onsdag 7 januari 2015

Fucka upp sina barns barndom



Lady Dahmer skriver här om dagen om rädslan att "fucka upp sina barn", eller ja, på finare svenska rädslan att trots goda avsikter förstöra sina ungar genom alla fel hon gör medvetet och omedvetet.
Tyvärr kan jag inte kommentera där då hon valt att block mej annars hade jag nog valt att skriva en moderligt kommentar till henne och alla hennes unga läsare som är rädda för samma sak.

Själv växte jag upp med en frånvarande pappa och en mamma som på många sätt och av olika anledningar brast i sin kärlek och uppmärksamhet till mej. När jag själv väntade barn hade jag de bästa intentioner. Jag skulle vara en kärleksfull, gränssättande, lyssnande, tålmodig mamma.
En uppmuntrande, äventyrslysten, bakande mamma.
Tror ni jag blev sån?
Ja.
Å nej.
Men jag tror knappt att det har funnits en mamma som inte känt den rädslan som Lady Dahmer beskriver. Det är fan så mycket svårare än man tror att vara perfekt. Den insikten nådde... åtminstone mej... bit för bit.
Någonstans halvvägs in i mitt föräldraskap insåg jag att jag a.) delvis upprepade samma mönster som min egen mamma och framför allt b.) gjorde helt nya misstag.

Så här med facit i hand. Eller ja, så här med vuxna barn, för vår relation kommer ju att fortgå, förändras, förädlas och utvecklas till den dagen vi dör
Så här med vuxna barn kan jag konstatera både att jag gjorde en massa fel och att det faktiskt inte är särskilt lätt att "fucka upp ungar." Det ska rätt mycket till. Man får lov att brista rätt ordentligt.
Samtidigt som väldigt få vuxna ungar inte vill korrigera något med sitt eget föräldraskap och kommer få lära sej samma läxa som jag. Att de gör nya misstag istället.

Barn pallar mycket mer än vi tror.
Man får bli arg. Sur. Butter. Man får till å med bli det utan anledning, bara för att man är så jäkla trött.
Jag tror faktiskt det.
Det viktiga är att säga förlåt och förklara.
Jag tror inte alls att barn tar skada av att se hela arsenalen av mänskliga känslor.
Av att mamma och pappa grälar, pappa gråter i duschen, mamma slänger i dörrar. Eller vad det nu kan vara.
Bara man förklarar sedan.
Bara grunden är trygghet, kärlek och kommunikation.
Ju äldre jag blir desto mer kan jag förstå och förlåta både mej själv och min mamma.
Vi gjorde säkert vårt bästa utifrån de förutsättningar vi hade.

Noah har haft RS virus och varit/ är förkyld.
Vi är fyra vuxna människor som hjälpts åt med honom och hemmet i övrigt.
Å vi är alla helt slut :)
Min Mini var 8 veckor när hon hade RS virus. Maken var borta på jobb halva veckorna och jag hade tre stycken småungar till att ta hand om. Ingen avlastning av morföräldrar.
Om jag var trött?
Jag minns inte.
Säkert. Å säkert var jag inte just de dagarna den där tålmodiga, roliga, pedagogiska morsan.
Men jag ger mej själv en klapp på axeln ändå.

Gör det du med.

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Har haft mycket ångest över hur det var när jag mådde som sämst men har förlikat mig med att jag gjorde så gott jag kunde då MEN trots det så gör det ont att tänka på det.
    Sonen fick RS viruset när han var 2.½ mån, jag var ensam hemma med barnen o borde åkt in tidigare.
    Men man kan inte lämna 2 andra barn bara sådär även om den äldsta var 8½ år. Tyvärr satte det sig på hans luftvägar o han var mycket sjuk som liten, 2 v frisk, 2 v sjuk tills han var 6 år ungf.
    Vi var isolerade, han fick andas in adrenalin var 3e, var 4e o till sist var 6 tim under 3-4 dygn.
    Fick falsk krupp pga det så det blev många nätter med hosta o andnöd. Än idag har han det jobbigt med hosta när han är förkyld.
    Så jag vet hur jobbigt det är med RS viruset..
    Ha en bra kväll !!

    SvaraRadera
  2. LDs inlägg kommer nog av att hon hamnade i en twitterstorm angående drevet mot Leelah Acorns föräldrar. De vägrade gå med på att deras son var en dotter och när dottern tog livet av sig för att det var så svårt att leva som trans så fortsätter de att tala om henne som sin son, med det namn de gav sonen (dödnamnet). Många skällde på föräldrarna, LD gick in och försvarade dem och sa att de ändå älskade sitt barn. Efter en storm mot henne bad hon om ursäkt och tog bort sina värsta tweets. Ingen hade försvarat föräldrar och hävdat deras rätt att sörja sitt barn om de misshandlat fysiskt, så jag tror hon insåg att hon var ute på lite svag is. Det här inlägget är nog hennes sätt att ändå rädda sig lite...

    Jag är splittrad i frågan om Leelah, för jag tycker det är så otroligt otäckt av föräldrarna att bete sig som de gjorde och gör, samtidigt så tror jag att de älskar sitt barn, fast på helt fel sätt. Jag tycker inte om drevet mot dem, det är strukturen i samhället som ska angripas, inte enskilda människor, men jag håller inte heller med LD i hennes resonemang.

    För att återgå till det hon skriver om i sitt inlägg och som du skriver om här så tror jag de som tror att det handlar om att vara perfekta som föräldrar gör både sig och sina barn en otjänst. Att sätta den pressen på sig själv är omänskligt och skulle de lyckas har de dessutom gjort det omöjligt för sin egna barn att någonsin känna sig nöjda om de sen blir föäldrar... Nej, jag tror på tillräckligt bra, barn behöver få se att även föräldrar är människor, och har känslor. Så länge som du kan stå för det du gör och be om förlåtelse och förklara de gånger du inte kan det och du inte psykiskt eller fysiskt skadar ditt barn så är nog de flesta av oss rätt OK föräldrar...

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare