Den Gudasände

 

Chevalier Rouge Jagger. Gottfrid. Gottfridsson. Gotte. Dotte. Dodisen. Gottfrido.
Kärt barn har många namn. Å kär är han ju verkligen denna gosse.
Gottfrid den Gudasände.
Gottfrid som gjorde att jag överlevde sorgen efter Märta.

 

Han är en mycket, mycket speciell hund.
Så gudasnäll och så vänlig.
Så pansarvagns brötig och så självklar i att ta plats.
Så kärleksfull och mammig att motstycke inte kan finnas.
Han är som sin namne... Gottfrid i Änglagård. Döpt efter honom.
Mjuk, öppen, glad. Stor, snäll och kärleksfull.
Alltid i min omedelbara närhet och alltid med svansen viftande.

 

Han har fina gener den goda Gottfrid. Snälla, mjuka föräldrar.
Uppfödaren kan verkligen ta åt sej del av äran.
Sen är han uppfostrad med väldigt mycket kärlek och kroppskontakt.
Alltid med mjuka metoder, alltid något bortskämd.
Det är inte viktigt för mej med kadaverlydnad, vi tävlar inte och ibland tar han ett steg eller två när jag ropar "stanna" eller lägger en piss mot närmaste träd.
Jag har aldrig bråkat om sånt. Precis som med barn tror jag att det är bättre att välja sina strider och att stå upp för det som verkligen är viktigt.
Jag ger honom så mycket frihet som det är möjligt.

 

Många vänner å bekanta tycker nog han är ouppfostrad.
Men i det ordet ligger ens egna subjektiva värdering av vad ouppfostrad är.
Gottfrid tigger tex gärna. Han går upp i soffan lika självklart som vi människor och finns det inte plats så makar han sej en plats.
Det kan säkert uppfattas som påfluget eller fasoner men jag har ju aldrig lärt honom något annat.
Detta är vårt hem, hans med. Gäster är... trots allt... bara gäster.

 

Jag tror all närhet gjort honom till en trygg hund.
Han är min prins.
Jag fick kyssa en jäkla massa grodor men till slut så fann jag honom.
Det är en ära att få dela livsstig med honom.

Puss/ Asta