torsdag 2 oktober 2014

Barnuppfostran, svårare å svårare för varje generation?



Jag minns att min farmor, som hade fem barn med ett års mellanrum, en gång sa att det var mycket lättare att ha barn på den tiden.
Trots bristen på diskmaskin, tvättmaskin och andra moderniteter.
Barnen fick vara ute å leka, den lilla lägenheten räckte inte att springa runt å busa i.
De fick vara ute och de äldre barnen passade de yngre. Själv var hon hemma med det yngsta barnet.
Barn hade en annan respekt för sina föräldrar på den tiden, för många respekt som i betydelse rädsla.

Mycket har förstås blivit bättre sedan -40 och -50 talen vad det gäller synen på barn och föräldraskap.
Barn ska naturligtvis respekteras, lyssnas till och de ska så klart inte känna rädsla för sina föräldrar som de är helt utelämnade till.
Men ändå kan jag inte låta bli att fundera...
Det känns som att det där med att vara förälder blir svårare å svårare för var generation som växer upp.

Nu för tiden är barnuppfostran ren vetenskap.
Så mycket forskning hit å dit, så många studier att rätta in sej i leden efter.
Barn skall tillfrågas om vad de vill å hur de känner å om de möjligen har lust att...
Ja, jag kanske är gammeldags här men jag kan tycka att det är in absurdum.
Anna Wahlgren må ha sagt mycket dumt men ett sa hon som fastnade tidigt i mitt föräldraskap.
"Det viktigaste för ett barn näst kärlek är att vara behövd. Att ha sin plats, sin funktion i flocken.
Att veta om att utan mej fungerar den här familjen sämre."

Barn bor inte hemma med sina föräldrar enkom för att de inte kan försörja sej själva.
Barn bor hos sina föräldrar för att lära sej hur livet och världen fungerar.
Kring... allt egentligen. Allt ifrån att borsta tänderna till att laga lunch till hur man interagerar med andra.

Jag ser väldigt ofta i mitt möte med barn och unga vuxna att just den här interaktionen... samverkan och respekten för andra... fattas dem.
De har inte fått lära sej basal uppfostran som gör livet så oändligt mycket enklare för alla, inklusive dem själva.
De har inte fått lära sej att se den som talar i ögonen, att ta i hand, att säga tack, att respektera andra, att inte ta för stor plats i nya sammanhang, att allting inte är roligt men måste göras ändå osv.
De är små prinsar och små prinsessor som förväntar sej att världen ska fortsätta snurra kring dem även i skolan och på praktiker eller nya jobbet.
På riktigt är det ett problem.
Världen fungerar inte så. Inte i skolan och verkligen inte i vuxenlivet.
Lärare mäktar inte med, chefer tröttnar och kollegor blir irriterade.

Barn måste lära sej att respektera vuxna!
Inte för att det ska bli lättare för oss utan för att de ska lära sej livets läxa.
Någon protesterar kanske nu och menar att ungdomar i alla tider revolterat mot vuxenvärlden.
Sant för visso men under kortare tid.
Som litet barn käftade inte tidigare generationer emot vuxna och när de senare själva blev vuxna kunde de spelreglerna.
Det är en oerhörd skillnad på att vara obstinat när man är femton år och på att vara det när man är 8 år eller 20 år.

Dagens föräldrar har dåligt samvete hela tiden verkar det som.
För allt de gör och allt de inte gör.
Jag skulle vilja ingjuta lite mod i er.
Tro på er själva. Tro på att ni kan.
Däggdjur har fostrat sina ungar sedan tidernas begynnelse utan att följa evidensbaserade studier.
Kärlek räcker långt.
Kärlek. Gränser. Att få vara behövd.
Det är inte farligt att visa sej ledsen. Eller att säga att man inte vet. Eller att säga "Nej! Så fan heller."
Det är inte ens farligt att bli heligt förbannad.
Bara man förklarar efteråt och ber om ursäkt om man varit dum.
Mammor å pappor är oxå människor och det är precis det barn behöver lära sej.
Konsten att vara människa.

Puss/ Asta

4 kommentarer:

  1. Jag förstår dina tankar och i mitt arbete möter jag ofta de barn som inte har fått lära sig samspelet.. Men även de föräldrar börjar finnas som inte heller kan tänka ledigt kring det här med handlingar och konsekvenser. Eller för all del det här med solidaritet - med det faktum att man måste fungera i ett sammanhang, med andra människor, oftast. Och att man just därför tar hänsyn till andra, att man har tålamod med andra och att man turas om. Svåra saker det där.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte lätt och du som lärare ser ju det hela tiden.
      Jag tycker du verkar vara en fantastisk mamma. Jo men faktiskt, det är inget smicker.
      Du är kärleksfull, närvarande, intresserad och stolt över dem. Men du är oxå väldigt tydlig och det finns en mjuk disciplin i hur du talar med dem om disk, göra ordning sej för natten, inte gå ut igen osv.
      Kram

      Radera
  2. "Jag upplever ganska ofta att vuxna glömmer att ta hänsyn till barns inre liv – vilka tankar, känslor och behov som ligger bakom och motiverar dem att göra som de gör. Istället söker man lösningar för att förändra barnens handlingar och fastnar för knep och metoder som att muta, hota och ignorera barnet, avleda dess uppmärksamhet och diverse steg-för-steg-modeller för beteendeförändring.

    Det är visserligen fullt tänkbart att någon av dessa metoder kan förmå barnet att göra som de vuxna vill. Ett löfte om en guldstjärna eller ett hot om minskad datortid kanske resulterar i att barnet ligger kvar i sängen. Det som bekymrar mig är hur barnet upplever det att bli föremål för en sådan metod. Jag tvivlar på att hon känner sig förstådd, respekterad eller tagen på allvar. Inte heller hjälper det henne att få sitt behov tillgodosett – det där behovet som pockar på uppmärksamhet och är anledningen till att hon gör som hon gör.

    Hur kan man som vuxen göra istället, om man både vill möta barnet med respekt och förståelse och se ett förändrat beteende? För det första: Försök förstå vad barnet vill med sitt handlande. För det andra: Hjälp barnet att uppnå det – på ett annat sätt. Ett sätt som också tar hänsyn till omgivningens behov och önskemål".
    Kloka ord av Petra Krantz Lindgren, författare till "Med känsla för barns självkänsla".
    /Emelie

    SvaraRadera
  3. Jo, jag tycker att hon skriver å tänker en del klokt Petra men jag håller inte med i allt.
    Barn är barn. De vill saker/ vill inte saker av inte alltid rationella skäl. Att lägga sej, gå upp tidigt, borsta tänderna, komma hem i tid, sitta ordentligt, äta allt godiset före maten, få halva leksaksaffären med sej hem, sparka i sätet framför när de åker buss, bita sin kompis hårt i kinden osv.
    De behöver lära sej att "så här gör vi/ så här gör vi inte" alldeles oavsett vad hen tycker om det för annars funkar det inte.
    Visst kan man ibland resonera med barn, särskilt äldre barn och jag upplever att jag blev duktigare å mer prestigelös med mina barn ju mer erfarenhet jag fick. Kom med ett bra argument så får vi se om du kan övertala mej?! Kunde du- bra. Kunde du inte- tuff shit, då blir det som jag sa å du får inte bita Elsa i näsan.
    Konsekvenser... positiva och negativa är inte farliga för barn! Tvärt om, det är så de lär och ffa de är så de kan fungera med andra. För hur ska en lärare och senare en arbetsgivare kunna ta hänsyn till vad varje individ KÄNNER i sitt inre? Livet ÄR ju inte så. Att inleda sina barn i den tron gör det snarare svårare än lättare för dem.
    En trotsig 4 åring eller en jäkligt obstinat 14 åring kan inte alltid bemötas med förståelse och respekt. De måste mötas av gränser. Kärlek och gränser.
    Tycker jag. Tror jag. Är jag fullständigt övertygad om.
    Föräldrar måste våga vara föräldrar, i det ligger både auktoritet och trygghet.
    Kompisar kan de skaffa så många de vill. En mormor att linda kring fingret med förmodligen.
    Men ingen annan kan fylla den rollen av att vara förälder.
    Kram

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare