På den tiden kom man inte med önskemål till sin tatuerare. Man kom med en summa pengar.
"Vad får jag för femhundra spänn?"
"Tja, varsegod å välj bland tjejmotiven på sida 5 och 6 i min katalog" svarade tatueraren.
En ros? En blåklocka? En hoppande delfin? Eller en nalle som kramar ett hjärta.
Jag var då mest nalleflicka tydligen.
Jag gillade väl den i början. När alla andra oxå hade menlösa små bilder föreställande ingenting alls av värde men på senare år så har jag nästan skämts för den.
I mitt huvud har jag massor av önsketatueringar men de måste betyda någonting.
Idag och helst oxå om trettio år. Vara något jag kan stå för, som är viktigt, nu å då.
Så igår var sista gången jag såg och lät fota min arm med "Nalle kramar hjärta."
Min nya tatuering har jag grunnat på ett tag.
De viktigaste rollerna i mitt liv är den som mamma och mor/farförälder.
Jag ville ha en symbol för det. Å att rada upp femtioelva namn kändes inte så läckert.
Jag menar, det kan ju bli ett par barnbarn med fyra ungar.
Till slut kom jag fram till att fjärilar får symbolisera mina barn och barnbarn.
Fjärilar är vackra. Står för någonslags lätthet, rörelse, framåtskridande.
Är nästan lite drömska.
Insekter. Men oerhört vackra.
Efter en del sökande kom jag fram till att en kille som heter Robert Duphorn skulle få göra dem.
Han är välkänd i min stad. Erfaren. Trygg. Grym, ffa på porträtt.
Gå gärna in å kika på hans sida på facebook.
Robban ritade upp fjärilarna på ett ungefär på frihand. Stödlinjer. Rörelser.
Sen satte han igång. Tre timmar tog det sammanlagt och då gick säkert en halvtimma åt till diskussion, ritande, iordningsställande av allt han behövde.
Å här är den alltså klar. Barndelen är klar.
Äldsta flickan, dotter nr II, sonen och Mini.
Barnbarnen skall sättas på plats om en dryg månad.
Jag är sjukt nöjd!
Möjligen möjligen kunde första fjärilen varit något pyttelite större men det är ingenting jag stör mej på. Jag tycker den är råvacker och den sitter så att den tål att byggas ut å fyllas på så mycket det behövs. "Barnbarnen" kan ju få trilla både framåt bysten och bak mot ryggen.
Ont?
Ingenting. Det var verkligen stor skillnad att göra dessa jämfört med Märtatatueringen som sitter i nacken.
Visst är den fin?!
Puss/ Asta
Supersuper fint A!!!! Verkligen!!! Och då är ju inte jag någon tatueringstjej ;)) (milt uttryckt) Men det är verklgien vackert! Du - hoppas att du snart blir av med din huvudvärk... Och du - ta hand om dig!
SvaraRaderaKramar
Jättefina! (Fast jag är rädd för fjärilar)
SvaraRaderaDen går ju att bygga på hur mycket som helst om man vill!
Förstår att du är nöjd!
Kram
Jättefina!!
SvaraRaderaDe jag gjort på mina armar kändes inte alls, men fy tusan för de på vristen, bröstbenet och ryggraden. Och nu vill jag göra korpvingar på skulderbladen oxå, det kommer nog att göra ONT! Så vill jag protestera mot nått du skriver, besserwisser som jag är... "På den tiden kom man inte med önskemål till sin tatuerare." Det kanske var så att du inte visste att man kunde komma med önskemål, men jag gjorde min första 1984 och hade med mig en bild till tatueraren som utan minsta protest gjorde den... Jag har alltid haft med mig mina bilder, aldrig valt någon på plats.
SvaraRadera