å ting glöms bort eller struntas i.
Ge oss tillbaka vår förutsättning att faktiskt bedriva god vård.
Ställ människor till svars. Själv frågar jag alltid i kontakt med vården "å ditt namn var?", det är svårare att strunta i något som är överenskommet om det finns ett namn.
Otrygga patienter som inte känner sej lyssnade på och sedda är utöver det personliga lidandet kostsamma för sjukvården, det vet alla som arbetar där, vissa patienter kommer alltid tillbaka.
Pengar som investeras i att patienten skall känna sej trygg och lyssnad på är därför alltid väl investerade.
Det kan omöjligt vara så i en välfärdsstat att man måste vara frisk för att vara sjuk.
Puss/ Asta
