3475 gram och värd sin vikt i guld.

... Ja men han är så fin!
Han är så fin, han är så fin, han är så fin, han är så fin, han är såååå fin.
Jag tror inte jag blir så mycket mer verbal en kväll som denna.
Den 18:e april 2014. När livet för evigt förändrades.
En dörr av kärlek som öppnats och som aldrig mer kommer att stängas.
Så ofantligt, ogreppbart, famlande stort. Så överväldigande, mirakulöst, gudomligt att det mynnar ut i enkla ord som "Han är så fin."

13:16 föddes han.
En å en halv timma senare såg jag honom.
Trötta, lyckliga men mest lättade föräldrar.
Deras liv kommer aldrig mer bli som förr. Hur mycket det förändrats förstår de inte ännu.

Jag var vägen om dem å sa god natt när jag slutade.
Min dotters omsorg och blick på sin son etsade sej fast i mej.
Som om jag, när jag såg det utifrån, förstod föräldraskapets storhet.
Å jag tänkte på mamma när jag åkte hem.
På mamma och på hur hon aldrig släppt min bror trots all sorg han orsakat henne.
Trots att hon förstört sitt liv i envisa, outtröttliga försök att rädda hans.
Hur skulle min dotter kunna släppa taget, neka, säga "gå" till den här kärleken någonsin. Vad han än skulle föra i hennes väg.
Hur skulle jag kunna det om mina barn?
Det går inte.
Åtminstone inte för en mamma.
Kärleken ÄR störst.
Störst av allt är kärleken.
Den till sitt barn.

Men att vara mormor är inte heller dumt.
Å inte går man och blir blasé för att man upplevt det förut. För att det är andra gången.
Änglas födsel var mirakulös. Denna gossen lika mycket.

Jag är trött. Spiknykter, men en kväll som denna får ni förlåta att jag blir en smula sentimental. Högtravande. Inga ord stora nog...

... Så jag rundar av som jag började.
Han är så fin, han är så fin, han är så fin, han är så fin, han är såååå fin.

Puss/ Asta