Idag och Igår

 
Det är den sista augusti. Den sista augusti 2014 och aldrig kommer dagen igen.
Det har varit en bra dag. En vilosam dag till skillnad från igår.

Jag har sprungit. 3 km höll knät idag. Det är bara att inse att det är så det är, att det inte är några tillfälligheter å att det inte "läker ut" av vila på nån vecka eller två.
Jag har varit ute och gått en timma med Gottfrid.
Suttit på en öde strand och lyssnat till det mest vilsamma ljudet som finns, vågor som slår mot stranden.
Gotteman har vinterbadat. Nu simmar han inte längre, doppar inte huvudet, nu går han bara omkring i vattnet. Han har rullat sej i en säl en god stund till han luktade precis likadant som den.
Nu har han blivit såpabadad och luktar... tja, mild död säl doft.
Maken å jag har varit på dejt.
Jag har kört "nya" bilen, en -01:a som känns som värsta lyxåket i jämförelse med vad jag är van vid och ätit en god middag i grannstaden.
Jag har gosat med den här gobiten på bilderna ovan en bra stund.
Slutligen har jag lyssnat på utfrågningen av Löfven.
Han fick knepiga frågor och gjorde bitvis bra ifrån sej tycker jag. Bitvis. Inte helt övertygande.
Det har varit min dag det.
En bra dag.

Igår var ingen bra dag.
Ni vet Meatloaf's gamla slagdänga "I would do anything for love, but I won't do that" kommer till mej när jag tänker på igår.
En dag som började med att jag försov mej, hade en hel del på jobbet och var trött som ett as.
Min mamma ringde oavbrutet och talade in å telefonsvararen.
Hon gör det, ringer 5 ibland 10 gånger på en dag.
Jag har alltid ignorerat en stor del av samtalen. De börjar alltid på samma sätt.
Om min bror. Hur han ställt till det. Att hon inte orkar. Vad ska hon göra? Osv.
På sista tiden har jag börjat svara när jag kan och alltid lyssna av meddelanden.
Min bror och min mamma...
Det är som att bevittna en dödsolycka, en duell i slowmotion och inte kunna ingripa för det enda som skulle ske är att kulan träffar mej istället.
Både mamma och min bror är så illa däran i denna dödligt giftiga tango att det när som helst kan ske.
Katastrofen.
Vem av dem det blir som går först är svårt att säga.

Igår lät mamma min bror tala in på min telefonsvarare.
Jag hatar henne för det. Jag...
Vad förväntar hon sej?
En trasig människa, med darrig röst, så välbekant, talade in två meddelanden.
Om hur han saknar mej, hur ledsen han är, hur han minns oss som barn.
Berättar minnen. När vi kanske var 5 och 8.
Jag håller för munnen när jag lyssnar på jobbets toalett.
Jag gråter.
Jag spolar vatten i kranen och håller handen för munnen för att det inte ska höras.
Sköljer handlederna med kallt vatten, tar bort mascaran från kinderna och samlar mej för mina patienter.
Det river upp känslor. Ilsken, naken, vanmaktig smärta.
Jag saknar oxå. Jag minns jag med. Men allt... allt är för länge sedan för sent för oss.
Mellan min brors meddelanden. Mamma som säger att han tänker hoppa från hennes fönster på 7:e våningen. Mamma som berättar att han slagit henne i ansiktet med knytnävarna.
Mamma som säger att jag måste, måste ringa.
Å som inte svarar.
Inte på hemnumret. Inte på mobilen.
Jag ringer polisen. Berättar.
Känner skuld.
Mamma ringer. Arg över polisen. Full. Vill inte prata. Är inte i stånd att prata.
Jag lämnas med mina känslor. Med min sorg, ilska, oro, smärta.
Han är min lillebror.
Jag önskar han var död.
Jag är helt jävla livrädd att han ska dö.
Skuld. Skam. Vanmakt.
Det är inte ofta jag skriver om detta. Om att inte veta om min mamma eller min bror dör i natt.
Att hela tiden vara beredd.
Jag vill inte lämna ut dom. Och samtidigt...
Det är en del av mej. Mitt liv. Min kamp.

Gårdagen slutade som dagen.
Med gos med Noah. Med att få andas in hans doft och känna tacksamheten över det liv som tilldelats mej och allt jag fått och får. Med att krypa till sängs med Gotteman. Lyssna till hans andetag, känna hans värme.
Ett liv.
Så fint och bitvis så svårt.

Puss/ Asta

Vi har det bra. Tack så mycket. Vi vill leva så här. Tack så mycket.

Jag vet att jag säkert själv gör det. Att jag ibland tar för givet hur det är...
Har förutfattade meningar.
Men jag låter mej åtminstone snabbt korrigeras och ju äldre jag blir desto mer inser jag att allting är inte som i just min förställningsvärld.

Jag kan bli så vansinnigt irriterad över människors förutfattade meningar och egna värderingar kring vår familjesituation och kring Noah.
Så många människor har kommenterat hans existens och det faktum att vi bor tillsammans två familjer med huvudet lite på sned, med beklagande blick, med ord som uttrycker att "man får ställa upp" och "ibland blir det inte som man tänkt sej."

Till alla er som säger/ tänker/ funderar så vill jag säga följande...

Noah är ett planerat barn. En barn önskat av båda sina föräldrar. Ett resultat av borttaget preventivmedel och pippande för att tala klarspråk på ägglossningsdag.
Det tog två månader. Första försöket som resulterade i en menstruation gjorde båda föräldrarna lite nedslagna.
Jag visste om det, jag var med den där magiska dagen då Mini kissade på stickan och den var positiv.
Vi kramades hon å jag med tårar i ögonen av glädje.
Mini och Minis fästman är inte två förtappade ungar. De var 19 och 21 år gamla när Noah kom till världen.
En rätt bra ålder att skaffa barn skulle jag vilja säga.
Själv var jag tvåbarnsmamma vid 19 och trebarnsmamma vid 21.

Jag tror få barn i världen och till å med få barn i Sverige får en så fin start i livet som lilla Noah.
Han har två unga, starka, kärleksfulla föräldrar.
Han har dessutom unga, starka, kärleksfulla morföräldrar i samma hus.
Han är först och främst sina föräldrars barn. Han sover varje natt på sin mammas mage.
Men han har många famnar. Jag själv bär, pussar, sjunger, läser och älskar det här lilla barnet varenda dag.
Det finns alltid någon med tid, ork, kraft, lust och gosesug kring honom.
Han har allt han behöver materiellt och en hel del till.
Han får massor av bröstmjölk, frisk luft och vitaminer varje dag.
Det finns ingenting att beklaga.
Noah är ren och skär kärlek å glädje!
Å ett ungt par har fått börja sin föräldraresa omgivna av stöttning, avlastning, samtal och erfarenhet.

Jag ser det som att vi alla är privilegierade.
För denna nära gemenskap är få förunnade och den kommer att bära frukt hela våra liv.
Den kommer för alltid att vara min allra vackraste stund i livet.

Man kan leva sitt liv på olika sätt. Så det så :)

Puss/ Asta

Att återfalla

Hur länge höll det mitt köpstopp? Min nya hållbara stil.
Tre dagar?
Att återfalla. Ta sej ett återfall. Falla för frestelsen.

Nej, jag ser det inte så.
Mina mål är snarare ambitioner än huggna i sten. Jag gör det inte för att bevisa det för någon.
Varken att springa, låta bli alkoholen, 5:2 a mej igenom livet, ha köpstopp, källsortera, äta mindre mängd gris och allt vad det är jag bestämmer mej för.
Det tar TID att lära gamla kärringar sitta.
Jag ihärdar i mina försök... inte det heller löften som då å då bryts utan just försök... i att vara min egna bästa kompis.
Jag skulle inte sagt till någon annan nära vän "Fy fan vad kass du är, tre dar! Är du nåt jävla skämt eller?"
Nej, jag skulle gett henne en kram och sagt att "Du är jättefin i klänningen, den var du värd och du kan alltid börja om... om du vill."
Så precis så säger jag till mej själv. Trygg i vetskapen att mina tre shoppinglösa dagar förmodligen inte löste klimatkrisen och lika trygg i att mitt återfall inte dömde oss alla till undergången.
Tid. Tid att lära gamla kärringar sitta.

Den här klänningen är jag. Så mycket jag det kan bli utan att skriva Asta Pastasson med stora bokstäver över hela röven.
Jag har suktat efter den sedan i våras då jag såg den i ett blogginlägg hos Big ass fashion.
Ja till och med ännu längre för innan fanns den i en grön-blå variant och redan då ville jag ha den.
Den kostade sina sköna slantar. 400 kr i butik och sedan lika mycket i parkeringsböter.
Så jag lovar er och mej själv att använda den ofta och i många år.
Att slita den med hälsan. Å ohälsan om den kommer på besök. Tvi tvi tvi.

Jag inser dock... trots återfallet... att de där månaderna jag ska försöka hålla upp med att köpa något mer... september, oktober, november och december... kommer bli jobbigare än vad jag först tänkte när jag kände mej så pepp å så laddad och tog beslutet.
Nu känns det mer så där uppgivet "till vilken nytta?"
Till vilken nytta hjälper det att jag låter varan hänga/ ligga kvar i butik och någon annan köper den istället?
Är inte miljökatastroferna över oss om 30 år då?
Om lilla jag, i lilla Sverige, i lilla Europa låter bli... samtidigt som det i andra städer långtbortistan inte går att vistas utomhus utan ansiktsmask?
Hjälp mej här nu alla ni som kommit längre i era miljö och rättviseperspektiv.
Hur tänker ni?
Hur motiverar ni er själva?

Man ska lära känna sin fiende. VAD är det med shoppingen som skapar detta behov och detta glädjerus?
Som jag sagt tidigare, och jag är säker på att det gäller flertalet kvinnor i detta land, så har jag kläder så jag klarar mej i säkert 10 år framåt.
Jag har en knökfull garderob men använder kanske egentligen 10 plagg.
Resten bara hänger där.
Hänger där för att "de är rätt fina" eller "inte så dum ändå" eller "kan va bra å ha".
Varför "behöver" jag då nytt?

Hur tänker du?

Puss/ Asta

Vad händer när man inte dricker alkohol?

Jag hotade lovade för nåt inlägg eller två sedan att skriva om mina nya tankar. Mina nya val.
Min 45 års kris om ni så vill och vi börjar med alkoholen.

Jag har länge funderat över det här med alkoholen och i vilken utsträckning den finns med i våra liv.
Så fort någonting ska vara festligt, roligt, ledigt, somrigt, mysigt så är den där som en av de allra viktigaste beståndsdelarna.
Så fort vi ska grilla, fredagsmysa, umgås, träffa vänner, koppla av, äta gott, ses.
Åtminstone för mej och i min vänkrets. Ja jag ser det även på facebook. Hela tiden.
Och jag tycker allt det där. Det gör jag verkligen, min invändning var att jag tyckte det lite för mycket.
Jag tyckte att den extra omsorgsfullt lagade maten på fredagen fodrade sitt lena rödvin.
Att parmiddagen absolut måste inledas med en härlig drink.
Att sommarsolen blev dubbelt så skön med en kall öl i näven och så vidare.

Jag tänkte... Herre gud! Det måste väl funka lika bra med selleri. Eller med läsk.
Därtill har jag min megabelastning av missbruk i mitt DNA. Med näst intill fler släktingar som missbrukar än som brukar. Med en personlighet som går i gång på snabba belöningar och njutningar.
Med åren har jag haft allt lättare för att bli bakfull. Redan efter två glas vin har huvudet och kroppen känts tung dagen där på.
Som ytterligare anledning så kände jag att jag dövade en hel del tankar och känslor med alkohol.
Inte så att jag söp eller missbrukade, inte alls men jag kunde ta ett tryck på bag in boxen "för att jag var trött, för att det varit en jävla dag." Jag kunde "dricka på" lite på parmiddagarna för att inte sitta å reta mej på gubben som blev allt mer yvig och skämtsam arrogant å bredbent med vin innanför västen.
Ibland var det en tröst. Ibland en belöning.
Jag ville känna. Jag ville se vad som hände när jag kände.
Så någon gång sen vinter slutade jag tvärt att dricka alkohol.

En hel del "hände."
Och samtidigt inte så mycket.
Fram till sent i somras drack jag ingenting, total nolltolerans.
Det gick ganska enkelt faktiskt. Jag var himla pepp och bara ibland kunde jag bli lite sugen när maken drog ur vinkorken då vi skulle sätta oss till bords med en god middag.
Lite sugen men inte värre än när det vankas fika på jobbet och jag bestämt mej för att inte äta den.
Samtidigt har det varit min absolut mest asociala sommar.
Jag har tagit mindre initiativ och jag har helt klart blivit mindre inbjuden.
En del har uttryckt att jag blir tråkigare utan alkohol.
Det är lite jobbigt, nästan obekvämt med någon som envisas med att vara nykter.
Min känsla för det är närmast "jaha."
Jo men faktiskt. Det är helt okej att någon annan tillfrågas om krogbesök, en tur på stan eller en grillkväll.
Jag har varit rätt ensam i sommar, bortsett från min familj och även om det är ett konstaterande så är det ändå med viss förvåning.
Fast ändå nåt jag är glad över att veta om.

Jag har tänkt mycket. Känt mycket.
Ett tag kändes hela mitt liv som falskt och på låtsas. Ett tag ville jag göra upp, göra om allting.
Där har jag landat lite nu. Jag ser det jag ser, jag känner det jag känner och jag vet om det.
Det räcker.
Det har varit skönt att inte bädda in, inte mjuka till kanter, inte lulla kring.
Se.

Å nu?
Jo jag är fortfarande nykter.
Eller ja, jag drack alkohol när mannen och jag var på en semestertripp till Helsingborg i somras.
Jag har druckit ett glas bål hos pappsen, tagit en mellanöl i solen.
Inte absolutist. Jag är inte alkoholist där varje dropp är ett återfall men jag är väldigt väldigt restriktiv.
Jag vill lära mej fredagsmysa, parmiddaga och restaurangbesöka utan att dricka.
För att mys är mysigt, umgänge roligt och mat gott.

Den här typen av inlägg, när jag skriver om alkohol brukar generera rätt få kommentarer och då främst från dem som själva inte nyttjar alkohol. Jag är nyfiken på er, men jag är oxå nyfiken på er andra, för i min värld är ni fler, ni som dricker alkohol så som jag gjorde.

Puss/ Asta

Hjälp mej välja bland glasklara alternativ.

Facebookvännerna har redan sett dem... glasögonen som jag lånat hem för att känna mej för.
Men jag har ju en å annan läsare som inte är fb polare och så klart vill jag visa å rådfråga även er.
Vilka tycker ni är finast/ fulast? Vilka är hiss eller diss?
Jag ska välja TVÅ par då det är "köp en, få en på köpet" hos Synoptik.
Jag ber i förväg om ursäkt för bildkvaliteten och att jag inte ser klok ut på flera bilder, de är tagna i all hast på jobbet med mobilen.

Ja, då kör vi.
Par nr 1. Svarta med silverskalmar, röd ploppis där ingen ändå ser.



Så här ser de ut på. Ja, herre gud vilken vanprydande bild av mej själv. Fåfäng är jag icke.



Nr 2. Mildare färg i nån obestämd brun-grå-lila nyans. Transparenta o röda skalmar.
Lite lika mina tidigare i modellen.



Å här är de på.



Nr 3. Lila röda som synes men betydligt mer diskreta än vad man kan tro på eftersom det röda bara syns fr sidan eller ovan ifrån.



Mmmm.



Nr 4. Rejäla doningar. Röda. Syns.



Här har ni dom på.



Nr 5 slutligen. Den som är mest olik de övriga. Relativt runda. Nätta. Matt svarta med liksom räfflor i.



Här var dom på.



IRL... i det riktiga livet... bland familj å kollegor har smaken verkligen varit som baken.
Någon har tyckt att alla är fula, några att alla är snygga.
De flesta har nog tyckt bäst om nr 1 och nr 2. På facebook föll nr 5 de flesta i smaken.
Minst har folk gillat nr 4.

Å jag själv då?
Jag tycker det är svårt jag...
Nr 2 var de jag fastnade först för. De allra första som jag provade.
Nr 4... de röda... var det par som jag själv kände störst kärlek till när jag lämnade affären och som jag skulle valt om jag varit tvungen att bestämma mej på studs. Jag menar, jag ÄR en röd flicka och jag tar mycket plats med min personlighet.
Nr 3 är de som är minst jag.
Nr 5 var självklara från start.

Således redan bestämt mej för nr 5.
Då återstår det andra paret.
Jag väljer alltid själv och står upp för vad jag tycker men nog påverkas jag av att alla (utom en) sagt "Nej nej nej" om de röda. Mini tyckte att de gjorde mej 15 år äldre och flera kollegor sa liknande.
De är dessutom absolut dyrast, kostar en dryga tusenlapp mer än de övriga.
Å jag vet inte om jag vill betala det å sen tycker alla att jag ser gammal å ful ut?!
Så jag tror nog att det andra paret blir nr 2.
... Men helt har jag inte släppt passionen för de röda.

Vad tycker ni?
Bring it on!!!

Puss/ Asta

Välkommen. Häng med i min 45 års kris.

 

Kanske är det någon form av 45 års kris som gör att jag tänker så mycket och i så nya banor.
Tecknet för kris och utveckling på kinesiska är som bekant ett och samma, och det är en tanke jag känner igen mej i.
Samtidigt har jag senaste tiden haft svårt att formulera blogginlägg av olika skäl.
Det jag tycker/känner/vill är oexploaterad mark i mina hjärnbanor, jag vet inte riktigt själv och jag kan för lite om det. Det jag VET är att det är ett pockande behov efter förändring.
Det har känts svårt att skriva oxå mycket för att det känns med att jag slutat med så mycket...
... dricka alkohol, omfokusera från att vara snygg till att vara frisk, stark och funktionell, dra ner på konsumtionen osv.
Rädsla för att misslyckas. För att om två veckor sitta där med alla mina shoppingfynd som kommer göra mej dösexig och skåla i ett schysst rödvin.

Men, så tänkte jag så här.
Jag har bara precis börjat gå på den här stigen.
Ovanstående scenario vore inte alls ett misslyckande, det vore ett litet bakslag.
Jag tänkte att vi kanske kunde resonera kring det tillsammans?
Lära av varann?
Vad tror ni?
Och då inte bara de som liksom jag trånar efter en gröna vågen livsstil utan alla.
Jag önskar mej alla möjliga sorters imput, kritik, tips, tankar.
Även ni som älskar att shoppa på HM, även ni som väger er varannan dag och tränger komplimanger i lika hög grad som syre.
Jag vet hur det är. Det är hemtam mark som jag bara tagit ena foten ifrån.
Den andra foten står tveksamt i luften, vet inte riktigt vart den skall sätta ner sej.
Jag tänkte ta mina tankar från början.
Dela in det i olika inlägg, vi börjar med alkohol och min alkoholpaus och sen ser vi vad vi tar här näst.

Jag är medveten om att jag ber er läsa texter och hänga med på en resa som kanske inte är varken bekväm eller intressant för flertalet av mina läsare.
Många av mina läsare är ju sådana jag känner... släkt, vänner, fd vänner, kollegor och jag har redan (sen rätt länge) fått "klagomål" att det är så mycket grubbel, politik, tungsinthet.
De saknar mina krönikor med humoristisk underton, mina shoppingtips och käftsmällar mot saker som gör mej förbannad.
Att inte käka bacon, att inte dricka alkohol, att tjata om klimatet är inte lika hett eller roligt.
Jag greppar det å lovar att det inte ska bli BARA sådant.
Men det är... åtminstone här å nu... det som me, my self and I handlar om och då måste det ju synas i min blogg med, eller hur.

Nu kör vi!

Puss/ Asta

Valtaktik.

Nu har valstugorna på torget i min lilla stad kommit upp.
Jag, Mini, Noah och Gottfrid strosade förbi. Ingen tog någon notis av oss.
Två å två partikamrater står de och pratar med varandra så här sista skälvande veckorna före valet.
Är inte det märkligt?
Speciellt när man går förbi dem. När man väljer att kryssa mellan valstugorna, då är man ju åtminstone inte ointresserad som förbipasserande tänker jag.
Vad beror det på?
Jag har funderat på det inför tidigare val oxå.
Det är ju nu det gäller. Varje röst. In i kaklet.
Är det ointresse för väljarna?
Tid för partiet de "måste sitta av"?
Blyghet?
Ja, jag vet inte...

Vi strosade som sagt igenom torget, talade om det här jag å Mini, köpte en dricka och gick tillbaka.
För jag ville ha kontakt. Jag ville ställa mina frågor.
Utanför Miljöpartiets valstuga satt två killar.
När jag väl började prata och fråga var de jätte trevliga, jag ställde mina frågor, berättade om min situation. Mina farhågor och mina förhoppningar och fick bra svar.

Nu har jag bestämt mej, men lätt är det inte.
I stort sätt tycker jag, min man och våra fyra barn lika.
Vi ser samma brister i samhället, vi har... på ett ungefär... samma värderingar men vi finner olika svar och vi kommer att rösta på minst tre olika vis trots att vi vill till samma mål.
Socialdemokraterna är Sveriges största parti och det rymmer rätt varierande åsikter.
Min make och många med honom som ligger till vänster inom partiet väljer att ändå stanna kvar inom S och vill påverka partiet "åt sitt håll."
Jag å min sida, som väl egentligen är nästan lika mycket sosse som jag alltid har varit, tänker att jag vill påverka Löfven genom att dra mitt bidrag till att Miljöpartiet blir större och därigenom måste han ta större hänsyn till de områden jag finner viktiga men lite förbisedda.
Många "egentliga sossar" jag känner tänker på liknande sätt och väljer att rösta Vänster eller Feministiskt initiativ.

Otroligt spännande ska det bli.

Puss/ Asta

Dagens huvudnyhet

Få kan väl ha missat det som toppar nyhetssändningarna ikväll och som det kommer att rapporteras med mest trycksvärta om i morgon. Det har varit ett jävla liv i Malmö idag.

Svenskarnas parti skulle valtala på tre platser i Skåne och hade blivit beviljade detta.
I Malmö samlades över tvåtusen motdemonstranter och polisen mobiliserade som aldrig förr.
Bilderna som kablas ut på rasande demonstranter och polisens agerande på nyhetssidorna vittnar om kaos.
Jag var inte där. Jag lugnar mej därför med att kalla polisen för inkompetent och att ha agerat med övervåld. Det kommer att komma vittnesmål, det kommer att bli utredningar, säkert både mot enskilda poliser men oxå mot deras aktion i stort. Jag avvaktar den.

Vad jag redan med säkerhet vet att jag tycker är...
Sverige är alldeles för frikostiga med att bevilja möte på allmän plats för Svenskarnas parti.
Jag ställer mej väldigt väldigt frågande, för att uttrycka mej diplomatisk, till hur ett nazistiskt parti får lov att hålla möten och ens existera i ordnad form.
Kom inte gastande med er jävla yttrandefrihet nu!
Jag är så TRÖTT på missbrukandet av fina, demokratiska lagar och värderingar.
Nazister är genom sin blotta uppsyn hets mot folkgrupp.
De kränker en överväldigande majoritet av svenska folket bara genom att visa sej.
Alla vet vad de tycker och var de står. De själva, svenska folket, "nya" svenskar, polisen, politikerna, rättsväsendet. Alla.
Tacka FAN för att vanligt folk blir förbannade!
Det är en medborgerlig demokratisk rättighet att bli förbannad på nazism.
Ja, för jag tror faktiskt att majoriteten av motdemonstranterna var vanligt folk och inte någon våldsbejakande vänsterextremism.
Det tror fan att de blir förbannade av att se och höra detta patrask på sina gator.
Det tror fan att de blir förbannade av att se alla dessa poliser som är där för skattebetalarnas pengar och som med auktoritet slår en skyddande järnring kring nazisterna.
Jag hade oxå blivit galen av ilska om jag varit på plats.
Jag inser att det var ett svårt uppdrag för polisen. Jag fattar det.
Det är ett uppdrag de inte borde fått. Svenskarnas parti borde aldrig fått hålla sitt valmöte.

Sen. Trött kan jag konstatera att de enda som förmodligen är rätt nöjda med dagen är nazisterna.
Polisen fixade inte sitt uppdrag som de borde ha gjort, motdemonstranterna lyckades varken förhindra eller tillräckligt störa SvP.
Men killarna i Svenskarnas parti skrattar nog gott åt kaoset de ställde till i demokratins namn.
1-0 till dom.

Jag vill avslutningsvis dela en väldigt klok text jag läste på facebook.
Ni som missat att läsa den GÖR det, för den är verkligen så... spot on som min äldsta dotter sa.
Jag betonar igen att det inte är jag som skrivit nedanstående text. Det är Monika Karlsson krönikör Smålands folkblad som gjort.

Jag önskar att du ställde dig frågan: Vad gav just mig rätten till allt jag så högljutt försvarar som mitt, bara mitt? Varför skulle just jag serveras på silverfat ett liv i ett land, där det finns mat och rent vatten utan att jag behöver fundera på hur det går till, och där vi alla har tillgång till rösträtt, utbildning, sjukvård och en relativ trygghet i livets alla skeden?
Vet du, även här har människor stått på barrikaderna och riskerat allt dom har för att slåss för det du påstår tillhör bara dig. För det du missunsamt hävdar är ditt, bara ditt. Inte någon annans som kommer från nån annan konstig del av världen som de får skylla sig själva för att de föddes i.
Allt det du tror är ditt bara för att du är svensk.
Lyft blicken för fan!
Det är en slump!
Det är en slump att just du har allt det där, fattar du inte det? I det kosmiska skämt som mänskligheten är, kunde du lika gärna blivit född av en prostituerad i Brasiliens slum, av en förskrämd våldtagen fjortonåring i Rumänien eller under Gazas eller Libyens eller Irans missilsken. Det är en slump som du i ödmjukhet ska vara förbannat tacksam för varje välsignad dag av ditt liv som du slår upp ögonen och inte behöver undra hur du ska få mat, om dina barn ska överleva eller om ditt hus kommer att stå kvar när dagen är slut.

Tänk på det nästa gång du rynkar på näsan åt tiggarna utanför affären. Eller har åsikter om vår asylpolitik, om kommunens hem för ensamkommande flyktingbarn, om de mörkhyade kvinnorna i heltäckande slöja som med blicken i marken råkar passera ditt svenska, rättfärdigt skattebetalande synfält. När du säger att ”de får väl skylla sig själva, de får väl jobba, de får väl ta tag i sin situation i hemlandet i stället. De får väl ta tag i sina liv. Det har minsann jag gjort”.
Du har inte gjort ett dugg för att förtjäna att födas i just det här landet, med alla privilegier och räkmackor och silverskedar i din stora trut som det innebär!
Dessa ständiga uppdelningar av vi och dom, det förtär oss alla.
Det finns inga dom.
Det finns bara ett enda enormt vi på en pytteplanet i universum med en massa resurser som skulle kunna räcka åt oss alla. Det handlar bara om fördelning. Glöm aldrig det.
Och i din lilla, lilla värld där du försvarar dina snäva gränser med pompösa ord som ”ansvar”, ”Vi har faktiskt inte råd!” och ”valfrihet”, där krymper ditt hjärta och ditt sinne för vad som krävs för att bygga något civiliserat. Vad som krävs för att bygga ett samhälle där vi inte lämnar våra svaga bakom oss för att dö när vi drar vidare till nästa grotta, nästa jaktmarker.

Du tar dig rätten att avgöra vad som är fattigdom och utsatthet och mänskliga rättigheter. Från din nödtorftigt ihopspikade piedestal som vacklar på ben av fördomar, Avpixlatkommentarer och lösryckta citat och dåligt kontrollerade tidningsankor som blir till indignerade Facebookstatusar, där pekar du ut vilka som förtjänar liv och värdighet och vilka som inte gör det. Du som aldrig varit hungrig, aldrig sett någon du älskar dö, aldrig brunnit för en rättvisa som ditt land sätter dig i fängelse för.
Döm du utefter vad du menar gäller för alla andra människor som fötts till den här planeten. Av en slump, precis som du.
Men tro aldrig att du har ensamrätt på demokrati, mat, bostad, trygghet och värdighet bara för att du råkade födas i Sverige.

Dags för hårdhandskarna igen å ännu en fajt mot latmaskar och bullmagar.

Idag kom klänningen som jag skickat efter från Me&I, det sista jag handlade innan köpstoppet.
Bilden är suddig, å jag är trött, osminkad och sliten som fan, men ni ser på ett ungefär.
Den är verkligen jätte jätte söt och smickrande för figuren om än lite kort för mina knubbiga ben.

Det sista har jag verkligen sjangserat på alla möjliga sätt.
Jag har inte prövat springa sedan jag fick ont i mitt knä, inte gått så vansinnigt mycket eller fort heller.
Jag har ätit godis som om jag lidit av någon form av ätstörning. Chips eller liknande snacks varenda kväll, smörgåsrån med feta lager ost och bregott på jobbet och massor av smågodis. Verkligen massor.
Ibland tror jag faktiskt att jag HAR någon form av ätstörning.
En ätstörningsterapeut jag lyssnade på sa en gång att anorexi och bullemi, det är ytterligheterna men att det stora flertalet som har ätstörning bara har någon form av "stört beteende kring mat."
De flesta brudar med andra ord...

Hur som helst. Höll ju på med 5:2 hela vintern och en bit in på våren, gick ner och tog sedan en medveten paus. Jag har hela tiden planerat sätta igång igen när hösten kommer och det börjar nog bli dags. Alla mina kläder stramar igen och jag känner mej inte fin framför spegeln.
Som alltid när jag planerar någon form av diet eller slut på dum vana så är det som om jag MÅSTE köra skiten i botten. Vilket ju är jäkligt korkat med tanke på att det då blir ännu svårare att lägga om livsstil.
Men idag, efter en massa snask på jobbet och en hel påse ostbågar så fick jag slutligen nog när jag krängde av mej jeansen som spände över magen och kände mej obekväm och knubbig i den här jättefina klänningen.
Jag tänkte först måndag morgon men va fan, det är lika bra att starta imorgon.
Varför skulle bara måndagar duga till omstart för?

Å löpningen SKA jag försöka med igen. Helst ute men envisas det med att fortsätta ösregna dagligen så får jag väl släpa iväg häcken nån timma tidigare till jobbet och springa på löpbandet då.

Hur går det för er?
Har sommarens pizzor och rosévin och mjukglassar lämnat några spår eller är jag ensam i förfallet?
Nu kör jag i alla fall ( sade hon å borstade ostbågesmulorna ur mungiporna), är du med mej?

Puss/ Asta

Hur blev tjejer så jäkla skraja?

 

Klockan är nästan midnatt. Jag är på väg hem från en polarinna där jag tagit några glas vin.
För att komma hem så får jag passera genom en liten skog, bara delar av den breda stigen är upplyst.
Jag går med raska steg. Det är helt öde. En sträcka på kanske 2-300 meter innan jag når fram till närmsta hus. Jag har mina händer i jackfickan, i den ena håller jag mobilen, i den andra kramar jag hårt kring nyckelknippan.
Lyssnar koncentrerat medan jag skyndar fram. Beredd...

Jag är ute och springer. Det är mitt på dagen och passet går bra.
Jag springer på ett ödsligt ställe, längst en tågräls. På andra sidan skog.
I lurarna har jag sommarprat på P1.
Det är raksträcka, jag ser en man några hundra meter framför mej, plötsligt är han borta...
Vägen framför mej ligger tom.
Jag ser mej hastigt omkring, plockar ur lurarna ur öronen.
Inte en människa. Vart tog han vägen? Gömmer han sej i skogen? Vart försvann han egentligen?
Jag ökar takten och försöker uppskatta hur mycket kraft jag har att öka/ slåss om han plötsligt dyker upp. Jag blir lättad när jag ser ett villaområde dyka upp. 

Det är en vanlig kväll på krogen. Sista timmen blev stämningen stimmig, folk berusade.
Män som går från att vara charmigt småpratande till påfluget efterhängsna.
Särskilt en man, påstridig och obehaglig.
Jag försöker undvika hans blick. Svara artigt men inte inleda nåt prat själv, vara väldigt integrerad med mina vänner, vakta min drink.
Jag går på toaletten. Den ligger en trappa ner, möter hans blick och skyndar mej på, kan bara hoppas att han inte följer efter. Att han låter mej vara. 

På väg med kvällsbussen hem från jobbet. Vi är inte många som åker med. Ute är det redan skymning. En man iakttar mej, jag försöker le lite avväpnande men han ler inte tillbaka.
Jag trycker på stoppknappen där jag ska av. Reser mej och halvvägs av upptäcker jag att mannen gör det samma.
Vi är ensamma på hållplatsen. Jag skyndar på mina steg. Han går bakom.
Jag tvingar mej själv att inte vända mej om trots att jag vill.
Jag ökar på mina steg, han gör likadant.
Så plötsligt passerar han och försvinner lite längre fram in på en tvärgata.

Jag kan fortsätta.
Fortsätta att berätta om situationer när främmande män, eller blotta tanken på att möta en främmande man gjort mej allt ifrån ängslig till rädd på riktigt.
Det vore väl en sak om det bara handlade om mej. Mej och mina hjärnspöken, men nu gör det inte det.
Jag kan inte tala för alla flickor/tjejer/kvinnor/äldre damer men jag HAR pratat med många som beskriver liknande situationer och samma ängslighet.
Hör ni, vad ska vi göra åt att kvinnor är så satans oroliga för män de inte känner?
Vad ska vi göra åt alla dessa rädda stackare?
Flickor och kvinnor som krampaktigt håller i en telefon med färdiginslaget telefonnummer hem, till polisen eller någon de litar på. Flickor och kvinnor som ber sina makar/pojkvänner/pappor möta dem?
Varför blev vi så fega?

Tja, kanske för att vi får lära oss hela livet att "akta oss för våldtäktsmän." Att gå där det är upplyst och att helst ha följe med någon annan om det är mörkt.
Kanske för att vi läser om tiotusentals våldtäkter varje år, om pojkar och män som inte kan tygla sej.
Kanske för att vi får ta del av ett rättsväsende som lägger skulden på kvinnor... för att de va fel klädda, för att de var berusade, för att de inte skrek högt nog, slogs och kämpade emot tillräckligt hårt.
Kanske därför.
Kanske därför som alla män, de som våldtar och de som inte gör det, bär ett ansvar över kvinnors rädsla.
Jag tror att flertalet män inte ens reflekterat över att detta är en så stor del av vardagen och i "vanligt sunt förnuft" för kvinnor i deras liv.
Att de aldrig ens tänkt tanken eller försökt leva sej in i hur det är att vara tjej och så utsatt.
Jag tycker att vi alla ska fundera lite mer över DET.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand "Larma, släcka, rädda i Rosengädda" av Emma Hamberg

Då har jag läst del två i Emma Hambergs planerade trilogi om Rosengädda.
Den går säkert att läsa fristående då den innehåller en del återblickar men störst behållning får man absolut av att läsa böckerna i ordning.

Vi får fortsätta att följa förortstjejen Tessan som tillsammans med geten Bella dumpat både sin före detta pojkvän Flatan som sitt gamla liv när hon bosatt sej i det lilla samhället Rosengäddas övergivna stationshus där hon har högflygande planer om att starta en restaurang.
Vi får även lära känna den ledsna och ensamma brandinspektören Jonny och den spännande främlingen Rafael som i svarta Armanikostymer och stor kunskap om det ljuva livet ska se efter ett hus i det lilla samhället.
Även i denna bok vävs tre udda och lite ensamma personligheter ihop på ett finurligt och hjärtevarmt sätt.
Det är lite kärlek, en hel del vänskap, fantastiskt mycket mat och en å annan förveckling.

Jag tyckte lika mycket om den här boken som jag gjorde om den första "Rosengädda nästa."
Historien är inte precis sannolik och delvis kan min realistiska röst gnissla och protestera, karaktärerna är inte heller de särskilt trovärdiga men det gör lixom ingenting.
Det här är ingen bister köksbordsrealism, det här är en saga för vuxna, en klassisk, varm och underfundig feelgood roman.
Människorna i boken är så lätta att tycka om och känna med.

Jag ger även denna roman en 4:a i betyg och rekommenderar den varmt till alla som vill ha en mysig, lättläst och charmerande historia att bli glad över.
Den tredje boken är planerad till våren 2015. Jag kommer att längta!

Puss/ Asta

Officiellt köpstoppsdatum 2014-08-20 till 2015-01-01

 

Jag då är det sagt. Å finns det på pränt på självaste bloggen är det en sanning.
Eller nja, det vet vi ju alla hur det brukar gå med mina storslagna ambitioner men det finns åtminstone lite mera krav då än om jag bara behåller tankarna i mitt eget huvud.

Från och med i dag alltså och året ut.
Det kan låta fjuttigt men tro mej, för en shoppoholicer som mej utlöser det nästan ett behov av att andas i papperspåse. Nej, jag överdriver. Det känns... nästan lite skönt. Just nu i alla fall.
Lite som på det gamla korkade tiden när jag rökte och satt där med en cigg i handen och sa:
"Nu ska jag sluta röka... åhhh, så skönt det ska bli, så pepp jag är."
(45 minuter senare kände jag mej inte lika pepp.)
Men nu så och tillbaka till köpstoppet...

Det innebär att jag ska...

Inte köpa några nya kläder mer detta år.

Inga fler skor/ stövlar detta år.

Bara köpa nödvändigt smink, och med det menar jag sådant jag frekvent använder som tar slut.

Inga onödiga saker till hemmet.

Endast köpa julklappar till barnbarnen och då göra det med måtta, inte tävla med övrigt släkt om vem som ger mest å finast. De är ljuvliga ungar, världens bästa, men de är små och förstår ändå inte riktigt och framför allt så har de redan allt de kan önska och mer där till.
Ev kör vi även Secret Santa i år med så som förra året och då blir det en julklapp till en vuxen person.

Alkohol. Det köper jag ändå inte just nu. 

Undantaget från köpstoppet...

Självklart mat, hygienartiklar osv.

Böcker. Själen behöver böcker för att kunna andas.

Småinköp någon enstaka gång för max 50 kr. Det innebär att jag kan "unna mej" ett par blingande örhängen från Ur&Penn för en tjuga eller köpa ett par nylonstrumpor så jag slipper gå barbent om jag ska ha klänning.

Ja goa vänner. Det här lär jag väl inte vinna nya bloggläsare på, jag hoppas att ni gamla stannar i alla fall. Om inte annat kan ni ju kika in för att se om jag misslyckas :)

Puss/ Asta

I fördärvets öga

 

Idag på självaste overshootday (Dagen då vi överstiger årets kvot av naturresurser. Från och med nu lever vi över våra tillgångar. Dagen inträffar tidigare och tidigare för varje år som går och om vi fortsätter i samma takt behöver vi tre jordklot redan 2030- Info stulen på blockets sida på fb.)
Idag hade jag smaklösheten att åka till den billiga å onödiga konsumtionens mecka-Gekås i Ullared.
Utöver schampo och dylikt köte jag en tunn kofta och en tjock fleeskofta, ingen av dem hade jag förmodligen bemödat med en blick i någon annan affär.
Jag köpte strumpbyxor, trosor, ett baisclinne och ett par höstskor.
Inget av det var absolut nödvändigt.

Men sedan kände jag... nu! Nu får det banne mej vara bra på ett tag.
För min ekonomis skull men framförallt just för detta med överkonsumtionen.
Hushållen måste konsumera, pengar måste rulla, marknadens stora glupska gap måste ha sitt.
Å inom en generation har vi tagit död på mänskligheten eller åtminstone försvårat ofantligt för oss och flyktingströmmarna vi sett hittills är noll å nada i jämförelse.
Det känns inte bra. Det har inte känts bra på länge.
Jag får inte samma kick av att handla längre.
För let's face it... jag shoppar inte av behov. Jag shoppar av tristess, för att uppmuntra mej själv, som belöning, som tröst.
Min garderob skulle kanske inte klara att hålla mej modemässig i 10 år framöver men den skulle lätt klara att hålla mej klädd, anständig och varm.
Jag har ju skickat efter en ljuvlig hjärtbeströdd klänning från Me&I som jag såklart ska betala å använda men sedan får det vara bra med kläder och skor till mej själv för detta år.
2014 is done!

Förutom att GeKå´s gör en pank så blir jag numera helt utmattad.
Där är så mycket folk, så många pinaler, så många kundvagnar, så många nervbryt.
Hela stället ångar stress och samtidigt går allt vansinnigt låååååångsaaaamt.
Jag slutar tänka i sådana situationer. Min hjärna tappar förmågan.
Som när jag äntligen står i kassakön och en människa några vagnar framför mej står med omåttligt stor å ful tomten i famnen och jag... i mitten av augusti... säger till Mini med deppig röst:
"Men åhhhh, nu glömde vi ju att gå vägen om tomtarna." 

Tur jag är ledig i morgon!

Puss/ Asta

Åkessons stora hjärta

Åkesson pratade på tv idag.
Berättade för svenska folket om hur han vill öppna sitt stora hjärta (synd att det är av sten) för all världens flyktingar genom att hjälpa dem på plats. Hjälpa dem i närområdet, i grannländerna.
Han har varit där, han har sett det enorma lidandet.
I Libanon tex som redan tagit ett orimligt stort ansvar.
Han vill göra det med hjälp av en tjugofemtedel... ja, du läste rätt... av pengarna som Sverigedemokraterna räknar med att spara på den kraftigt åtstramade flyktingpolitiken.

Jag vill inte ta i Åkessons siffror med tång för hans ekonomer räknar som fan läser koranen men det är ju märkligt i sej kan man tycka... av 24 delar av besparingarna ska hamna här, där det ändå råder relativt välmående jämfört med i flyktinglägerna i Libanon medans bara en del delas ut till krigsskadade, torterade, våldtagna, föräldralösa i läger.
Om man nu har så stort hjärta menar jag...

Det är en orolig tid. Enorma humanitära katastrofer som sker på så många ställen i världen samtidigt.
Åt det kan och ska vi göra olika saker.
Självklart rikta bistånd till de drabbade delarna av världen där krigen sker och i grannländerna dit den allra största delen av världens flyktingar tar sin tillflykt.
Självklart öka vår egen beredskap för att ta emot de människor som kommer hit från bland annat Syrien och Irak.
Självklart sätta press på övriga länder i Europa så att även de är med att delar på ansvaret.

Både Reinfeldt och Löfvén var efteråt väldigt tydliga med vad de tyckte om Åkessons stora hjärta.
Det är bra och det känns tryggt tycker jag.
Båda var dessutom tydliga med att ett ökat flyktingmottagande kostar en del i nuläget, pengar som det finns budgeterat för, men kommer i förlängningen att vara en investering för det svenska samhället.
Precis som det var i början på -90 talet när vi tog oss ann en stor grupp flyktingar från Balkan.
Människor som idag, i hög grad är i arbete på viktiga poster och betalar skatt för vår gemensamma välfärd.

Alldeles oavsett vad vi får betala eller tjäna...
När nu grannländerna tar detta enorma ansvar som de gör, hur i hundan skulle det se ut, hur i djävulen skulle vi kunna leva med oss själva i vårt välmående nord om inte vi oxå drog vårt strå till stacken?

Puss/ Asta

Vad är rasism... egentligen.

Ja. "Vad är rasism egentligen"?
Det där är en knivig fråga med nästan lika många svar som det finns tyckare.
FN konventionen säger: ...varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet.
Det diskuteras allt mer vad rasism är och inte är, i det offentliga livet, det privata och på sociala forum i takt med att, som jag skrivit innan, det politiska klimatet blir allt mer polariserat.

Kan man vara antirasist men ändå vilja förbjuda människor att utöva sin religion?
Kan man vara antirasist men gilla sidor på nätet som "Om den svenska flaggan kränker dej skall jag gärna hjälpa dej att packa"?
Kan man hävda att man är antirasist men samtidigt säga att "De där jävla tiggarna förpestar gatubilden"?
Jag tror att det finns många människor som uppfattar sej som antirasister men som ändå hyser den här typen av åsikter.

Min mormors familj tog emot flyktingar efter Andra världskrigen som kom med de vita bussarna.
Judiska flyktingar med fruktansvärda sår och minnen i bagaget.
Det präglade mormor starkt.
I hela sitt liv avskydde hon tyskar och gav dem en kollektiv skuld för nazismen.
Vi grälade ofta om det där jag å mormor.
Som många äldre människor bar hon en misstro mot muslimer. Muslimer som grupp.
Mina argument om att det är det samma som att man under -30 och -40 talen gav judar en kollektiv skuld köpte hon aldrig.
Men jag är övertygad om att hon såg sej själv som antirasist.
Det var ofta ett av hennes argument när jag gick hårt åt hennes åsikter. Detta att jag hade inte sett judar som såg ut som skelett, judar med avklippta fingrar, judar som mist hela sin släkt i gaskamrarna.

För mej är antirasism att alla människor har samma värde.
I det ingår att få lov att utöva sin religion och att bevara sina kulturella traditioner.
I det ingår att inte diskrimineras utifrån namn eller utseende.
I det ingår att inte mötas av nedsättande stereotypa ordval.
Jag är övertygad om att det finns många exempel på rasism som inte är menat som rasism.
Som "bara" är uttryck för frustration och dålig eftertänksamhet.
Jag är övertygad om att vi svenskar i en situation där vi tvingades fly hade betett oss precis så som våra flyktingar kritiseras för att göra här.
Uttrycket "Traska runt i mina skor ett par mil innan du dömer mej" är det många som svänger sej med men som de sedan själva är oförmögna att ta till sej.
Jag är också övertygad om att det finns rasism som vi "den vita privilegierade majoriteten" aldrig eller sällan funderat över.

Flertalet av oss röstberättigade i Sverige förfasas över Sverigedemokraternas framfart.
Sverigedemokraterna är överlägset det parti som flest skulle valt att rösta bort om vi röstade ut istället för in.
Alla politiker har ett ansvar i Sverige för att bemöta rasismen och minska segregationen mellan människor.
Det tror jag de flesta känner.
Men det samma gäller oss alla. Vi måste alla plocka fram vår empatiska, nyfikna, tänkande sida.
Inse att vi har så mycket att lära av varann. Att vi behöver varann.
Öppna våra hjärtan sa statsminister Reinfeltd.
Det får bli första och kanske sista gången jag citerar honom :)

Puss/ Asta

Smink å klädnytt hos mej

Jag kan inte bara tjöta allvarligheter... 

Idag sminkade jag mej innan jag drog till jobbet.
Visserligen duperduper snabbt, hade från jag klev upp fem minuter på mej innan jag var tvungen att sitta i bilen, men ändå... jag hann kludda på lite.
Så här mycket smink har jag inte haft på hela sommaren å när man inte brukar å inte måste så är det där med kosmetika lite kul igen.

Jag var nämligen å käkade lunch med min fina vän å kollega Marie igår innan jobbet.
En stor stabbig pizza tryckte jag i mej (å senare på jobbet två portioner tårta.)
Det går verkligen "så där" med de nya vanorna.
Hur som haver, när vi käkat färdigt drog vi in på Kicks en sväng för Marie skulle köpa ny eyeliner och sniffa på en parfym hon var nyfiken på.
Än en gång hamnade jag vid Eyeko's hylla och fingrade på den där brow gel'en.
Denna gången fick den faktiskt lov att följa med hem.
Även deras eyeliner såg oerhört fin ut och satt stenhårt på handen där jag testat den trots många handtvätter och spritningar på jobbet efteråt.
Köpte även en ny ögonskugga.
Ögonskuggor är klädernas underkläder för mej.
Hur då menar du? tänker ni nu.
Ja, alltså det i kosmetikaväg som jag sällan köper nytt av.
Det lockar inte lika mkt som nya nagellack precis som trosor inte lockar lika mycket som nya klänningar.
Men nu handlade jag ändå Loreals Smoky mamon glace. Bild här å på makeupbilden av mej idag.
Recension kommer så småningom på båda produkterna.

 


Jag är i det läget att allt smink håller på att ta slut samtidigt.
Så jobbigt det är. Å dyrt.
Smink är sällan något jag känner att jag "unnat mej", det är lixom förbrukningsvaror.
Något jag dock HAR unnat mej är denna ljuvligt fina klänning till mej själv med hjärtan som jag skickat efter från en Me&I med hjälp av en facebookvän.
Den är med mörkbrun bakgrund, först när jag beställde den trodde jag det var svart, men brunt är ännu finare.
Får den om någon vecka.
Tror den blir en klar favorit i höst och vinter. En sådan modell smickrar alla former.

Har ni shoppat något nytt höstplagg eller nåt spännande till sminkväskan?

Puss/ Asta

Arbetete som ett högre mål...

Sossarna körde här om året med en valaffischslogan angående arbetstillfällen.
"Vi vill ge många fler en lite jobbigare morgon men ett mycket bättre liv."
Och inte bara politiker pratar om det, vikten av att ha ett arbete att gå till.
Vårt land är väldigt fokuserat på just arbete och yrke. "Å vad jobbar du med??" hör nästan till den första frågan främmande människor som hamnar bredvid varandra och ska kallprata säger.
Yrkesidentiteten är viktigt.
Här om veckan när vi på jobbet hade en kollektiv dagdröm om att vinna stora pengar så var de flesta förvånansvärt eniga om att helt ville de inte sluta jobba i vilket fall som helst.
Överlag tycks det finnas en tro/ inställning kring att det är viktigt för människor att yrkesarbeta.

Det är förstås svårt att helt och fullt sätta sej in i en situation som man aldrig har varit i.
Jag har förvisso varit hemma på den gamla outbildade tiden men då hade jag fyra små barn och var ju inte precis "ledig."
Jag trivs bra med mitt yrke, det är ett yrke att vara stolt över, och jag har faktiskt ofta väldigt roligt på jobbet. Mitt arbete känns meningsfyllt och viktigt. Absolut.
Men om jag fick välja... ja då skulle jag LÄTT säga upp mej och gå hemma å "drälla."

Det är ju det här med ekonomi förstås. En inte allt för trevlig baksida med att inte arbeta.
Och jag skulle aldrig vilja vara beroende av någon man.
Att faktiskt kunna packa och gå eller bli övergiven för en ärtig blondin på ålderns höst men ändå alltid veta att man fixar att försörja sej själv.
Det är otroligt viktigt för mej, det tror jag att det är för de flesta.

Men arbete som ett högre mål?
När jag arbetar säljer jag min tid till en arbetsgivare för att ha råd att leva.
Det är så krasst.
Fick jag pengar i alla fall så skulle jag förmodligen inte satt min fot där mer.
Jag tycker inte att det är "fint" i sej att ha ett jobb.
Det är ett nödvändigt ont att springa i det där ekorrhjulet och då är det väl bra att man i alla fall har ett yrke som känns givande.

Om jag gick hemma så skulle jag inte bara ligga i sängen och pilla mej i naveln.
Jag skulle umgås mer med dem jag älskar. Jag skulle ha fler djur.
Jag skulle skriva den där romanen eller åtminstone göra ett ordentligt försök.
Jag skulle föda upp valpar på skoj.
Jag skulle varit ute i naturen en massa.
Rest.
Jag skulle verkligen inte bara "suttit där."
Jag skulle ha fortsatt utvecklas som människa ändå.
Och jag skulle inte känt mej ett dugg sämre.
Tror jag. Helt å hållet vet man ju inte förrän man prövat.

Puss/ Asta

Då ska vi se. Hur bra är jag på att vara olycklig.

 

15 sätt att förbli olycklig

1. Förvänta dig att andra ska göra dig lycklig.
Jag gjorde det mer förr. Längtade efter prinsen. Efter den galna passionen som även var en matchning av himmelska mått. En syskonsjäl. Sexig, givmild, smart, rolig och omtänksam.
Ja det kan låta fånigt, men jag tror många kvinnor funkar så.
Vi fostras in i det från sagor och Disney, till Starlett, till Mitt Livs Novell till Harlequinromaner.
Nu har jag blivit vuxen. Å numera är jag övertygad om att jag... och bara jag... kan bära ansvaret över min lycka.

2. Skyll din olycka på andra.
Det händer att jag gör det. Någon älskar mej inte som jag förtjänar. Någon bryr sej inte om mej som de borde (om de var riktiga vänner) osv. Men jag jobbar på att ta mej ur det beteendet för det är inte riktigt någonstans.

3. Använda ”om bara” så ofta du kan när det gäller tid, pengar och vänner.
Nej, det gör jag faktiskt sällan. Jag har ett ganska skruttigt hus och en skruttig bil och de flesta av mina vänner har det bättre materiellt ställt. Men nä... jag tror inte att det hjälpt mej "om bara"... 

4. Jämför det du har med andra.
Ingenting. Faktiskt, inte nåt. 

5. Var alltid allvarlig.
Tja, jag är ofta allvarlig, men jag är lika ofta flamsig och glad. Tror jag balanserar upp det där rätt bra. 

6. Försök alltid göra alla till lags.
Det har jag oxå blivit bättre på. Även om jag i konsekvensen av att inte vara det kan bli ledsen.
Men en människa som tycker om alla, som håller med alla, som smeker alla medhårs är egentligen inte vän med någon.
Lets face it... alla människor gillar inte alla människor. 

7. Säg aldrig nej.
Jag säger nej så ofta att jag borde öva på att säga ja istället. 

8. Hjälp andra, men låt ingen hjälpa dig.
Mja, det är ju det där syster duktig tänket. Jag hjälper gärna och ofta andra men är kass på att be om hjälp själv. 

9. Betrakta dina egna behov som oviktiga.
Absolut inte. De är viktigast i livet. I mitt liv. Där jag har huvudrollen.

10. Om någon ger dig en komplimang, avfärda genast.
Jag jobbar på det, jag jobbar på det och är hyfsat bra. 

11. Om någon kritiserar dig, förstora det.
:) Hey... det är min akilleshäl. Förstora alla hårda ord, känn dej inte förtjänt av de kärleksfulla. 

12. Behåll alla känslorna på insidan.
Det gör jag väääldigt vääääldigt sällan. 

13. Förändras aldrig.
Jag som person förändras just nu i en vansinnig takt känns det som. 

14. Var aldrig nöjd med något annat än absolut perfektion.
Rätt nöjd även med sådant som blev halvdant gjort eller mynnade ut i en kompromiss. 

15. Tillbringa all din tid i det förflutna eller i framtiden.
Även här arbetar jag med mej själv. Här å nu, mindfulnes övningar är super gällande det. 

Hur bra är du på att va olycklig?

Puss/ Asta

Det som är viktigt. (På riktigt, höll jag på att skriva, men den frasen har ju Åkesson kapat.)

Jag är lite ledsen ikväll. Känner mej missförstådd. Känner mej sviken. Känner mej elak. Känner mej anklagad. Känner mej utstött. Känner mej besviken.

Och så drar jag ett djupt andetag... IIIIIIN och UUUUT och tänker att, detta... det är DETTA som är viktigt...

k







































Puss/ Asta

En månad kvar till supervalåret.

EN månad kvar till valet idag.
Så här dags, den 14:e september, vet vi förmodligen hur det har gått.
Det talas om "Supervalåret" och bland oss röda att "Det är nu det gäller, fyra år till med Alliansen och allt för mycket hinner bli förstört."
Maken är väldigt fackligt aktiv och han tjatar nästan hål i huvudet på mej om klassklyftor som ökat och hur facket försvagats.
Men det är sant, jag vet det...

Jag tycker att det känns som ett väldigt märkligt val än så länge.
Politiken är mer polariserad än någonsin.
Rasismen är på frammarsch, inte bara den mumlande hummande köksbordsrasismen utan den öppna.
Den som spyr ut sitt hat mot både judar och muslimer.
Men även antirasismen känns starkare än någonsin. De politiker som modigast och tydligast stått upp har gått framåt i opinionen.
Rasism och antirasism diskuteras på ett helt annat sätt än tidigare, på arbetsplatser, i familjer och bekantskapskretsar.
Rött står mot blått.
Det är ett tydligt val så till vida.
Tydligt att vi nu väljer. Ytterligare skattesänkningar och privatiseringar mot satsningar på välfärden.

Jag tycker att både Reinfeltd och Löfvén känns ljumna i sin uppgift.
Löfvén kritiserar visserligen skattesänkningar och jobbskatteavdrag men han är inte beredd att riva upp särskilt mycket av dem.
Som trogna väljare vet så funderar jag på att fortsätta mitt vänsterprasslande från EU valet och rösta på Miljöpartiet om en månad.
För att de sätter miljön först. För att de vågar tänka nytt, vägar tänka stort.
Det är tankar många skakar på huvudet åt och säger "Det går aldrig, så kan ett samhälle inte se ut."
Men så sa man en gång om Socialdemokraterna med när de byggde drömmen om rättvisa och folkhemmen.
Jag tycker dessutom att Fridolin tar fajten mot rasismen och för mänskliga värden på ett helt annat sätt än vad någon annan partiledare gör.

Men... och det är inget litet men... Miljöpartiet talar sällan om klassklyftor och rättvisa.
De är för mej ett vänsterorienterat parti men det är inte på klassklyftorna de lägger krutet och det ÄR viktigt för mej.
Med hjälp av jobbskatteavdrag, privatiseringar, försvagningar av fackförbund, uppluckrande av solidaritetens tänk bland medborgare har de rika blivit allt rikare och de fattiga allt fattigare i dagens Sverige efter 8 år av blått styre.
De arbetslösa och de sjuka som tvingats söka socialbidrag för att överleva när försäkringar... ja, för det är just försäkringar och inga jävla bidrag dragits in. Det drabbar inte bara "simulanterna"( som borgarna tänker), det drabbar deras barn.
Fattigdom, utanförskap, arbetslöshet, klassklyftor... det är näringsrik mylla för kriminalitet och brottslighet. För hopplöshet.

När valnatten sänker sej ser jag helst en stark röd-grön regering.
Jag vill ha en stark socialdemokratisk regering med grönt inflytande.
En regering där Sverigedemokraterna marginaliseras och blir utan inflytande.
Jag skulle alltså behöva två röster.

Så här tror jag att det går...
Sossarna vinner regeringsmakten men med mindre marginal än vad det sett ut som sista tiden.
De kommer få ta stöd av både Miljöpartiet och Vänstern.
Feministiskt initiativ kommer inte in, tyvärr måste jag säga, men jag tror inte de räcker.
Sverigedemokraterna får ca 11-12% Så mycket tokeri finns i det här landet.
Alla de borgliga partierna klarar sej även om det är med nöd å näppe för både Kristdemokraterna och Centern.

Hur tror du det går? 

Puss/ Asta

Stången

 

Ännu en ledig dag. Jag har haft fyra dagars ledighet och nu dröjer det till första adventveckan innan jag har så lång sammanhållen ledighet igen.
Har fått gjort lite av varje. Träffat mamma, varit i Göteborg, tagit det lugnt här hemma med mina prinsar.

Men det är svårt att hålla de svarta rubrikerna stången tycker jag.
IS framfart i Irak. Israels våld mot Gaza.
Muslimsk och kristen fundamentalism på var sitt sätt.
Anonym skrev en kommentar till mej "Kan man inte göra all religion i Sverige olaglig? Vafan varför inte göra all religion i hela världen olaglig? Tänk vad mycket skit vi skulle slippa."
Ja det är en tanke förstås :)
Men jag är övertygad om att det inte är religioners förtjänst eller skuld att krig uppstår, utrensning sker. Tortyr, omskärelser, våldtäkter och annat djävulskap.
Det behövs ingen Gud för det. Det fixar människor så bra själva.
Ju mindre skolning, ju större orättvisor, ju mer fattigdom, ju mindre demokrati desto lättare att sådant sker.
Hade religioner aldrig uppfunnits hade människor gjort samma saker mot varandra ändå.
Så tror jag.
Värst är bilderna på förtvivlade barn i krigens spår. .
Å så har vi ebolans spridning.

Det är som om mitt psyke kämpar mot sej själv.
Som om en del av det vill släppa in det, ta det till sej, åtminstone våga se.
Som om den andra delen försöker värja sej, inte orkar.

Så jag lallar runt här i min lilla värld. Klappar hunden, lagar mat, spelar ytterligare ett parti taipei.
Hur gör ni?
Hur håller ni världens galenskap stången?

Puss/ Asta

Jag är glad för att...

Idag gjorde jag ett fynd.
Fynd behöver inte vara så stora för att man ska bli glad av dem.
Jag har varit nära att klicka hem det flera gånger från Indiska, och det var detta halsbandet jag stod med i handen i början av sommaren när jag sen istället lite på impuls köpte den fina och betydligt dyrare handväskan.
Halsbandet Brenda. Ord pris 149 kr. Nu 50 kr.
Jättefint tycker jag. Att piffa upp den lilla svarta med eller bara till linne å jeans. (Självklart inte ihop med guldkedjan som jag har under.)

Nåt annat som gjorde mej glad idag var en gammal facebbook å bloggvän.
En kvinna med ett jävla patos och som alltid står upp för en när det blåser.
Facebook och bloggvärlden är en underlig värld.
Ett ställe där man snabbt lär känna människor och kommer varandra nära varandra in på livet.
Där starka vänskapsband knyts.
Ofta är det... jag ska inte säga illusioner för det låter så bittert men det blir liksom inte genuint eller hållbart som vanliga vänskapsband.
Det bryts lika plötsligt som det binds.
Å ja, det är väl som det är. Det var bra så länge det varade å det är fint så.
Men vissa diamanter är diamanter på riktigt och Cis är en sådan.

Har haft en fin dag i Göteborg idag.
Jag Mini å Noah skulle dit på lite sightseeing och hade sån tur att äldsta dottern också var ledig.
På tåget messade Mini sin bror och han jobbade delad tur å kunde komma ifrån en stund.
Det blev en härlig lunch på Bee som tydligen är Göteborgs mest homovänliga restaurang.
Hur man nu kommit fram till det?!
Fantastisk mat och helt otroligt tillmötesgående å trevlig personal var det.
Av en slump fick vi alltså några timmar tillsammans med födelsedagsbarnet. Sonen fyller 24 år idag.
Den enda som fattades var Dotter nr II. Å hon fattades oss verkligen.
Noah å Ängla fick varsin likadan keps av Mommo.

En fin dag. Men nu är vi alla helt slut å det får bli tidig sänggång.

Puss/ Asta 

En man på tåget.

Jag mötte en äldre man på tåget idag.
Han tilltalade mej nästan direkt och i början svarade jag honom artigt men utan större intresse.
Svarade, log och tittade ner i min telefon.
Jag var trött efter en lång dag, mitt psyke är nog inte helt tipptopp än, jag blir fortfarande utmattad betydligt snabbare än förr.
Dessutom är jag väldigt svensk och efter tjugotre år i en småstad så vill jag helst bli lämnad ifred när jag åker tåg.

Men han gav sej inte. Han fortsatte att fråga mej saker och berätta småsaker om sej själv så till slut gav jag upp och koncentrerade mej på vårt samtal.
Mannen var korpulent och tunnhårig, han hade en väldigt lätt brytning men det var mer så att jag märkte av hans Halmstadsdialekt.
Han började berätta sin historia...

Han var från Bagdad. Hade fyra barn. När barnen var små såg han dem aldrig, han jobbade från sex på morgonen till tolv på natten. Han ville att de skulle ha det bra och "det var så där och då."
För sju år sedan kom han till Sverige med sin äldsta son.
Hjälpta hit av flyktingsmugglare som så fort de gått förbi säkerhetskontrollen tog deras pass och gav honom 4000 kr i näven.
Mannen berättade att han inte ens visste var han var.
Men han såg en landsman, frågade honom och fick svaret. Arlanda. Sweden.

Mannen berättade en massa. Hur han sökt Migrationsverket, fått asyl efter 4 månader, studerat svenska hemma. Han talade redan fyra språk förutom arabiska.
Han fick jobb som vaktmästare, mest för språket och integrationens skull, pengar verkade inte vara något problem.
En dag startade han sin första egna firma här, ett växlingskontor och numera hade han tre kontor.
Ett i Halmstad, ett i Göteborg och ett i Malmö.
Han tjänade grova pengar, alla barnen var delägare och virade pappa runt lillfingret.

Mannen berättade om hur mycket skatt han betalade. Och hur gärna han gjorde det.
Hur fantastiskt Sverige är.
Hans mamma hade opererat bort livmodern. Det kostade 100 kr.
"Bara för att vi betalar skatt."
"Mina barn kommer att vara föräldralediga bara för att vi betalar skatt."
Han sa ofta hur tacksam han var mot Sverige och hur bra allt var här.
"Svenskar är lite försiktiga men alla svenskar... alla svenskar jag har mött... har varit snälla." 

Jag tänkte på Sverigedemokraterna och på Jimmie.
Jag tänkte på vilka pengar det här landet har tjänat på den här mannen och hans fyra barn.
Och jag tänkte på en fördomsfull närstående jag känner som tycker det är märkligt att så många invandrare kör flotta BMW.
Men jag kände oxå stor tacksamhet. Över att Sverige är ett land som ger människor nya chanser och att alla han mött gjort det med respekt.

Puss/ Asta

Skiten på facebook

 
Bilden: De röda plupparna är hur moskéerna "breder ut sej" mot de blå plupparna som är kyrkor.

Jag sitter och läser på facebook.
Igår anmälde jag en horribel grupp "Nej tack till islamiseringen av Sverige" där helt vidrigt rasistiska saker skrivs om flyktingar, muslimer, araber och oss andra... vi Sverigefientliga.
Jag fick svaret att att gruppen inte bröt mot facebooks gemenskapsregler.
Sidan har 5783 gillare.

Tidigare har jag anmält sidan "Nej tack till moskéer i Sverige" där precis samma grova språk flödar.
Inte heller den sidan bryter mot några regler.
69 228 stycken gillar den här sidan.

Sidan "Nej till böneutrop i Sverige" har 43 055 gillare.
Jo för det är ju ett jättestort ljudproblem i vårt land.

Jag skulle kunna skriva en superironisk och elak text här.
Jag skulle kunna lägga ut exempel på vad dumhuvudena skriver.
Väldigt mycket är fasansfullt och grovt. Väldigt mycket är rent korkat.
Det är som om de här människorna bara tilldelats hjärnor som kan sköta sysslor åt dem, som om de inte fått någon som helst förmåga till reflektion eller kritiskt tänkande.
Men jag avstår. Jo denna gången gör jag det.
För jag blir trött, ledsen och lite rädd.

De här människorna finns!
De som på allvar vill kasta ut alla muslimer och deras barn ur Sverige... de finns.
De har till och mer ett parti. Svenskarnas parti.
Representerade i vissa kommuner.
De här åsikterna finns representerade även bland en del Sverigedemokrater.
I synnerhet bland dem som röstar på Sd.
Kvinnor och män som ser helt normala ut som skrattar åt att flyktingar blir hotade eller åt "den glada fredagsnyheten" att ett påbörjat moskébygge tänts eld på.
Hat, hat, hat och alla snackar de om hur stora Sverigedemokraterna (ni vet "vilket parti som helst") kommer bli efter valet.

Jag orkar bara inte...

Puss/ Asta

Kröka rygg

I tre generationer var Familjen Pastasson representerad idag för att INTE lyssna på Jimmie Åkesson utan vända honom ryggen under hans valupptakts tal  i vår lilla stad.
Vi var kanske ett 70 tal som stod där med våra ryggar.
Åhörarna var fler. De allra flesta var äldre, åtminstone 75% var pensionärer.
Å de applåderade ivrigt.
Jag såg en tjej med utländsk härkomst som började gråta och som sa till sina vänner "Jag klarar inte detta, jag måste gå."
Jag mådde fysiskt illa av att se dessa gråhåriga gamlingar, och en å annan yngre, en del hade till å med barn med som oxå applåderade,
Tugget från Jimmie var det samma som alltid. Vänsterradikaler som förstör vårt älskade land. Pengar som skall delas ut till alla.
Två fraser har Åkesson verkligen tagit fasta på och kör i tal efter tal.
Det är "Kära Sverige vänner" och det är "Vi menar det på riktigt."

Jag tänkte att jag skulle hjälpa Herr Åkesson med retoriken. Hans talskrivare verkar ligga på latsidan eftersom samma ord tuggas om å om igen. Själv älskar jag mitt land och kvalar väl därmed in i vad som skulle kallas "Sverigevän" även om jag inte delar hans åsikter.
Men hjälpa till kan jag ju likväl, kanske framför allt i att ta fasta på det här med "på riktigt."
Då skulle inledningen av hans nästa tal kunna låta ungefär så här...

Kära Sverigevänner...
Det är härligt att se att så många av Sveriges dementa och senila åldringar får lov att komma ut i friska luften trots Alliansens förda politik under de senaste åtta åren.
Varmt välkomna hit.
Vi Sverigedemokrater vet att ni gamlingar tycker att det var bättre förr.
Förr när män fick lov att vara män och kvinnor fick lov att vara kvinnor.
När man faktiskt kunde se på håll... utifrån klädsel och frisyr... vilket kön som närmade sej.
Numera ska allt vara en enda grå geggamoja. Grått blir det nämligen när man blandar sjuklöverns alla vänstervridna färger i en.
Förr var kvinnor hemma med barnen så de fick känna trygghet och familjekänsla.
En kvinna var stolt över att kunna laga till det där dillköttet precis så som hennes make ville ha det när han kom hem efter en lång dag på arbetet.
Män och kvinnor var båda viktiga och hade båda sina ansvarsområden.
Kvinnor över hem, barn och dillkött.
Männen över ekonomin och sådant där krångligt som kvinnor ändå inte begriper sej på.
Och de var glada!
De kämpade på med sina äktenskap även i nöden.
Numera är rollerna oklara. Idag kan en kvinna arbeta som busschafför och mannen kan vara hemmapappa.
Ja kära Sverigevänner, inte konstigt att ni blir förvirrade. Det blir jag med för som ni ser på mina dåligt sittande kavajer är jag en liten farbror av folket. 

Förr, när vi bara var hederligt folk i det här landet blev inga kvinnor våldtagna i parker på nätterna.
Eller hur? Något sådant hörde man aldrig talas om förr i världen.
Då var förvisso inga anständiga kvinnor ute om kvällarna utan manligt sällskap men ändå.
Numera springer kvinnor ute i krogmiljöer ända in på nätterna.
En del har mage att kalla blivande riksdagsmän för rasister!
Inte konstigt att de blir kallade "lilla horan" då.
Sådant skedde inte på er tid, inte sant? Då var kvinnor anständiga och några kulturberikare sprang inte runt på gatorna och tog för sej. 

På er tid fanns det väl inga homofiler?
Självklart inte. Ungdomen av idag präglas av dekadenta tvserier och vänstervridna föräldrar.
Otydliga könsroller gör de stackars barnen vilsna i sin strävan efter kärlek.
Numera är kärnfamiljen inte alls det samma som mamma-pappa-barn. Det kan lika gärna vara mamma-mamma-barn eller ännu äckligare pappa-pappa-barn.
Homosexualitet är en avart som skadar framför allt barnen precis som pedofili gör och det är dags att vi börjar tala öppet om det.
Annars kommer snart varenda en unge vara homofil OCH be mot Mecka fem gånger om dagen. 

På tal om Mecka och muslimerna.
Vi har ingenting emot muslimerna. Vi tycker bara inte att flygplansbombningar, barnäktenskap och terrorism hör till vår kultur. Att det passar in bland gula fält och röda stugor.
Vi vill gärna hjälpa människor som lever i krig och under tortyr men vi vill göra det på plats.
Någon... ur lokalbefolkning eller så... kan få dela ut Salveqvicks hudvänliga plåster och Varma koppens buljong till de nödställda.
Även i Sverigedemokraternas Sverige ska vi ta emot invandrare. Men det måste ske med måtta.
Inte okontrollerat som vänsterradikalerna vill. Aldrig på bekostnad av er senildementa.
I kontrollerad form kan en å annan dansk få flytta hit, kanske några finnar med. Ja till å med engelsmän. Om de har nåt krig att fly från vill säga.

Kära Sverigevänner. Rösta på Sverigedemokraterna i höstens val så lovar vi att göra vad vi kan för att vrida tillbaka Sverige till 1950 talets anda.

Puss/ Asta

Ps. Denna text kan innehålla spår av ironi och förakt.

Vågar jag viska... höst?

Jag vet att vi inte ens är halvvägs in i augusti, att jag bor i södra Sverige, att man ska leva i nuet och allt det där... jag VET, men jag tycker ändå att det känns som om hösten är på väg.
Det blir mörkt så fort om kvällarna, så där riktigt svart ute som det aldrig hinner bli i juni å juli.
Det är kallt och blött i gräset och solbrännan har mattats av. Idag var första gången på månader som jag tog min bronzing gel i ansiktet.

Hösten är min tid på året. Det är då jag trivs allra bäst.
När gräspollen flyger all världens väg, när färgerna sprakar, luften blir så där klar och ren att andas.
Det lägger sej ett lugn över tillvaron på hösten. Befriat från krav på både umgänge och utseende.
Det är okej att kura inne. Se på serier som startar igen, nörda ner sej i hockeyn, tända ljus och knäppa upp knapparna på jeansen.
Hösten är ofta "starta om tid" för mej.

Min vanliga shoppingiver inför hösten vill inte riktigt infinna sej.
Jag känner en för egen del märklig känsla av "att ha vad jag behöver." Så har jag aldrig känt förr, det har liksom smugit sej på mej den här... tomheten över allt vi konsumerar i onödan.
Ja jag hör ju hur präktigt och tråkigt det låter men ni kan vara lugna, helt befriad från ytlighet å fåfänga har jag inte blivit.
I sommar har jag visserligen köpt färre klänningar än vad jag brukar men jag har ju hållit på med mina fransar som jag byggt på var 3:e vecka.
Det ska jag göra uppehåll med nu under hösten och vintern. När spacklet ändå måste på.
Nästa vår tar jag upp det igen.
Jag har gått upp några kilon sista månaden och de ska väck.
Inte för att jag är vansinnigt tjock, inte alls, men kläderna börjar sitta åt och 2 kg upp blir gärna 4 som blir 8 och plötsligt är det inte särskilt festligt ens degiga kvällar under filten till "Bonde söker fru."
Så med stor sannolikhet tar jag tag i min 5:2 diet igen. Eller börjar springa varje dag.
:) Jo, eller hur?!

Jag ser fram emot hösten.
Hockeyn. Valet. Alla böcker jag tänker läsa. Alla stearinljus jag tänker tända.
Jag ser fram emot mina promenader med Gottfrid och att fortsätta se Noah växa och utvecklas.
Det ska bli en fin höst!
Eller hur?

Hur känner du inför den stundande hösten?
Berätta.

Puss/ Asta

13 i topp av böcker jag läst

 

Elina... Köpenhamnsmamman ni vet... frågade mej om min "Topp 10" av böcker jag läst.
Det är ju skitsvårt... nästan omöjligt... att svara på. Man har ju läst hundratals bra böcker.
Många glömda. Många vansinnigt bra medan man läste... som tex de flesta av Jonathan Tropper... men som jag inte går å funderar på i efterhand.

Dessa romaner är i vart fall historier som jag fortfarande tänker på och ofta återkommer till i mina tankar.

1. Utvandrarna av Vilhelm Moberg
Eller eg hela serien, hela Mobergs epos av hur en fjärdedel av Sveriges befolkning flydde svälten och de stränga levnadsreglerna för någonting annat, bättre. Högaktuell fortfarande tyvärr även om flyktingströmmen går åt annat håll.

2. Boktjuven av Markus Zusak
Fantastisk saga om en bokslukande flicka i Tyskland mitt under det brinnande kriget.

3. Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson
Länge sedan jag läste denna bok om Andra världskriget sett ur en tyskas perspektiv men jag tänker fortfarande på den ofta.

4. Och bergen svarade av Khaled Hosseini
Samtliga Hosseinis böcker om livet i Afghanistan är magiska.

5. En sorts kärlek av Ray Kluun
Den mest gripande roman om kärlek som jag någonsin läst. Tror aldrig jag fulgråtit så mycket till en bok.

6. Igelkottens elegans av Muriel Barbery
Fantastisk och elegant. Om vänskap, ensamhet, utanförskap och livet.

7. Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates
Den i mitt tycke bästa av Oates romaner, tegelstenstjock och tung bitvis men fantastisk.

8. En man som heter Ove av Fredrik Backman
Fjolårets bästa bok. Hjärtevarm.

9. Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman
Detta årets bästa bok.

10. Fjärilseffekten av Karin Alvtegen
Väldigt väldigt bra. Nyligen recenserad. Tre individer vävs ihop, alla påverkar de varandra.

11. Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors
Kadefors är alltid bra, denna roman bet sej fast mest. Förmodligen för att huvudpersonen påminner om mej själv. Att försöka vara "en god människa" och sen inte lyckas.
Tänker ofta på denna romanen.

12. Slumpvandringen av Majgull Axelsson
Alla Axelssons böcker håller hög kvalitet. Denna läste jag för länge sedan och den fastnade hårt.
Om tre kvinnor, tre generationer, om ärr och att upprepa misstag på nya sätt.

13. Änglarnas svar av Stefan Einhorn
Fantastisk tunn liten roman som rör sej mellan Andra världskriget och ockupationen av Polen, till dagens Israel och Sverige. Romanens sju huvudgestalter berättar var sin del. Stor läsupplevelse.