Jag har en student på jobbet. En jätte gullig tjej som nu gör sin sista veckas praktik i termin 6. Hon är alltså färdig sjuksköterska i början av juni och börjar nu bli väldigt "självgående."
Ikväll har hon fått ta det mesta av sjuksköterskejobbet. Dela mediciner, planera och följa upp omvårdnadsåtgärder, delegera till undersköterskan, prata in patienter, dokumentera osv.
Jag har funnits som back up. Sprungit ärenden åt henne, förhört henne om mediciner å annat, hjälpt henne när saker å ting krånglat.
Men fram för allt har jag haft tid med det jag så ofta saknar som sjuksköterska,
att röra mej kring å bland patienterna och att få tid för riktiga samtal.
Alltså samtal när jag inte står upp med ena handen på dörrhandtaget och ögonen lyser "stress."
Jag har kunnat sitta ner. Lyssna. Trösta. Samtala på riktigt.
Och då är yrket fantastiskt!
Jag har pratat sorg med flera patienter. En patient som nyligen mist ett barn.
En annan patient som blivit änkling för ett halvår sedan efter 56 års äktenskap.
Änklingen hörde fragment av samtalet med mannen som mist sitt barn.
Vi hade ett långt å fint samtal.
När jag var klar där bredde änklingen ut sina armar å sa "Nu är det min tid att få prata" och så gjorde vi det.
Och jag fick höra om hans kärlek, hans sorg, hans ensamhet.
Idag har jag haft så många samtal med nöjda patienter.
Inte bara patienter som är nöjda med mej och med min avdelning utan patienter som berättar om hur de blivit omhändertagna i akuta sjukdomar, i sorg, i sin roll som anhöriga.
Jag har fått höra om när kedjor har fungerat och det gjorde mej så varm inombords.
Det är självklart egentligen.
Eller det borde vara självklart.
Men allt för ofta hör man när det inte varit det. Saker som missats, patienter som upplevt sej lämnade, möten som inte blivit respektfulla.
Därför är det så gott att få bekräftat att jo... ibland, rätt ofta, har vi en sjukvård att vara stolt över.
Där ambulanspersonal gör fantastiska insatser, där operationer lyckas, där sörjande blir omhändertagna med samtal å massage.
En kvinna stod privatklädd när jag gick på.
Hon var en patient som jag haft några pass.
När jag kom sken hon upp med hela ansiktet och bredde ut armarna i en kram när hon sa: "Åhhh vad roligt att du kom nu, vad roligt att jag fick säga "hej då" till dej innan jag skulle åka hem."
Sånt värmer i hjärtat!
Sånt gör yrket värt allt!
Puss/ Asta
Det er sånn det skulle vært.....alltid. Så trist at det drives rovdrift på dere. Ingen er tjent med det. Klem Laila
SvaraRaderaMycket bra inlägg. Jag har också tänkt i de banorna, svensk sjukvård är bäst när den fungerar. Och det är så det ska vara. Min egen erfarenhet av svensk sjukvård när den är som bäst handlar om när min far, dog, på en canceravdelning någonstans i Sverige. Min far kunde bara prata sitt modersmål när han var där, full av morfin p.g.a. svåra smärtor. Trots det kunde vi, hans familj,se hur sjuksköterskorna lyssnade på honom när han ville prata, höll hans hand och lyssnade på det han hade på hjärtat, hans virriga tankar, hans oro för familjen som han kände snart skulle lämna. Människor som du Asta såg honom, tog hand om honom och för detta kommer jag alltid att vara tacksam.De som jobbar inom sjukvården bryr sig. Så som det borde vara överallt i världen. Ännu har inte moderaterna nedmonterat all välfärd. Därför ska jag rösta till hösten som nybliven svensk medborgare. Tack för en fin blogg!
SvaraRaderaVi har oftast en bra och tillgänglig sjukvård med engagerad personal som lindrar, botar stöttar, visar respekt och empati - men - det finns tyvärr men, det är inte alltid människor arbetar med det de borde och och det finns en del som borde byta yrke i alla kategorier och vi blir väldigt små och utsatta, oroliga och ledsna när anhöriga eller vi själva är sjuka och vi lever i ett samhälle där den enskilde "uppmanas kräva" och hävda sina rättigheter (på gott och ont beroende på vilka referensramar man har) då det gäller både det ena och det andra - inte bara inom sjukvård utan i alla möjliga sammanhang. Det där + höga förväntningar om vad som överhuvudtaget kan erbjudas gör en del personer på gränsen till outhärdiga att i sin yrkesroll vara "tvingad att bemöta" och ha att göra med. Särskilt inom vård, omsorg, skola och div statliga myndigheter och kommunala förvaltningar. Så ... vad härligt med din beskrivning av ett arbetspass :). Det förekommer sådana här och där ibland också!/Mormor
SvaraRadera