Hjältevarm på fredagskvällen

 

Precis tittat klart på kvällens Skavland som idag var ovanligt starkt. Missade du det rekommenderar jag starkt att du ser det på svtplay.
Ikväll gästade charmiga Roy Andersson, en av Norges mäktigaste kvinnor Gerd Kristiansen som är LO ordförande men som inte gjorde något djupare intryck på mej, Pamela Andersson som jag egentligen aldrig brytt mej mer om än att fnysa åt men som är bländande vacker och übercharmerande och sist men inte minst människokämpen och läkaren Denis Mukwege från Kongo.

Denis Mukwege har arbetat med våldtagna och sargade flickor och kvinnor i många år och behandlat över 40 000 kvinnliga offer. Han har vunnit en mängd priser och utmärkelser och flera gånger varit aktuell för Nobels fredspris. Nu är han aktuell för ett pris av FN.
Själv var han i det närmaste kallsinnig till alla priser. Om priser inte leder till förändring och insatser är de betydelselösa, de tar bara tid, skänker honom en massa ära medan hans patienter lider, så som det varit hittills så kan han vara utan dem.
Han deltog i en av Skandinaviens populäraste talk shows för att be oss höja våra röster för flickorna och kvinnorna i Kongo.

Doktor Mukgewes berättelser var väldigt långt ifrån fredagsmys.
Han berättade hur grupper stred om mineraler och landets tillgångar och använde systematiska våldtäkter som vapen i detta krig. Vapen långt mer effektiva än traditionella vapen eftersom våldtäkter sargade och dödade, drev människor på flykt, splittrade familjer, fick samhällen att rasa samman, bröt ner befolkningen.
Han berättade om sina patienter. Hur deras skador ser ut, vad de varit med om.
Hur svärd, kaustiksodan, knytnävar, gevär användes mot kvinnor och deras könsorgan medan männen, barnen, samhället fick se på.
Han berättade om hur han fått in en grovt våldtagen, totalt förstörd tvååring...
Denis Mukwege har så klart många fiender, han blev för några år sedan utsatt för ett mordförsök i sitt hem när en vän dog och numera lever han, av säkerhetsskäl, på sjukhuset med sina patienter.

Tjattret kring tv'n upphör när man hör denna man och hans berättelser ur sin vardag.
Chipshanden stannar upp. Ögonen fylls av tårar. Maken mumlade med grötig röst att han inte klarar av att höra sånt här.
Det är tungt... tungt så in i helvete så klart... och så fjärran från våra små i-landsproblem som det bara går. Det är lätt att misströsta, att vilja stänga av.
Samtidigt kan jag fyllas av ett sånt hopp när jag får "möta" (om än bara genom tv rutan) en hjälte av Mukweges kaliber.
Tänk vad människan är kapabel. Till så mycket ont, men oxå till så mycket gott.
Tänk vad en människa som vigt sitt liv åt ett uppdrag kan uträtta.
40 000 kvinnor har honom att tacka för sina liv.
Han är en hjälte.
Han är en hjälte och det inspirerar tycker jag.
Kan han göra så mycket, ja då kan vi banne mej göra lite grann.
Du kan tex stödja Kongos kvinnor här.

Puss/ Asta