Döden dö

Jag har sett så många döende människor.
Några i mitt privata liv men de allra flesta i mitt yrke.
I början mindes jag dem. Alla. Vad jag gjort bra, vad jag kunnat göra bättre.
Numera är de för många. Men några människor, livsöden, anhöriga fastnar så klart mer än andra.

Så gott som alla människor jag sett dö har vetat om att de ska dö.
Åtminstone de som varit döende.
Ibland hämtar döden oss fort å oväntat. Ett telefonsamtal med frugan om ingenting alls, en dåligt saltad lunch och så pang... slut. Över. Förbi.
Men de allra flesta har varit döende och vetat om det.

Ibland kommer ångesten inför döden.
Ångest över relationer som är trasiga, över saker de sagt å gjort... eller inte sagt.
Rädsla för vad som skall komma, vad som väntar och hur det ska bli med dem som är kvar.
Dödsångest är kanske den vidrigaste ångesten att bevittna.
När inget smärtstillande hjälper, när syrgasen inte kan mätta lufthungern, när en kropp kämpar för att få stanna kvar.
Men mycket mer ofta är döden efterlängtad.
Den döende har fått nog!
Vill inte mer... av smärta, ensamhet, ångest eller livet självt.
Vill att det ska vara över. Ber om att det ska vara över.
Förvånansvärt många är klara med sitt liv.
Nöjda.

Min mormor var sådan.
Aktiv in i det sista. Hjälpte sin suput till dotter, tog mer skit/ såg mer skit än vad en gammal människa ska behöva göra.
Hon var trött och bitter på mycket mormor och hon saknade morfar.
Inte för att de egentligen varit så kära i varandra under sitt äktenskap utan för att bara med honom hade hon sitt sammanhang.
Hon hade känt sej dålig någon vecka när hon sökte vård en fredagskväll.
Proverna sa att allt var förbi och försent.
Jag kom upp och hälsade på henne på lördagen.
All denna pondus som alltid varit hon var borta.
Jag tog hennes hand. Hon hade så len hud min mormor, som ett barns.
Hon frågade om jag talat med sköterskan, om jag visste?
Jag frågade om hon var rädd.
Hon svarade: "Nej, jag är inte rädd. Jag är redo. Jag ska till morfar nu" och så log hon.
Morgonen därpå var hon borta.
Jag är så tacksam att hon kände så och att hon sa det.
Jag hoppas att jag får leva tillräckligt länge för att känna så.
Redo.

Trots allt är det ju så.
Livet vi har här är bara en parentes mellan det som var innan och det som kommer efteråt.
Hur länge parentesen är har vi ingen aning om.
Jag vill LEVA den parentesen.
Å sen en dag vara just redo.

Puss/ Asta