fredag 2 januari 2015

Jag orkar inte en gång till.


Det här med att "må dåligt på jobbet" är ett ämne som är svårt att skriva om tycker jag.
Jag har låtit bli, bara sipprat lite under ett tag men det ÄR rätt illa tyvärr.
Jag har inte velat skriva om det för jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
Vet inte riktigt vad jag känner eller vad jag ska göra åt det.
Jag har tänkt att vad hjälper det att älta i bloggen? En del kommer säkert finna mej gnällig å skör och som en så "känslig liten människa" å andra kommer säga att jag skall sjukskriva mej direkt.
Men jag vet faktiskt inte om jag vill ha några råd...

Det är djävulskt på jobbet. Tungt som bara helsike. Särskilt en av grupperna suger energi, en grupp där jag varit placerad väldigt mycket.
Förr, för några år sedan, fanns det toppar å dalar i mitt jobb.
Det kunde vara intensivt under några månader... med sommarens nya oerfarna personal eller i vinterkräkstider men det fanns oxå perioder när det var lugnare.
Så är det inte längre.
Belastningen är hög precis hela tiden. Vi har patienter som ligger hos oss väldigt länge, vilket är en ytterligare belastning för man kommer nära på gott å ont, och patienterna har behövt så väl mycket medicinsk vård som omvårdnad.
Men det som slitit mest på mej är att avdelningen känns som om hela havet stormar.
Oroligt.
På kort tid har över 10 sjuksköterskor valt att sluta. Några av dem just nu mammalediga eller på andra tillfälliga uppdrag men nu försvinner de. Resten har bytt jobb till närmare sina hem, börjat plugga, prövar kommunen. En del försvinner till andra, lugnare, avdelningar på sjukhuset.
Vi är inte många kvar nu.
Vi som ska orka, bära, lära ut, skola in.
Å ingen söker tjänsterna så vad ska hända?
Ja, det vet ingen, inte ens cheferna men självklart spekuleras det. Om att stänga avdelningar, hur bedriver man vård utan personal?

Jag har en längre tid känt att min stressnivå i kroppen ökat.
Jag får svårare att somna om nätterna trots sömntabletter. Jag får hjärtklappning när jag släcker lampan. Jag går ofta upp efter en timma och tar ytterligare en sömnpilla.
Jag som skulle minska...
Jag vaknar på nätterna.
Jag släpper inte tanken på jobbet- på vissa patienter eller på vad som ska hända- även när jag är ledig.
Jag har blivit känsligare för ljud. Jag blir stressad och irriterad när flera pratar samtidigt eller på sånt som jag kan uppleva som tjat.
Det känns som starka varningssignaler. Signaler jag känner igen från när jag vart sjukskriven 2013.
Under mina sista arbetspass har jag fått ångest även på jobbet.
Känt en frustration när det minsta lilla krånglar, när jag får vänta på att datorn arbetar eller något sinkar. Sist började hjärtat slå våldsamt, trots en lugn fin grupp å ingenting att stressa upp sej över, att jag var tvungen att gå å lägga mej.
Ligga i vilorummet å andas så som jag lärt mej under KBT.
Tillslut somnade jag, sov tio minuter och sen klarade jag resten av dagen.

Tydliga symtom. Visst.
Problemet är bara VAD jag ska göra åt det.
För jag vill inte vara sjukskriven igen. Jag vill inte söka läkare. Skicka papper till försäkringskassan. Förklara för chefen. Fundera på vad mina kollegor tänker eller inte tänker.
Jag ORKAR INTE! Jag gör det bara inte!
Min chef är sjukskriven och vikarien orkar jag bara inte dra det här för.
Det är i sej ett symtom, detta att inte orka, inte mäkta med att ta tag i något.
Jag vacklar mellan att tycka att min kropp reagerar adekvat på en fullständigt ohållbar situation som gjort att majoriteten av mina kollegor sagt upp sej till att känna att jag är världens största fjant som mår dåligt... nu IGEN!
JAG känner människor som både jobbar som fan å går igenom personliga tragedier men som ändå orkar.
Människor har alltid jobbat hårt. Förr arbetade man 10-12 timmar sex dagar i veckan och inte fan sprang folk runt och blev utbrända. De snöt sej och jobbade på.
Jag vill betona att jag inte tänker så här när det gäller andra men när det gäller mej själv så känns det som om jag hittar på, överdriver och förstärker. Jag har ju alltid varit en sådan dramaqueen.
"Skärp dej och ändra inställning!" tänker jag.
Sov, promenera, tanka kraft när du är ledig och sluta tänk så jävla mycket på jobbet.
Gör det du ska/ hinner/ mäktar med och skit i resten.
Ta nedläggningen när den kommer.
Så tänker jag. Men kroppen lyder inte.
Tyvärr tror jag inte att dessa fem dagars ledighet som jag nu befinner mej i och har avverkat hälften av kommer att förändra någonting.

Jag vill vara stark! Vi skojade härom dagen en läkare å jag angående massuppsägningarna att "Jag stannar, jag är som en kapten. Den sista som lämnar det sjunkande skeppet" och så gjorde jag en sådan där flott honnör.
Jag orkar verkligen inte med något psykbryt nu. Jag behöver jobba, jag behöver få fortsätta känna glädjen till mitt jobb som konstigt nog finns mitt i kaoset och jobbet behöver sannerligen mej.
Jag vill inte vara henne man pratar om... "Nu är hon sjukskriven igen. Hon pallar inte för det här."
Jag vill... jag vill besegra den här skiten. Ta mej samman helt enkelt!

Men va fan. Annars mår jag toppen! :)

Puss/ Asta

10 kommentarer:

  1. KRAM KRAM KRAM KRAM <3 ta hand om dig å göra fina saker på din lediga helg. tänk inte på regionen. (hade dock vart kul å träffa dig, men vi ses en annan gång)
    kram igen.

    SvaraRadera
  2. Kära kära du! Inga råd. Absolut inte, jag vet, det är inte råd man behöver. Det är styrka hos sig själv, man behöver. Jag vet. och jag lider med dig när jag läser ditt inlägg. Ibland finns det verkligen inga lösningar. Inga som känns bra i någon ände. Så. Tja. Jag fick ett jobb, som konsult. Avsa mig uppdraget efter 4 veckor. Skitförbannad. Hade inte råd med det egentligen. Men va fan. Jag mådde dåligt. Var konstant arg och besviken. Trots att jag alltså bara skulle ha uppdraget 5 månader. Pallade inte. Och nu tänker jag konstant på att jag var dum i huvudet. Att jag inte bara lät det vara. Jag kunde väl ha böjt mig Men jag kan faktiskt inte. Böja mig alltså. För gammal. För kompetent. Och för mycket yrkesstolthet. Lyckligtvis drabbades inga patienter. Så jag förstår dig. Hade varit mycket svårare att gå om det drabbade andra. Men jag har ändå ont i magen, är ängslig. För gammal. För kompetent. Men orolig. För att jag har gjort fel. För att jag tänkte fel. Suck. Och annars mår också jag toppen. :)

    SvaraRadera
  3. Hej vännen - läser och begrundar. Känner med. Känner igen. Både dig och Cissi. Och skall inte heller råda. För vad vet jag. Kan bara säga att jag så väl vet vad du skriver om. Och att jag önskar att varken du eller jag hade det där förbannade samvetet, bristen på medel, den där äckliga känslan av attvarainmåladietthörn. Men annars så. Så är allt bra!

    Kramar

    SvaraRadera
  4. En ting å tenke på.......blir du i jobben fordi du kjenner at du MÅ siden "alle" andre slutter, eller blir du fordi du VIL være i den jobben - og håper det skal bli bedre på lang sikt?
    Du skrev en gang at du kunne tenke deg å bli jordmor. Har du fortsatt den drømmen, så kanskje det skulle være en løsning for deg?
    Ingen tjener på å brenne seg ut, og jeg kan love deg at ingen takker deg for det. Been there, done that....
    Det finnes ikke noe værre enn å mistrives på jobben. Håper du finner en god vei for deg, lykke til!
    Klem

    SvaraRadera
  5. Jag har känt precis likadant i år och jag fattar. Det är ett lika stort "jobb" att vara sjukskriven och bara inte värt det. Däremot har jag funderat på detta... min man har ett idiotstressat jobb, med så mycket att göra att han ofta är inbokad på två möten samtidigt på varsin sida av stan. Och alla hans kollegor (alla män, byggbranschen) har det likadant. Och de kan inte heller bara gå hem, för då får stans dagis inget vatten och stans gamla får bo två och två i rum utan värme. De har mkt ansvar för att folk ska vara säkra och må bra.

    Men den stora skillnaden är att jag ALDRIG har hört dem ens nämna att det är de, de anställda, som ska "skärpa till sig" och "bli bättre". För dem är det självklart att det är jobbet det är fel på, inte dem. Jag fattar inte varför vi lägger skuld på oss själva för att vi inte är starka nog? Det är inte oss det är fel på!! DET ÄR INTE OSS DET ÄR FEL PÅ!

    SvaraRadera
  6. Åh... Får flashbacks till när jag gick hem från jobbet förra året. Rätt ner i en grop av att känna mig fullkomligt värdelös. Fy för att arbete ska få göra så med en! Känner med dig.

    SvaraRadera
  7. Du vet, jag vet... Jag kände så i ett halvår innan jag blev sjukskriven. Jag sa nej till sjukskrivningar, jag fick massor av hjälp av min chef att stuva om på mitt jobb och minska min stress. För jag ville inte bli sjukskriven, jag visste att om jag blev det så skulle det bli fritt fall. Och precis så blev det. Rakt ner i botten. Jag tror jag är på väg upp nu, men helt utan ork, så det är mer ett stillastående. Jag har inger socialt sammanhang, det är vad jobbet stod för, nu är jag fritt hängande. Orkar inte besöka någon, ingen besöker mig. Utan FI skulle jag inte ha nått. Du vet bäst vad du behöver, och jag är ingen som kan ge råd, då jag gör fel för min egen del hela tiden. Men sök hjälp, på något sätt, försök inte lösa det helt på egen hand!

    SvaraRadera
  8. Jag blir så arg! För det här är helt jävla sjukt! Det är vansinnigt att vårdavdelningar, förlossningar och akutintag... i landsting efter landsting drabbas av massuppsägningar efter massuppsägningar. Folk sjukskriver sig, går in i väggen, knaprar piller, går i terapi... för att det är helt jävla ohållbart kaotiskt på våra vårdinrättningar... och inget görs?! Alltså, vad är detta?! Hur kan man i tider av ökade grupper av äldre multisjuka ens fundera på att stänga en hel medicinavdelning?! Det är ingen jävla naturlag som säger att kvinnliga akademiska yrken inte ska löna dig i lönekuvertet! Det är inte så att det inte GÅR att prioritera vården så att det faktiskt går att jobba i den! Det är politiska beslut som ska till. Hur landstingspolitiker och sjukhusledningar HAR MAGE att utlova patientsäkerhet under rådande omständigheter... Behöver man särskilt mkt kunskap o insyn för att förstå att det är rent ljug? Jag förstår faktiskt inte att befolkningen inte reagerar mer?! Jag förstår inte hur det här bara kan få fortgå?!
    Älskade mamma... jag hoppas att du sätter dig själv främst. Så som dina fd kollegor gjort. Ingen kommer tacka dig för att du spelar Florence Nightingale. Ingen. Kram Emelie!

    SvaraRadera
  9. Håller med din dotter ↑

    SvaraRadera
  10. Mitt namn är Mrs.Juliet Quin. Jag bor i Kanada och jag är en lycklig kvinna i dag? och jag sa till mig själv att alla långivare som rädda min familj från vår dåliga situationen, kommer jag hänvisa en person som söker lån till honom, han gav mig lycka till mig och min familj, jag var i behov av ett lån på $ 30,000.00 till börja mitt liv hela som jag är en ensamstående mamma med 3 barn jag träffade denna ärliga och gudfruktiga mannen lån långivare som hjälper mig med ett lån på $ 30,000.00 Kanadensiska dollar, är han en gud som fruktar man, om du är i behov av lån och du kommer att betala tillbaka lånet vänligen

    kontakta honom berätta för honom att är Mrs.Juliet Quin som hänvisar dig till honom. Kontakta Mr Larry Perez via e-post: (businessfinances@hotmail.com)

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare