onsdag 29 oktober 2014

I någon annans skor


 

Det där med att gå i någon annans skor är det ju tyvärr inte många som får tillfälle till.
Allra minst de som skulle behöva det mest.
Jag förundras över hur det finns människor, i upplysta Sverige, där vi ändå har det förhållandevis bra, som så in på djupet saknar förmåga att försöka sätta sej in i en annan människas situation.
Jag tänker Var har ni varit hela era liv? Har ni inte fått någon skolgång? Har era föräldrar inte på något vis lyckats förmedla och inpränta någon form av medmänsklighet och empati i er?
Borde jag ömka er? Tycka synd om er som har så kalla hjärtan och så liten känsla för andra?


Jag tänker på kvällens Karlavagnen där de romska tiggarna tas upp.
Jag läser kommentarerna och jag försöker förstå alla dessa hårda ord.
Organiserade.
Ni som ger är naiva och korkade.
De tjänar massor av pengar och kör flotta BMW.
Det är inte vårt ansvar.
Vårt land har egna fattiga.

Och så vidare, och så vidare. Inget nytt under solen, vi har hört det förut.

Trots att jag talar till kalla hjärtan och slutna sinnen vill jag säga...
Vi människor är i grunden väldigt lika. I synnerhet kring det som skänker oss sorg och det som skänker oss glädje.
Problemet är inte svårare (eller enklare) än så.
Det här är människor som lämnat sina barn kvar i fattigdom och elände för att de inte ser någon annan utväg.
De har kommit till ett land, där de inte förstår hur samhället fungerar, där de inte talar språket.
De sitter ner i tunna kläder på smutsiga gator och sträcker fram sin hand eller sin mugg till dej.
De sitter i ur å skur, timme efter timme.
Kan du själv tänka dej något mer förnedrande?
Sitta på smutsig mark och be om småslantar?
Kan du förstå desperationen som får dej att sitta där i regn å rusk utlämnad till andras godtycke?
Kan du förstå att de gör det för att deras tidigare tillvaro var ÄNNU värre?
Hur... på ren svenska... FAN kan det vara värst för dej. Att behöva se dessa tiggare överallt?

Tjatet om organiserade ligor, flotta ligaledare i välputsade lyxbilar, tiggare med tiotusentals kronor instoppade i bh'n... jag har hört det till leda.
Enligt polis och myndigheter finns det ingenting som tyder på detta. Ingenting alls.
De muggar jag tittat ner i innehåller enstaka mynt och jag ser sällan någon gå fram å ge, i synnerhet inte sedlar.
Tvärtom finns det uppgifter på att tiggare under sina 12-16 timmar tjänar någon knappa hundring ungefär.
Rätt klena affärer om du frågar mej...

Jag blir så trött på mänskligheten ibland.

Puss/ Asta

3 kommentarer:

  1. Åh , A!
    Du har så rätt, och som vanligt delar jag din tanke! Jag ger ALLTID något - en liten peng, dricka, frukt , vad som... Försöker på engelska prata en stund. Helt enkelt för att jag är intresserad, men också för att den "jävla tiggaren" i vissa människors ögon - just får vara en annan medmänniska en liten stund.

    Sorgen , skammen...Alltis lika påtaglig.

    Måste be dig kolla "Vimmelmamman" , bloggen Lotta Grey skriver. Med högst blamdat innehåll! Just nu är hon i Afrika med en organisation o rapporterar därifrån . där har inte de minsat "lärt" sig skam än - de är stolta, vissa iaf, trots omänskliga umbäranden

    SvaraRadera
  2. Ja, det här gör mig trött oxå. Att människor inte ens skäms utan snarare stoltserar med sin oempatiska inställning. Vad är det för fel på folk? Om du inte vill ge, så låt bli. Men låt oss andra ge utan att orera om hur lurade vi är! Tänk istället på hur alla företag ständigt lurar oss alla, på ett ytterst organiserat sätt utan att du protesterar det minsta...

    SvaraRadera
  3. Jag håller med - människor är underliga ibland. Ge om du vill, ge inte om du inte vill. Men låt bli att se ner på mig för att jag faktiskt vill ge.

    Kram

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare