Kontaster

Veckans enda lediga dag har förflutit. Så fort det går!
Swisch så är det kväll och dagen är över. Har en tung huvudvärk över pannan ikväll men jag ska inte gnälla över den för jag har haft en fantastisk dag... en helt vanlig men fantastisk dag... idag.
Njutit mycket av mina fina killar, spenderat tid med dem. Städat lite, tvättat håret, lagat mat och sett en vunnen hockeymatch.
Alldeles strax skall jag lägga mej och läsa en stund innan lampan släcks.

Men först vill jag prata lite med er om det här med kontraster. Livets kontraster.
Trogna läsare vet att jag läser Vimmelmammans blogg regelbundet. Jag tycker om hur hon blandar.
Fåfänga med djupaste svärta. Hon... en skvallerjournalist från Hänt i Veckan... är den av de bloggar jag följer som mest reflekterar över livets kontraster och orättvisor å som verkligen lever i dem.
Hemma... fint hus, tjusig man, söt unge, flärdigt jobb, glamourfester, lyx, gott om pengar, skönhetsingrepp.
Men ofta iväg på sina resor för att hjälpa utsatta å fattiga människor i Afrika... nöd, apatiska mammablickar, svältande barn, död.
Hon verkar ha allt svårare att få ihop det där. Verkar allt mer skuldtyngd över orättvisan.
Det är så klart min tolkning, men jag känner igen mej i det.
Lotta och jag lever väldigt olika liv, men den känslan förenar oss.

Så gott som dagligen så tänker jag på det.
Att jag lullar runt här, med mina småbekymmer och all min trygghet medan så många inte har något.
Kanske inte mat, kanske inte tak över huvudet, kanske inte ett liv utan bomber å skräck.
Konflikten i Ukraina kommer närmare mej än kriget i Syrien. Även om båda är fruktansvärda... så klart!
Jag såg en filmsnutt på facebook med en livrädd tvååring som då bomberna faller skräckslaget klamrar sej fast vid sin pappa och den filmen har etsat sej fast i min hjärna, i mitt synfält.
Men ett land så nära oss som natt å dag utsätts för tung beskjutning.
Städer i ruiner. Människor som flytt å övergivit allt och andra som är kvar, instängda å oförmögna att ta sej ut.
Jag tänker på Boko Haram som tvingar människor att fly i Afrika.
ISIS som sätter skräck i hela världen med sin brutalitet.
En diktator i Syrien som plågat sitt folk och som världen tyckts glömt av när fokus hamnat på IS.
En galen rysk president som skrämmer  skiten ur hela Europa och som ingen verkar veta hur de ska hantera.
Romer som tycker att de har det bättre på våra kalla regniga gator där människor skyndar förbi utan att se än i Rumänien.
Den över hela Europa växande högerextremismen och nationalismen.
Människor som flyr över Medelhavet trots att de vet om att tusentals har dött under liknande försök.
Desperata föräldrar och släktingar som betalar flyktingsmugglare för att föra deras barn/tonåringar till Sverige å ett hopp om trygghet... där de kommer bort.

Det är så mycket nu som är skrämmande i världen att det blir överväldigande.
Å här går vi. Du å jag.
Gnäller om att det regnar idag igen, att det är långt till sommaren, mycket på jobbet och att tvättkorgen aldrig blir tom.
Somnar varje natt i våra egna sängar, under varma täcken med mat magen och frihet utanför dörren.

Jag känner dagligen sorg över det. Förundran över världens orättvisa.
Att just jag... utan att på något sätt ha gjort mej förtjänt av det... lever i allt det här trygga å omhuldande. Varför hamnade jag just här? Där jag kunde muttra över nån kollega, sura över en dålig relation, gnälla över ekorrhjulet.
Jag kan känna skam över att jag inte gör något, eller inte gör mer.
Men det ÄR faktiskt inte jag som har det för bra. Det är dom som har det för dåligt.
Fred, frihet, trygghet och mat i magen borde alla människor ha rätt till.
Jag har så oerhört svårt att ta in att det finns människor som engagerar sej (engagerar sej så in i helsike) i politiska partier och på sociala medier för att vidga denna orättvisa.
För att vi ska hjälpa färre, dela med oss mindre, roffa åt oss mer.
För att vi ska stänga gränser i stället för att underlätta asylrätten.
Att vi ska se ner på tiggaren istället för att ge en slant, möta en blick.
Det är... förundrande!

Puss/ Asta