måndag 19 januari 2015

Mojmojs dag



Idag har tanten varit ute i stora världen. Jodå, tågbyten och grejer.
Jag har varit hemma hos äldsta dottern och barnbarnet Ängla och hälsat på.
Helt slut i rutan är jag nu för jag är fortfarande inte helt kurant och idag var första dagen på över en vecka som jag inte sovit middag.

Men det har varit en fantastisk dag.
Jag får ju inte lägga ut några bilder på Ängla-Pängla så ni får tro på mitt ord när jag säger att hon är nåt så vansinnigt söt. Hon ser verkligen ut som en liten ängel eller som en älva kanske.
Hon väger mindre än vad Noah gör trots att hon är ett å etthalvt år, späd och finlemmad, hon har en sky av blont hår kring sej, stora stora ögon.
Och så är hon så där timid å söt och flickig så man smäller av. Sin feministmorsa till trots :)
Hon bär dockor på höften, hon klappar händerna förtjust, hon gömmer sej bakom mamma eller tittar finurligt under lugg.
Å nu säger hon mormor. Eller mer bestämt, mojmoj.
Det går inte att förklara vad det ordet gör med en förrän man upplevt det.
Förrän en ljuvlig liten varelse sträcker sin lilla hand mot min och säger "Kom mojmoj."
All kärlek finns där ju redan. Sen första gången man såg dem.
Men det är i "mojmoj" som man blir mormor.
Svårförklarat men underbart.

Ängla-Pängla. Hon har alltid varit försiktig. Vaksam. Blyg och lite svårflirtad.
Men det är som om hon besitter all världens visdom. Som om hon har en gammal själ.
Det har varit en fantastisk dag.
Det är härligt när vi är många med, hela bullriga familjen, men så här på tu man hand tinade Änglass mod upp bättre.
Trots att jag bara ville slita upp flickungen i knät och pussa på henne så höll jag mej lite på avstånd i lekarna med henne och undan för undan tinade hon upp. Kröp närmare, sökte min blick, gav mej allt större leenden och tog min hand.
Innan jag gick kunde jag pussa henne rakt på munnen å hon bara skrattade.
Så... stort att nå fram.

Jag gillar både människor och djur som är lite... kräsna i sina kontakter.
De som inte översvallande älskar allt å alla från första stund.
Dem man får förtjäna kärlek av.
När vi var hos uppfödaren första gången och skulle titta på Gottfrid sa uppfödaren om en av tikarna "Bry er inte om henne, hon är lite reserverad mot främlingar. Lite blyg"
De andra hundarna, och i synnerhet Gottfrids mamma hälsade glatt och kröp upp i knät så fort de fick chansen och när det gällde valp var det precis en sådan glädjestolla jag ville ha som mamma till valpen.
Men den andra tiken hon smög runt oss, höll noggrann koll på oss på lite avstånd.
Jag pratade lite med henne på håll men lät henne vara.
Å så rätt som det var när vi satt i trädgården och drack kaffe så kom hon, fanns vid min sida och körde nosen i min hand.
En sådan kontakt, det är en ära.

Jag vet inte, kanske är det bara hundmänniskor som förstår jämförelsen mellan den försiktiga hundtjejen och lilla Ängla.
Det har varit en fin dag. En sådan man kommer minnas tror jag.
När isen bröts med "mormors flicka."

Då jag kommer hem möts jag av världens största leende och framsträckta längtande armar av "mormors kille" och det... det var minsann inte heller så dumt.

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Så fint du beskriver det! Världens bästa mojmoj! Älskar dig! Kram Emelie.

    SvaraRadera
  2. Fina lilla Ängla-Pängla! Vad fint du tecknade bilden av henne! Förstår att det var en finfin dag!

    Hoppas att du blivit bättre i förkylningen?

    Kramar

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare