måndag 6 oktober 2014

Skam



Genom sej själv känner man andra heter det.

Idag var jag en snabb sväng i stan för att handla mjölk och hundmat.
Jag är inte den fåfänga typen utan åker ofta in till stan för ett kvickt ärende utan att varesej kammat mej eller ha sett mej i spegeln.
Men idag kändes det... jobbigt.

Det kändes som att "alla" tittade på mej.
Som om "alla" tänkte att jag hade åkt på stryk av min karl.
Å då skämdes jag.
Hur logisk är den känslan egentligen?
Varför skulle jag... i så fall... skämmas?

Men jag tänker nog ofta så när jag ser en blåslagen kvinna.
Har hon fått stryk av sin man?
Jag gör det i synnerhet i mitt jobb. Det ligger lite i mitt yrke att vara misstänksam/uppmärksam.
Varifrån skammen kommer har jag ingen aning om.
Jag tänker inte om andra potentiellt slagna kvinnor att de har anledning att skämmas.
Att de skulle vara svaga, veka eller ha sej själva att skylla.
Så varför förklarar jag så ivrigt för en ointresserad kassörska att jag trillat i asfalten på eget bevåg.
Vad angår det henne och varför känner jag att jag måste förklara det.
Hon känner inte min man. Det är inte honom jag vill skydda.
Det är mej.
Jag har minsann inte fått stryk. Jag har ramlat. Nykter.

Märkligt.

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Nu behöver du bara måla det andra ögat ;)
    Men usch o fy, hoppas du mår bättre !!

    SvaraRadera
  2. Jag kan inte se det bifogade fotot på min laptop men jag kan anan hur du ser ut... Hoppas att det snart går över!! Och skammen - tjaaa, visst är det konstigt att vi själva skäms över något vi aldrig hade tyckt att någon annan skulle behöva göra.. Jag fungerar likadant.

    Kramar

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare