måndag 8 september 2014

Sjukt stolt över mej själv.

 

Jobbat, jobbat, jobbat, jobbat.
Det är vad jag har gjort sista tiden. Sju av de senaste åtta dagarna har jag jobbat.
Igår kväll när jag kom hem hade jag ont i hela kroppen. Jag var helt sinnessjukt trött och det kändes som om influensan skulle bryta ut vilken sekund som helst.
Men halv sex när klockan ringde i morse var jag ändå fit for fight igen. Nå ja, jag kunde stå upp och borsta mina tänder i alla fall så det fick bli jobb.
I morgon är jag leeeedig hela dagen innan jag går på onsdag eftermiddag igen.
Oceaner av tid.
Vilket är tur för det finns oceaner av tvätt å damm också.

Men nog om det. Nog om jobbet.
"Man ska va glad att man har ett jobb" skrev min pappa till mej under en bild på facebook föreställande Moi åkandes till jobbet.
Ja, det ska "man." Kanske.
Hur som helst, skit i det.
Jag tänkte prata om någonting roligare. Nämligen hur fruktansvärt stolt jag var över mej själv förra veckan.
Mitt knä har ju strulat som trogna läsare känner till. En del "hobbysjukgymnaster" tror det är sk löparknä.
Det stämmer in på symtomen. Ett ilande obehag på utsidan av knät som strålar in mot knät och vidare upp i lårets baksida som växer och växer tills det på ca 100 meter gör så ont att det bara inte går att springa mer. Smärtan släpper så fort jag börjar gå.
Obehaget/ smärtan har kommit efter ca 3,5-4 km de sista 4-5 gångerna jag försökte.
Oavsett att jag lät det vila både en å två veckor.
Så långt löparknä.
Det som inte stämmer överens med löparknä är att det drabbar överansträngda knän, hos den som sprungit mycket.
Det har jag inte...
Well. Jag tänkte eftersom vila inte hjälper så får jag väl försöka träna bort det.
Så förra veckan sprang jag VARJE dag. Inte långt... allt mellan 2,7- 3 km, men varenda dag.
Sammanlagt blev det 19,6 km på en vecka och det är verkligen inte kattskit för att vara mej.
Och utan smärta! Det är ju det bästa.
Dessutom går det så fort. 20 minuter så är det över.
20 minuter kan alla stå ut med.
Jag blir kanske varken snabbare eller mer uthållig på så här korta distanser men det främsta syftet just nu är att försöka bygga upp muskler och bli starkare i knät.
Ja, men ni fattar. VARJE dag. Det är så otroligt bra för att vara mej och min karaktär.

Dessutom har jag påbörjat denna plankutmaning.
Jag vet inte hur det är möjligt att ha så löjligt klena muskler i buk å rygg som jag har, särskilt med tanke på hur mycket jag går.
Än så länge är jag på dag 7. 45 sekunder.
Det går ju ann, även om jag inte skulle kalla det lätt precis. Men spana in dag 30. FEM minuters plankan?! Det känns helt surrealistiskt.

Beröm mottages gärna. Håll för all del inte inne med hur imponerade ni är.

Puss/ Asta

3 kommentarer:

  1. Vad härligt att ditt knä är bättre och vad duktig du är på att träna. Njut av din lediga dag och lycka till med Plankan!

    SvaraRadera
  2. I love Plankan! Glöm inte att andas rätt bara, när du fått snits på andningen kommer du klara i alla fall 20 sek! Burpee challenge nästa kanske?

    SvaraRadera
  3. Wow va du är duktig! Bra strategi med löpningen! /H

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare