Kärlek som gör ont

 

En lång stund satt jag med Noah nu ikväll.
Med nyfärgat hår å utan avskavt nagellack. Jag tänker att i den här situationen, här å nu, är mina mjuka valkar bara ett plus. Skönt att vila i.
Nej, jag ska inte tramsa bort det här jag nu ska skriva. Det jag känner är allt utom trams.

Jag håller honom i min famn. Detta 4 dagar gamla knyte och jag iakttar honom noga och fascinerat.
Spädbarn har den effekten generellt på flertalet människor. Den att man kan sitta å glo på dem i timmar utan att tröttna.
Och detta är ju inte vilken liten spädis som helst. Detta är Noah. Mitt andra barnbarn.
Som jag har följt och längtat efter sedan hans mamma och jag exalterade stod i köket och avläste stickan och upprepade i mun på varann "Jo men det ÄR två sträck, det ÄR två sträck."

Det är som om jag genomgår någon slags mammafeeling light.
Jag har alltid varit en väldigt gråtig, ängslig och känslosam spädbarnsmamma.
Inte så orolig över prickar, magknip å sånt där. Mer... existentiellt.
Så där att världen plötsligt blir så stor, så stor.
Att farorna är så många och att jag vill skydda knytet mot allt som kan göra ont och som är farligt.
Som nybliven mamma har jag haft ett annat hormonpåslag än vad jag har nu så därför blir det aningens mildare.
Men ändå.
Jag ser på hans slutna ögonlock där ögonen rör sej in under. Ser hur drömmarna jagar igenom alldeles färska synapser.
Han ler. Han rynkar ögonbrynen och ser högst bekymrad ut. Han tar på sej "snart- skriker- jag- allt- vad- jag- kan- minen". Hans anletsdrag slätas ut.
Allt vill jag ge honom. Stjärnorna om han bad mej.
Allt vill jag visa honom.
Allt vill jag skydda honom från.
Allt vill jag uppleva tillsammans med honom.
Det är glädje. Det är stolthet. Det är rädsla på gränsen till skräck.
Det är väl... framförallt... kärlek.
En kärlek så stor att mina ord inte räcker till.

Å så har jag min andra prins.
Som jag såklart älskar precis lika högt idag som jag gjorde förra veckan.
Gottfrid är så duktig. Så vänlig, så nyfiken och så försiktig.
När Noah gråter blir han orolig och liksom jagar på oss människor att "göra något."
Samtidigt SER han låg ut.
Lägger sej för sej själv. Inte vid mina fötter som han brukar.
Han har en sorgsen blick... Men ja, jooo han är mastiff och de kan se på gränsen till suicidabla utan att vara det.
Jag försöker vara som vanligt med honom. Gossa å pussa. Gå promenader då ingen annan får följa med. Klippa klor, ansa och ha gosestund.
Men ändå, han ser låg ut trots allt jag gör.
Mitt dåliga samvete sliter i mej med långa, hårda klor.
Kan jag göra mer? Bättre?
Eller förmänskligar jag honom å ger honom känslor han kanske inte har?
Jag vill ju att båda mina killar ska vara glada å må bra.
Jag tokälskar ju dom båda

Hur har ni gjort när en bäbis kommer ny in i flocken?

Puss/ Asta