torsdag 11 september 2014

Kvinna/ man



Jag gillar att vara kvinna.
Jag tror på biologiska skillnader mellan män och kvinnor.
Relativt omodernt att säga i dessa tider men jag gör det.
Evolutionen tar oändligt med tid på sej att förändra något och det här med hormoner å signalsubstanser är mäktiga grejer.
Östrogen och testosteron.
De flesta kvinnor har mer östrogen och de flesta män har mer testosteron.
Å det GÖR saker med oss så klart.
Jag vill redan nu betona att kvinnligt och manligt inte alls är något statiskt utan grader i mänskligheten. Alla män har inte snoppar, alla kvinnor har inte menstruation.

Jag gillar smink. Älskar nagellack, höga klackar, tuttar och andra "kvinnliga" attribut.
Jag värderar högt egenskaper som ses som klassiskt kvinnliga och som säkert är en kompott mixad av både ursprung och uppfostran.
Jag har ingen lust att bete mej mer "manligt" för att vinna respekt eller få lov att ta plats.
Jag är trött på att kvinnor ska anpassa sej, ta plats, skrika högre.
Varför i hundan kan inte männen anpassa sej efter oss?

Jag kallar mej feminist.
I det begreppet lägger jag att jag anser att män och kvinnor ska ha samma rättigheter... ekonomiskt, juridiskt, sexuellt och på alla andra områden.
I det begreppet lägger jag även att jag ser och vill förändra att vi lever i ett patriarkaliskt samhälle.
Män och det manliga premieras i samhället.
Att vara en "pojkflicka" ses som något positivt och starkt.
Vi flickor och kvinnor ska gärna behaga män men ve oss om det märks på oss. Om det syns att vi försöker. Då blir vi genast klassade som korkade små bimbos.
Ordet "flickpojke" existerar inte.
Om det gjort det hade det varit ett skällsord.
Ingen hade använt det i sammanhanget "han är så socialt kompetent och hänsynsfull."
Att "ha stake" ses som något modigt å rejält. Att "vara en fitta" som något korkat och fegt.
Alla dessa begrepp. Alla dessa föreställningar påverkar oss.
En del ser det. Andra inte.
Ändå är det så lätt att falla in i gamla fällor.
Som det här att behaga. Hur många gånger har jag inte kommit på mej själv att fnissa åt något en man säger som absolut inte är roligt, som kanske är rent sexistiskt?
Jag fnissar... invant... och sedan stelnar leendet när beteendet väl når mitt medvetande. Som en reflex.
Eller det här med att delta i ett gräl, veta med sej att man har rätt... men sedan när ilskan väl lagt sej bli ledsen eller känna ansvar för att det blev otrevlig stämning.
"Det var ju onödigt sagt" eller "Jag borde inte ha provocerat så."  "Nu blev hen ledsen."

Å jag tänker...
Ja jag tror att flickor generellt har mer empati, mer omvårdnad, mer social kompetens än vad pojkar. har. Utifrån biologi.
Jag tror att pojkar har mer naturlig dominans, stridslystnad, tävlingsinstinkt än vad flickor har. Utifrån samma biologi.
Därför är det så viktigt att vi fokuserar rätt i vår fostran och umgänge med barn.
Att inte uppmuntra det söta, rara, bekräftelsesökande hos flickor. Att stötta deras kompetenser och mana dem till att våga. Klättra högre, tänka större.
Å lika viktigt att fostra pojkar till mjukare värden. Uppmuntra deras empati, deras förmåga till samspel, till hänsyn.
Sedan jag fick barnbarn har jag funderat allt mer på sådant här. Hur vi alla vinner på att uppfostra våra barn så att vi stödjer dem i de egenskaper som de har svårast för.
Att bredare och mer flytande accepterande könsnormer gör oss till lyckligare människor.

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Härligt att läsa! Vi har lite olika utgångspunkt men vi har samma mål! Alla ska få vara den de är, utan att behöva anpassa sig efter förutbestämda roller och förutbestämda mönster! Om jag inte vill vara högljudd, ta plats, armbåga mig fram ska jag ändå få respekt och samma möjligheter som alla andra!

    SvaraRadera
  2. Lika klok som vanligt!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare