lördag 3 januari 2015

Falla fritt



Jag tackar och bockar ödmjukast för alla era fina kommentarer och visa tankar.
Två kommentarer väcker tankar som får bli till nya inlägg.
Vi börjar med Freja,

"Du vet, jag vet... Jag kände så i ett halvår innan jag blev sjukskriven. Jag sa nej till sjukskrivningar, jag fick massor av hjälp av min chef att stuva om på mitt jobb och minska min stress. För jag ville inte bli sjukskriven, jag visste att om jag blev det så skulle det bli fritt fall. Och precis så blev det. Rakt ner i botten. Jag tror jag är på väg upp nu, men helt utan ork, så det är mer ett stillastående. Jag har inger socialt sammanhang, det är vad jobbet stod för, nu är jag fritt hängande. Orkar inte besöka någon, ingen besöker mig. Utan FI skulle jag inte ha nått. Du vet bäst vad du behöver, och jag är ingen som kan ge råd, då jag gör fel för min egen del hela tiden. Men sök hjälp, på något sätt, försök inte lösa det helt på egen hand!"

Ja du Freja. Du fångar något som jag knappt fångat själv.
Rädslan att falla. Vetskapen om att falla.
Något jag inte visste någonting om vid min förra sjukskrivning. Något jag tror få förstår om de inte själva varit med om det.
Då, för två år sedan. Livet hade varit tufft i största allmänhet.
Hemma och borta.
På jobbet hade den här hysteriska vårdtyngden som råder än varit ett tag och då liksom nu var det oroligt i lägret. Många som slutade, bemanningsföretag som kom in, nya kollegor.
Så dog Märta och jag som stod med tårna krökta kring branten föll.
Först blev jag sjukskriven av en oförstående vårdcentralsläkare en vecka.
"För att reda ut mitt äktenskap."
Nånstans i mitt rabblande om hur jobbet sugit ut all kraft och min bästa vän dött nämnde jag att jag å min man inte talade med varann.
Det var det han hörde.
Sedan kom jag till en mycket erfaren och empatisk företagsläkare som direkt insåg vidden av mitt mående och sjukskrev mej två månader... till att börja med.
Känslan när jag gick ut från läkarmottagningen med mitt intyg, mitt bevis, på att jag mådde dåligt och var oförmögen att arbeta var mycket riktigt lättande.
Jag kände en enorm frihet.
Det blev fler månader som heltidssjukskriven men tillslut skulle jag ändå tillbaka.
Arbetsträna och så småningom tjänstgöra på deltid.
Å hade jag inte fallit innan så gjorde jag det nu.

Denna gången har jag något bättre förutsättningar.
Jag har gått i kognitiv terapi och har redskap därifrån och jag är under antidepressiv behandling.
Jag är inte deprimerad utan mina symtom är ren stress å ångest.
En överkänslighet för intryck.
Ljud, lukter, röra.
Överkänslig för tjat och överkänslig för krav.
Ändå är det så betydligt mer uthärdligt än att falla fritt.
Å falla fritt kommer jag att göra om jag erkänner, om en läkare bekräftar, att jag är sjuk.
Med näbbar å klor håller jag fast vid mina flosker.
Att jag är stark. Att jag kommer att komma igenom. Att andra kan.
Jag vet att det är mot sunt förnuft. Å jag vet att jag leker med en eld.
Att det som drabbade mej för två år sedan bara är en bris av hur utmattning kan se ut.
Det finns människor som blir så hjärnbrända att de inte kan äta själva.
Att de inte kan göra ett endaste dugg för de är apatiska.

Jag är rädd. Rädd om mej.
Det är därför jag jobbar på. Inte av plikt, inte av skuld mot kollegor eller arbetsgivare.

Puss/ Asta 

Nedan Melissa Horns "Falla fritt."

Vad vill du säga när allting är sagt
vad vill du känna när någon tagit din makt
du vill att jag ska sjunga
men bara om sånt som hör till sitt
men ska jag sjunga
då ska det finnas tid att sjunga fritt

 

Vem vill du spela när du lagt alla kort
hur vill du leva när tiden går för fort
du vill att jag ska känna
för något som aldrig känts som mitt
men ska jag känna
då ska det finnas tid att känna fritt

 

Hur ska du veta om ingen lärt dig hur
hur ska du våga chansa
du som aldrig haft nån tur
du vill att jag ska älska
med nån som bara älskar sitt
men ska jag älska
då ska det finnas tid att älska fritt

 

Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd
hur högt ska jag skrika
varje gång jag vill bli hörd
du vill att jag ska falla
mot något som du har gjort till ditt
men ska jag falla
då ska det finnas tid att falla fritt


1 kommentar:

  1. Åhh, precis så är det! För ett år sedan bet jag mig fast. Jag gick som i trans, men jag arbetade, satt på möten, fattade beslut, åkte på resor. Jag fungerade, jag var bland människor, jag hade en uppgift! Att jag inte alls fungerade egentligen, att livet kändes som att jag var i en bubbla där jag inte förstod nått, att jag var trött, trött, trött, hela tiden, det förträngde jag. Nu, snart ett år senare, förstår jag inte hur jag någonsin ska kunna orka något mer än att sova, vakna, läs lite skriva lite, äta lite och somna igen... Jag fattar inte hur jag någonsin ska kunna jobba igen. Hur jag ska kunna ha ett liv! Det är just livet som saknas. Och det saknades innan jag blev sjukskriven oxå...

    PS, jag har en fråga till alla i Bloggdala i dag på min blogg...

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare