söndag 18 januari 2015

Tankar på återträffen.


Jag har precis sett Anna Odells "Återträffen."
Jag vet inte riktigt vad jag förväntat mej. Mer tror jag. Tycker inte den blev särskilt bra.
Ändå väckte den känslor svåra att värja sej mot.

För alla har vi gått i skolan.
Alla har vi på ett eller annat sätt varit en del av den där hierarkien.
Mobbad, mobbare eller betraktare/ acceptanter.

Jag var ett litet och osäkert barn. Jag var redan då rädd för det mesta.
Jag hade få vänner. Jag var klumpig och kunde varken hoppa rep eller spela boll.
Jag var därtill inte särskilt söt. Tvärtom fick jag ofta höra.
Under första hälften av min grundskola så befann jag mej i något slags tveksam acceptans.
Fick vara med (men det kvittade om jag lät bli.) Hade kompisar (som hade mer spännande vänner.)
Minns mej själv som tyst och räddhågsen.
Från fyran-femman ändrades något.
Hur exakt det gick till minns jag inte men plötsligt fanns det tre tjejer som stod ännu lägre i rang än mej.
Erika, Monika och Jessica.
Jessica och jag var lite vänner. På fritiden vill säga. I skolan mobbade jag henne lika mycket som de andra tjejerna.
Det var mest glåpord. Knuffar. Jag tog deras skor och hystade upp på skoltaket.
Erika hade någon slags sjukdom som gjorde att hon inte växte el utvecklades som vi andra.
Hon såg ut och var i storleken som en femåring också när vi gick i sexan och hade kommit upp i puberteten.
Jag var inte snäll!
Jag minns de andra klasskamraternas beundran. Deras hejarrop. Hur jag gjorde saker som de kanske inte vågade. Hur jag var okänslig och obrydd ifall läraren pratade med min mamma om mitt beteende.
Jag vill inte skylla ifrån mej. Verkligen inte.
Men jag var så på marginalen till utstött själv och det hade aldrig hänt om inte de andra gillande sett på. Klappat mej i ryggen när jag gick förbi. Hejat på mej.

Jag har varit i kontakt med samtliga efteråt. Som ung vuxen.
Jessica. Erika. Monika.
Monika förlät mej direkt på en klassträff. Lite för enkelt.
"Tänk inte på det, det var länge sen. Det är lugnt"
Jessica ringde jag upp. Hon var väldigt tveksam. Sa att hon uppskattade att jag ringt men visste inte vad hon skulle göra med mitt "förlåt."
Erika mötte jag på en spårvagn. Hon var direkt aggressiv och flög på mej.
Rev i mitt hår, slog mej. Sparkade och skrek.
Några år senare fick jag höra att hon tagit livet av sej.
Inte bara till följd av mej och de andra som var elaka i klassen får man hoppas, men inte fan hjälpte vi till.

Vad vill jag med mitt inlägg.
Det är ingen bikt och ni kan egentligen varken fria eller fälla.
Jag tror att jag vill säga att gruppdynamik är verkligen känsliga grejer och i synnerhet när man är barn.
Jag tror oxå att det är viktigt att se mobbaren. Självklart ska den mobbade ha allt stöd och stöttning i världen, men att oxå det är lika viktigt att se förövarna.
De är själva marginaliserade. Trygga, säkra, älskade barn hamnar inte där.
Det är dem som lever på gränsen. De som i brist på utseende, bollsinne eller charm måste hävda sitt "mod" och sin plats på andra sätt.

Hela min barndom längtade jag bort. Längtade efter att bli vuxen.
Att vara barn och tonåring kan på alla sätt vara lika jävligt som det kan vara himmelskt.
Som vuxen är jag trygg. Som medelålders än mer trygg.
Jag känner uppriktig och stor skuld för de som föll offer för mej under min skoltid.
Jag önskar att jag kunde göra det ogjort. Att jag varit klokare. Starkare.
Men jag vill oxå ta lilla Asta i handen.
För fy fan, det var inte lätt att vara henne heller.

Puss/ Asta

4 kommentarer:

  1. Det där med att "man" mobbar någon på grund av någon annan, på grund av egen rädsla för utstötthet etc, etc, etc, det är i mina öron ren bullshit. Man gör alltid ett val själv. Oavsett vilka val andra gör och oavsett hur alternativen ser ut så har man gjort valet helt på egen hand. Det finns inget att gömma sig bakom. Inte mindre än bödeln har när han drar i repet, även om han lyder order så är det han som väljer att göra det. typ.

    Vad säger man när man ringer upp trettio år senare och vad förväntar man sig? "jag vill bara ringa och tala om att jag vet att jag var ett arscle mot dig och jag hoppas att jag inte förstörde hela ditt liv?". Förlåt kan man nog varken egenligen säga eller förvänta sig att få, förlåtelse altså. Man har liksom utsatt någon för övergrepp, vare sig det är psykiskt eller fysiskt. Man är en FÖRÖVARE och man får liksom lära sig att leva med den biten hur jävla stor surkart det än är att behöva säga till sig själv: "jag har betett mig som ett arsle, jag har plågat andra, jag hade inte mer hjärna än så".

    Jodå, jag har också mina spöken i garderoben.

    SvaraRadera
  2. Jag har varit på EN återträff, 20 års jubileumet. Jag har inget gemensamt med mina fd klasskompisar, har ingen större lust att umgås elr träffa dom.
    Jag vill inte se den filmen, orkar inte bli påmind.
    Tårarna rann när jag såg "Så som i himmelen" där Jähkel mobbar en av kördeltagarna tills det brister för honom.
    Jag kunde känna hans smärta.. Jag blev aldrig slagen men mobbad psykiskt o det sitter i än idag.
    Min fd man tyckte jag var barnslig som lät det påverka mig ftf men det kommer alltid sitta en tagg i ryggraden efter det.
    Många av min fd klasskompisar bor i Byhåla än idag men vi hälsar, inte mer.
    Ingen har bett om ursäkt o jag skulle aldrig "ge" dom det heller.
    Som Gitta säger, man har alltid ett val även om gruppdynamiken är svår.
    Mobbing finns tyvärr även idag, det har vi sett men samtidigt så får barnen utbildning i emotionellt beteende, iaf här så man kan hoppas det påverkar i framtiden.

    SvaraRadera
  3. Jag tycker det var en mycket intressant film, Återträffen. Så mänsklig på något vis. Vet du om den på något vis var baserad på sanningen?

    SvaraRadera
  4. Skolans arbetsmiljö gör det verkligen inte lättare heller för de som vistas där. Inte heller leder lärarnas arbetssituation till förbättringar. Jag minns hur jag var konstant rädd för alla i mina tre år på högstadiet, och ser hur min dotter är mitt i det kust nu. Fy för att vara tonåring, i puberteten och gå på Björklunds skola...

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare