Glädjedödaren här igen.

... Jag märker att ni tycker att jag är en riktig glädjedödare. Inlägget nedan har förvisso bara genererat två kommentar hittills men jag har fått några kommentarer på facebook med.
Å som sagt, jag vet inte riktigt själv vad jag tycker.
Jag tror inte på att alla kan allt de vill. Jag tycker att det är en lika stor floskler som carpe diem.
Alldeles oavsett hur mycket jag skulle kämpat, tränat, velat å blött näsblod av ansträngning så skulle jag inte kunnat bli någon ny Peter Forsberg eller Helene Sjöholm.
Jag tänker på alla små hårt kämpande ungar (ofta pojkar) som kämpar å kämpar med sin lagidrott i hopp om NHL eller spanska ligan men så småningom sorteras de, får olika speltid å bänkas och inse att nä... de dög inte.
Jag tänker på generationer av gymnasieelever som skrålar om den ljusnande framtiden på ett flak med drömmen om att sy kläder som Jennifer Lopez ska bära eller att leda nästa stora talk show.
Fast världen ser ju inte ut så där. Är det då snällt att som förälder låtsas som det?

Ibland läser man om människor som satsat allt och förverkligat sina drömmar.
De som gjort slut med pojkvännen, sålt allt de äger och gett sej av.
Seglat jorden runt, öppnat ett hippt svenskcafé mitt i New York, designat kläder som varenda A-kändis suktar efter att bära. Eller bara byggt sej en liten hydda längst en paradisstrand och blivit tjena hallå med lokalbefolkningen.
Härligt så klart.
Ändå kan jag inte låta bli att undra hur många krossade drömmar det går på varje lyckad.
Hur många som återvänder. Skuldsatta. För ingen var särskilt intresserade av deras finska pinnar bakade med svenskt vetemjöl in The Big Apple å Lopez sket fullständigt i deras kreationer.
Så de kommer tillbaka. Får börja om med nån tvåa i Fruängen å ett pissigt jobb i korvkiosken på torget. 
Framgångssagorna är roligare att läsa om.
Att Barack Obama blev president trots att han är svart är såklart häftigare än att Mona Sahlin inte blev statsminister för att hon var kvinna.

I USA är tankesättet synonymt med att vara amerikan.
Landet där allt är möjligt, bara man kämpar tillräckligt hårt.
Någonting i magen vänder sej på mej.
Det är inte det att jag missunnar den lilla människan som det går bra för, som vågade tro sej själv om mer och drömma större. Zlatan. Zlatan som vägrade vara förortsunge och inordna sej under ett rasistiskt bemötande. Zlatan som tränade, tränade å tränade och som nu är bland de bästa i världen på sitt yrke. Zlatan som är miljardär.
Nej, det är mer att jag lider med alla som inte når dit.
Alla har inte samma möjligheter. Det gäller varesej vi pratar om fotboll eller en akademisk karriär.
Varesej vi talar om att bli president eller starta framgångsrika företag.
Hockeykillar kommer ofta från hockeyfamiljer. Läkare är ett annat yrke som "går i släkten."
I Paradise hotel är arbetarklassens ungar med.
Nej, det är inte hugget i sten men alla har inte samma förutsättningar.
Läshuvud, tradition, begåvning, talang, stöttning, kontakter, pengar...

Jag känner att jag glider lite i ämnet eller i ämnen som tangerar varandra men förstår ni vad jag fiskar efter?
Glädjedödare som jag är.

Puss/ Asta