Om jag var Astrids stand in å Pippigate

Astrid Lindgren är för mej en av de absolut största författare vi har haft i vårt land, trots att hon skrev barnlitteratur som inte anses lika fint, lika komplicerat som att skriva romaner för vuxna.
Astrid har som få andra författare berört så många människor, blivit en del av så många människors identitet och barndom.
För mej är hon helig. Ett unikum att bevara till framtida generationer.

Astrid Lindgren skrev om ett Sverige som det såg ut som när hon var liten.
Generationer av ungar har fått möta livet med alla dess svårigheter som finns genom hennes historier.
Hon väjde aldrig för det mörka.
Hon skrev om föräldralösa barn, om alkoholism, om klassklyftor, fattigdom, utanförskap.
Astrid gav oss starka manliga och kvinnliga förebilder.
Hon valde alltid de svagas sida och för det har vi älskat henne.
För hennes patos, hennes mod och hennes humor har vi gjort henne till en naturlig del av den svenska folksjälen.
Citat ur hennes böcker plockas till de största av våra ögonblick.
Till sommarlov, till bröllop, dop och begravningar.

Jag skulle aldrig kunna bli en stand in för Astrid. Det tror jag ingen kan.
Jag kanske skulle kunna skriva en saga eller en roman, men aldrig en berättelse som Astrids.
Men jag tror, om Astrid levt idag och skulle skriva om nya hjältar så skulle hon ha följt sin samtid, sett de problem som dagens ungar ser.
Jag tror att hon skulle skapat en karaktär som Zlatan.
En förortsunge med så många odds emot sej. En unge med alldeles för stor näsa men med ett leende som kunde smälta guld och som var stark, kaxig, kavat mitt i allt sitt rädda och osäkra och därför nådde sina drömmars mål.
Det finns likheter mellan Emil och Zlatan tycker jag. Det är inte långt borta...

När jag ändå är inne på Astrid Lindgren vill jag beröra Pippigate.
Jag tror att jag skrivit inlägg om det tidigare, men minns inte nu, ni får förlåta... min hjärna är fortfarande mer omskakad än vad den brukar vara.
När jag var liten och läste/ såg Pippi och hörde om hennes pappa som var negerkung så tyckte jag det var så konstigt. Å på den tiden, på -70 talet i Göteborgs förorter var neger inte ett skällsord.
Men jag tyckte att det var så konstigt att han som var vit var kung över svarta.
Å jag tyckte det var så märkligt att han då alltid var till sjöss.
För mej var han mer sjörövare... fast snäll.
Snäll men inte tillräckligt snäll för att stanna hemma hos sitt barn.
Jo jo, jag dömde honom hårdare än Pippi redan på den tiden.
När jag läste Pippi för mina egna barn vet jag att vi pratade om det, att de hade samma funderingar som jag.
Och jag minns att jag tyckte att det inte var en av Lindgrens bättre detaljer, att det flörtade lite med de vitas överhet.

Astrid Lindgren uttalade sej många gånger emot rasism.
Redan från -70 talet finns intervjuer där hon säger att "idag" skulle hon ha givit Pippis pappa ett annat yrke, en annan titel, så som sjörövare eller kung rätt å slätt.
Astrid Lindgren stod alltid på de svagas sida. Varesej hon slängde stora poliser upp i träden eller slogs mot drakar eller tyranner. Varesej hon gestaltade det som en knubbig liten tjej på Saltkråkan eller en missförstådd kille i Katthult.
Astrid Lindgren skulle vänt sej i sin grav om hon följde diskussionerna och läste vuxna människors upprörda tongångar kring att få behålla ordet negerkung.
Neger som idag ses som ett skällsord.
Nej, neger är ingen färg, ingen nationalitet. Neger är ett nedsättande ord som har och som fortfarande används i nedsättande syfte.
All gammal litteratur förnyas och revideras.
Klarade bibeln och koranen av det så klarar säkert Pippi på de sju haven det med.

Puss/ Asta