Längtan efter smått

När jag var 25 år fick jag mitt fjärde och sista barn.
Jag hade gott å väl gjort min plikt för mänsklighetens fortlevnad kan man tycka men länge drömde jag om och önskade åtminstone ytterligare ett barn.
Maken tyckte att fyra barn räckte och eftersom jag aldrig lyckades övertala honom så blev det inte fler.
Men för mej kändes det tidigt att pensionera den fertila delen av mej själv vid tjugofem, när de flesta kanske inte ens hunnit få sitt första barn.

Nu mera drömmer jag av naturliga skäl inte om fler barn.
Hujedamej.
Det ÄR verkligen skillnad på ork när man är kring tjugo och kring fyrtiofem även om vissa egenskaper kanske är mer lämpade. Eftertanken. Tålamodet.
Men tro inte att min längtan efter "smått" dött ut. Nej, numera är det valpsuget som vaknar med jämna mellanrum.

Jag har haft hund i 24 år i sträck. Under kortare perioder har jag haft två hundar samtidigt.
Under kanske två år hade jag en Risen och en Bouvier samtidigt. Ett kortare tag hade jag ihop med Bouviern en Cocker Spaniel som jag tog mej an för att omplacera då den annars skulle avlivas.
Märta och Gottfrid hade jag ett drygt halvår tillsammans.
Det finns enstaka fördelar med att ha två hundar samtidigt.
Deras glädje och trygghet i varandra. Att de håller varann sällskap och aktiverar varann till viss grad.
Utan Märta hade jag inte kunnat skaffa Gotteman då jag behövde henne eftersom jag fick lämna valpen ensam några timmar här å där rätt tidigt.
I övrigt är det klurigt tycker jag. I synnerhet med två stora hundar.
De behöver tid var för sej. Valpen behöver miljötränas ensam utan sin hundkompis.
Vuxna hundar och valpar har olika behov.
Å en hund ger mej egentligen allt jag behöver.
Gottfrid uppfyller med råge mitt behov av sällskap, träningskompis, sängvärmare, skydd osv.
Ändå...
Ändå finns regelbundet den här längtan efter en liten.
Valpar ÄR något alldeles speciellt.
Skitjobbiga... de biter i saker de inte ska bita i, de hugger med sina sylvassa bissingar i händer å fötter, de ska rumsrenhetstränas och läras både ditten å datten.
Lugna avkopplande promenader i egna tankar kan man glömma.
Men de ÄR ju sååå goa med. Så ljuvliga att bära på, pussa på, snusa på.

Gottfrid blir tre år i maj.
Han börjar... så smått... bli vuxen. Inte ännu men snart.
Han är någolunda välartad och har förutom att han gärna jagar rådjur, kaniner å katter inga större olater som jag är rädd att han skall lära en eventuell valp.
Men han är stor å stark trots att han är en väldigt liten Dogue de Bordeaux och han är mycket hund att gå ut å gå med.

Vad tycker ni? En eller två hundar? När är en lämplig ålder för hund nr 2?

Puss/ Asta 

Bilderna är på Gotte i 10 veckors åldern.