måndag 13 oktober 2014

Klara dej du

 

Estonia 1994.
Jag minns att barnen satt på tv'n medan jag låg kvar i sängen.
Jag minns hur någon av barnen kom in å exalterat ropade till mej "Mamma, Rederiet sjunker, Rederiet sjunker."
De hade sett tvserien Rederiet och det var deras koppling till stora färjor.

Tjugo år senare läser jag Aftonbladet och minns. Jag läste artikeln på årsdagen men det är först nu som jag känner att jag behöver skriva om det.
Jag lägger inte mitt perspektiv på bogportar eller vrakplundrare. Inte heller på den enorma siffran av omkomna, 852 stycken som försvann ner i de svarta kalla vågorna.
Jag fastnar för en av de överlevandes berättelser, Magnus Lindström- då tjugofyra år gammal, och på Estonia med sina föräldrar och sin flickvän.

De som stod där var som paralyserade. De bara stod där. Först två våningar högre upp såg jag att de andra inte var efter mig. Jag gick hela vägen ner igen och ropade att de skulle springa över, men min flickvän hade drabbats av panik och pappa var apatisk.
Mamma ropade: ”Klara dig du, Magnus.”
Jag gjorde som hon sa. Jag sprang.

Jag tänker på en sådan kärlek.
Förstå den kärleken!
"Klara dej du!" Det är det enda som betyder något. Att du klarar dej.
En sådan kärlek finns bara mellan mor å barn.
En mor som stannar kvar hos sin handlingsförlamade make men ser till att barnet hennes räddas.
Medveten om att hon själv skulle dö.
Historien är full av sådana mödrar.
Som skickat sina barn. Inte till säkerheten men åtminstone till en möjlig säkerhet.
Likt boken "Ru" vi läste i Bloggdalas bokcirkel om föräldrar som skickade sina barn i flyktingbåtar på havet i hopp om att de skulle ta sej till säkerheten.

Och jag tänker på Magnus. Som överlevde Estoniakatastrofen. Han som var en av de 147 stycken som överlevde. Men också han som lämnade sina föräldrar och sin flickvän och sprang.
Det är en naturlig reaktion. Nattsvart skräck. Fly om du kan fly.
Adrenalinpåslag utan dess like. Rätt få av oss blir hjältar i sådana lägen.
Men efteråt.
Sen.
Hur lever man vidare då?
Utan att förgås av "men om..."
Om jag försökt, om jag lyckats, om...

Ja, fy fan. Stackars människor.

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. När jag läste det om Magnus krampade hela mitt inre ihop...

    SvaraRadera
  2. Ja, jag håller med. Stackars människor. Men det finns nog sätt.. Tror jag.

    Kram

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare