måndag 12 januari 2015

Fostra med drömmar eller realitet?



Vi brukar skoja här hemma om att Noah ska bli framgångsrik hockeymålvakt.
I Frölunda så klart.
Vi är ju hela familjen hockeynördar och framför allt "morfar" gör vad han kan för att väcka samma intresse i barnbarnet. Ju förr desto bättre.
Så vi skojar om att han tränar benen för sina stora uppdrag i hoppgungan och vi puttar snusdoser mot honom och jublar när han fångar dem, allt medan vi smider drömmar å Noahs räkning.

Fast det är ju på skoj så klart. Han får bli intresserad av precis vad han vill.
Hockey. Fotboll. Isdans, konstsim, agility eller körsång. Bara han tycker att det är roligt.
Bara han får vänner och trivs med livet.

Men jag tänker lite på det där som så många föräldrar sagt till sina barn "Allt du vill kan du! Du kan bli vad du vill!"
De stora framgångsrika människorna med spännande jobb... rockstjärnor, idrottshjältar, skådespelare... berättar ofta hur de blev uppmuntrade där hemma.
Men alla andra då? De som inte blev nåt stort, de som inte blev kända och tjänade massor av pengar på sin hobby utan de som sliter som undersköterskor på något äldreboende, går på soc för att alla jobb är för kvalificerade, jobbar på nån träfirma med monotona uppdrag.
Fick inte de någon uppmuntran hemma eller är det helt enkelt så att alla inte kan skriva bästsäljande böcker eller spela in skivor som säljer guld?
Jag vet inte... Jag har nog sagt så där. "Allt du vill kan du bli" men om vi ska vara seriösa så vet vi att så är det inte. Alla är inte Zlatan.

När jag tänker tillbaka på mitt liv så är något av de bästa val jag gjort (bortsett från ungarna så klart) att börja studera. Den där känslan av att stå  utan arbetslivserfarenhet, utbildning, barnomsorg eller körkort och vara hopplös har etsat sej fast i mej.
När jag äntligen bestämde mej för att börja plugga såg jag tre vägar.
Statsvetare. Journalist. Barnmorska.
Statsvetare gick bort med en gång. Dels kändes det lite mer diffust än de andra, mer "hobbybaserat" men oxå omöjligt i en småstad.
Kanske var jag något mer intresserad av att bli journalist än att gå till vården.
Men jag talade med yrkesvägledare och fick klart för mej att inom vården skulle jag aldrig behöva vara arbetslös, de skrek efter folk. Inom journalistiken finns det ungefär dubbelt så många utbildade som det finns tjänster.
Eller ja, det var så då i alla fall och jag tror att det ser liknande ut nu.
Utbildningen i sej var fantastiskt, det är roligt att läsa på högskolan, men det jag är nöjd med är mer och större än att jag är Legitimerad Sjuksköterska.
Det är att ha släppt sargen och att inte längre vara hopplös.
Att ha en kompetens, en lön, en sinnesfrid i det att jag är ekonomiskt betrodd.
Att jag kan ta ett lån, teckna abonnemang osv.

Jag valde det trygga. Jag valde en utbildning som garanterat skulle ge mej ett jobb och en karriär.
Jag hade barn att försörja och jag ville känna mej ekonomiskt oberoende av min man.
Rätt eller fel? Jag vet inte.
Jag älskar ju att skriva. Jag är intresserad av samhället. Men mitt yrkesliv hade varit väldigt mycket osäkrare. Alla är (tack å lov) inte Janne Josefsson.
Min makes bror är omåttligt begåvad inom konst över lag och inom grafisk design i synnerhet.
Han har gått alla de fina skolorna, inte bara i Sverige. Han har haft prestigefyllda uppdrag.
Utformat kända varumärken, bokomslag, skivomslag mm.
Men det är svårt att göra pengar. Det finns ständigt yngre och hungrigare bakom som gör det för att synas och som skiter i att få betalt precis som han gjorde en gång.

Det jag menar och det jag vill säga utan att helt veta själv är, är det så schysst att uppmuntra sina barn till att följa sina drömmar och till att tro att de kan allt de vill när det faktiskt inte är så.
Borde de inte istället uppmuntras till att studera över lag, men ffa där de har möjlighet att få en inkomst och en möjlighet till självständighet?
Gymnasielinjerna är fulla av unga med drömmar... hemifrån peppade... som vill bli fotografer, programledare, producenter, stora bloggare, skådespelare, modeller, krönikörer, berömda silversmeder, fotbollsproffs.

Så... hur gör ni med era ungar? Berätta hur du tänker.
Uppmuntrar dem att bli Zlatan eller att skaffa sej ett yrke att lita på?
Det är banne mej ingen lätt fråga.

Puss/ Asta

3 kommentarer:

  1. Jag tänker att alla faktiskt kan bli det de vill, men att det kräver så extremt mycket av en. Att det då krävs så extremt mycket träningstimmar, vilja, svalda tårar, studier, försakan, uppoffringar, fokus... Jag tror ju verkligen på det där och säger det också till mina barn. Med tillägget att man måste satsa och göra något man verkligen älskar för att vilja satsa så mycket. De kan ju bli austronauter eller fotbollsproffs eller cirkusartister om de vill, även om det är mycket mer sannolikt att de väljer bekvämare (och kanske trivsammare) liv med plats för annat än just det. Zlatan var ju inte bäst som liten. Och var det Ingemar Stenmark som sa "Ju mer jag tränar, desto mer 'tur' har jag" :)

    SvaraRadera
  2. Bra fråga!

    Jag känner igen mig: Alla trodde jag skulle bli författare, men för min självkänsla och trygghet var det viktigt att veta att jag kan klara mig själv. (På ”min” tid fanns inte just nån arbetslöshet...) För mig har skrivandet alltid varit till både nöje och nytta, hjälpt mig igenom kriser. O i jobbet fick jag ju skriva en del och trivdes bra.

    Min dotter vill egentligen bli seriös journalist, med väl underbyggda artiklar om viktiga frågor. (Såna som ju knappt verkar finnas nuförtiden, när journalister får vara beredda att jobba gratis...)

    Hon skriver i gratistidningar etc och engagerar sig på andra sätt. I engagemanget har hon hittat sitt sammanhang, sin man och har just fått barn. Mår bra. Jag har föreslagit henne att lägga in sina texter i en blogg, både för jobbsök och för att underlätta sitt fortsatta skriveri. För jag tycker som sagt att det är en gåva att kunna skriva, hur man kan försörja sig är en annan femma.

    Så mitt råd skulle väl vara att satsa på det man verkligen känner för, men inte känna sig helt misslyckad om man inte blir nån Zlatan. Då får man helt enkelt göra det bästa utifrån de förutsättningarna.

    Det jag önskar mina barn är att de hittar sitt sammanhang.

    SvaraRadera
  3. Jag fnissar lite när jag läser det här. För jag tänkte mig nog att jag skulle vara en mamma som lärde mina barn att osvikligen tro på sig själva och sina förmågor, att jag skulle vattna deras drömmar och inte ta ner dem på jorden. Men sån är jag inte. Jag är för mycket realist. Vi pratar mycket om allt de kan bli, de är till exempel duktiga på att teckna och måla båda två, men oxå om att det kan vara en utvecklande hobby, för det kan vara svårt att försörja sig på det. Sonen vill jobba med att skapa dataspel, och då pratar vi om att det kanske han kan, men att han kanske får börja med något annat, för att läsra sig grunderna i att programmera, för att sen komma in på den banan. Dottern vill bli marinbiolog och forska på hajar eller kanske valar. Vi stöttar henne, det första steget är en speciell gymnasielinje, som innebär att hon måste flytta hemifrån om ett och ett halvt år (16 år gammal, lika gammal som jag var när jag flyttade hemifrån), och det kräver att hon har tillräckligt bra betyg i nian för att komma in. Men jag berättar oxå om min vän som är marinbiolog, och som forskar på små kräftdjur inom planktonsläktet i sjöar, alla kan inte forska på valar...

    Och sen såg vi videofilmer från när de var små och vi var på semesterresa. Vart vi än gick så lyckades jag ta upp något om döden. "Här är dinosaurieskelett, för dinosaurierna är döda nu...", "Kolla den här fina ormen, om den biter en människa så dör människan...", så mina ungar fick inte den där mamman som stöttade drömmar, de fick den kallt realistiska mamman istället, jag tror det funkar det med...

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare