Att vara å se ut som är skilda ting.

Ofta får man höra att riktiga kvinnor har kurvor eller hur?
Det är bara det att det inte duger med hull lite hur som helst.
Det duger inte att vara allmänt plufsig.
Nej kurvorna ska sitta på rätt ställe. Tänk timglas. Tänk Marielyn Monroe.

Ungefär på samma sätt tänker jag om den inre tanten i mej.
Henne jag ofta hyllar.
Hon som vågar ta ton, vågar vara obekväm och inte är (lika) angelägen om att vara älskad i alla läger.
Tanten som bemöts med en viss respekt av yngre kollegor och som inte behöver låtsas som om hon inte föredrar hemmakvällar framför utekvällar.

Men när det kommer till den synliga tanten är det annorlunda och inte riktigt. lika bekvämt.
Att klippa håret riktigt kort, att färga det riktigt rött, att bära vissa kläder.
Det finns många fysiska attribut där gränsen är hårfin.
Det kan vara rockigt, lite anarkistiskt och eget.
Det kan precis lika gärna vara ett tecken på att man tappat greppet och ser ut som en snart pensionsfärdig socialarbetare.

Jag önskar att jag kunde strunta helt i det där.
Jag älskar mina barnbarn och är så stolt över dem, men jag är inte redo att se ut som en mormor.
Jag undrar när jag blir det?

Puss/ Asta