En tants bekännelser

Jag har alltid känt mej äldre än vad jag är. Alltid sett äldre ut.
Jag har aldrig, inte en gång fått visa leg på Bolaget, inte ens de gånger jag handlade innan jag fyllde tjugo.
Jag vet inte exakt när den egenskapen går från att vara positiv till negativ.
Inte så att jag precis gråter mej till sömns men det är inget jag stoltserar med att "folk tror jag är äldre än vad jag är."

Jag är 45 år, om ingenting oförutsett händer (vilket det ju gör hela tiden), så har jag levt halva livet.
Jag är alltså medelålders och det är ålderdomen jag har framför mej.
Lätt att säga med ett litet förskrämt skratt nu men det är sant.
Jag är i praktiken inte längre en fertil kvinna och inom kort så kommer jag inte heller vara det i teorin.
Jag har sett på kvinnliga släktingar och äldre kollegor vad menopaus gör med kvinnor.
Lynnigt humör, torra slemhinnor, vallningar och depressioner.
Jag är faktiskt mer rädd för övergångsåldern än själva ålderdomen och jag tänker ICKE dra mej för att käka östrogen om kroppen så kräver.

Jag har skojat länge om att jag är tant. Min yngsta dotter som inte fyllt 20 brukar säga att hon är som en rask åttioåring som gillar att gå i bekväma kläder, tycker att alkoholpåverkade människor är tröttsamma och mest tänker på hur hon ska ta sej hem om det vankas festligheter.
Jag är likadan, föredrar alla dagar i veckan att lulla runt hemma framför att vara på krogen, uppskattar klämkäcka låtar och tycker att "På spåret" är ett himla trevligt program.
Så jag har kallat mej tant. Länge.
Men den sista tiden har jag börjat märka förändringar. Kanske framför allt på hur andra människor betraktar mej.
Jag känner mej fortfarande hemma med och samma som mina kollegor strax under trettio men jag märker att dom inte ser på mej på samma vis.
Jag behandlas med en alldeles speciell typ av respekt som "drabbar" äldre människor.
Som om de både ser upp till mitt kunnande och min erfarenhet men oxå lite ser ner på mej som någon som håller på att tappa taget, som inte är riktigt up to date så att säga.
För bara några år sedan var det jag eller någon av mina närmare kollegor som tog tag i festligheter och after worker. Som satte upp lappar å manade på.
Numera blir man inte ens bjuden.
Troligen inte för att de tycker jag är så förbannat tråkig utan mer av hänsyn... av en förförståelse att "äldre människor" inte festar.

På det stora hela är jag rätt tillfreds med att bli äldre... bortsett från min skräck över låga hormonnivåer och dess effekter då... men annars.
Det känns skönt att ha slängt iväg de värsta nojorna över utseende å att på andra sätt inte duga.
Dagens tant är ju inte alls vad vår barndoms tant var.... eller så är det precis det hon är fast jag inte ser det mitt i stormens öga.
Jag åtnjuter hur som helst den här respekten och pondusen och tycker den är rätt trevlig.
Men jag funderar ändå...
Är det här med att kalla sej själv tant ett sätt att förekomma?
Att sänka sin position och att öppet deklarera att man inte på något sätt och i något avseende tävlar med de som är yngre, vackrare och fortfarande ambitiösa och lovande?
Jag vet inte.
Det finns både ett vemod å en lättnad över att snart inte längre befinna sej på köttmarknaden och värderas efter sin attraktivitet.
Jag skulle aldrig vilja byta! Jag skulle aldrig vilja vara så där ung och osäker igen.
Men ändå. Nåt skaver. Lite grann.

Puss/ Asta