I veckan kom en stor undersökning som visar att pojkar som fostrats till att hålla fast vid gamla könsmönster och machoideal löper betydligt större risk att agera våldsamt i nära relationer och att själva råka ut för våld.
Egentligen säger det kanske sej själv, men ni som studerat vet att allt måste bevisas genom studier och vara evidensbaserat.
Kort sagt, inte bara flickor/ kvinnor förlorar och hotas av patriarkala mönster utan även pojkarna och männen.
Man kan tro olika om hönan och ägget.
En del (jag) tror att en hel del av de könsmönster vi har är genetiskt och orsakat av biologi och hormoner även om en hel del är sådant som vi medvetet och omedvetet prackar på våra ungar.
En del tror att alla könsmönster är inlärda och skapade av kultur och samhälle.
Jag tycker inte att det där spelar så stor roll, vad man tror orsaken är.
Det som spelar roll är att vi blir medvetna och att vi vuxna... föräldrar, mor/farföräldrar, lärare, omgivande vuxna... gör vad vi kan för att kompensera de egenskaper som brister.
Att flickor inte ständigt smickras över att vara söta utan oxå kompetenta och tävlingsfokuserade.
Att pojkar uppmuntras till samarbete och kommunikation och får lära sej att visa känslor.
Ja eller tvärtom om det nu är tvärtom.
Att helt enkelt ge barn tillgång till så stora världar och så många känslor som möjligt.
Att bu eller bä och allt däremellan är okej.
Studier visar att utvecklingen går långsamt vad det gäller jämställdhet.
Unga kvinnor tycker fortfarande att utseende är viktigast.
Unga män tycker att det är viktigt att vara starka och att stå upp för sin kvinna och sej själv.
Den tredje pappamånaden stöter på patrull.
Trots vetskapen om att ojämställdhet gör oss olyckligare, fattigare och ensammare.
Även om jag känner att jag är betydligt mer genusmedveten som mormor än vad jag var som småbarnsmamma, och även om mina barn tänker på ett annat sätt än vad jag gjorde, så går det för långsamt. Vi behöver politiska styrmedel för att förändra attityder.
Politiska styrmedel är mäktigare än vad man kan tro. Nu finns ingen parlamentarisk enighet för att dela föräldraledigheten rakt av och inte heller någon folklig men det fanns stort motstånd och stor misstro mot förbudet av barnaga när Sverige som första land i världen lagstiftade mot det 1979.
Skulle ungar få uppföra sej hur som helst nu?
Skulle föräldrar inte ha rätt att fostra sina ungar?
Idag råder det väl relativt stor konsensus kring att det är fel att slå barn.
Hela världen.
Jag vill ge mina barnbarn hela världen.
Jag vill att de ska få välja själva hur de vill se ut, vad de ska ha för intressen, yrken, vem de ska bli kär i.
För att göra de valen måste de tillåtas och uppmuntras att bli så kompetenta som möjligt inom så många områden som möjligt.
Det är inte lättare eller svårare än så.
Puss/ Asta
Här är det fortfarande helt ok att klappa till sina barn när de är olydiga och jag tvistar ofta med min svärmor om hur Tora ska uppfostras. Hon vill daska rumpan eller smälla till på handen medan jag säger tvärnej! Tora är väldigt envis och självständig och enligt min svärmor 'oregerlig' för att jag inte smäller till henne och får henne att vara rädd för mig! Medans jag vet att jag lätt kan lösa en konflikt med henne genom att samarbeta och förhandla - visa henne att jag respekterar hennes person som hon är!
SvaraRaderaOch hon blir tillsagd konstant att hålla sig ren då det inte är 'flickigt' att vara smutsig! Hon är ju ett BARN som är ute och leker - vad spelar det för roll om hon har svarta fötter eller lera i hela ansiktet?
Det blev ramaskri härom dagen när nyheterna rapporterade att könsspeciferade leksaker kunde leda till våldsamma män och kuvade kvinnor, det är så oerhört nytt med genusmedvetande här att folk tror att jag är alldeles uppåt väggarna galen när jag förespråkar vissa genusval...
Sen att vi är biologiskt olika är en helt annan diskussion!
Från diskussionen om lagen mot barnaga minns jag särskilt att det skulle vara omöjligt att beivra överträdelser: detta sker ju (oftast) bakom stängda dörrar. (”Ska storebror verkligen få titta in i hemmen?”)
SvaraRaderaMen jag minns inte att det var problem med att ändra den allmänna inställningen. Sen förekommer antagligen aga i tysthet, men människor har ju ihjäl varann också, fast det alltid varit förbjudet...
Nu är det så självklart att man inte ska slå sina barn att jag blir förvånad när jag inser att jag faktiskt helt lagenligt hade kunnat klå upp min förstfödda, född 74. Det föll mig aldrig in, troligen f a jag själv aldrig fått stryk. En gång tror jag mamma skulle göra det som på den tiden faktiskt förväntades av henne och "smiska" mig. Vi tittade på varann, båda lika generade, så det kom av sig.
Jag förstår inte bestraffningstanken öht. Barnen i min närhet har alltid varit mycket tydligt samarbetsvilliga. Sen är livet jobbigt ibland o då kan det bli lite bråkigt, men det gäller ju inte bara barn... Det är sånt man ska lära sig att hantera.
Tänk om alla bara kunde få vara precis som de är, utan att pressas in i trånga (bl a köns)roller. Givetvis under förutsättning att inte skada andra!
PS: Tyvärr känner inte blogspot igen mig, så otekniska jag tvingas vara anonym :( men jag har skrivit lite om det här på
https://lenaikistaminnen.wordpress.com/2014/07/03/det-man-kallar-barnuppfostran-eller-viljornas-kamp/