Yrke kontra klass

I Sverige är vi sjukt jobbfixerade.
Har ni tänkt på att det ofta är en av de första frågorna man ställer till en ny bekantskap?
"Jaha, och vad jobbar du med?"
Jobb och klass hör ihop.
Den som svarar "Jag sitter i kassan på ICA" eller "Jag står i disken på Harrys" hamnar automatiskt lägre i rang om den som frågat är advokat eller läkare.
Det är sjukt.
Sjukt att vi människor så starkt värderas efter vad vi gör för att få in pengar och inte utefter vem vi är som människa.

Jag kan vara sjukt less på ekorrhjulet.
Jobba, betala räkningar, bränna pengar. Jobba, betala räkningar, bränna pengar.
Jag har ett sk lågstatus akademiskt yrke. Hör till dem som visserligen har ansträngt sej å pluggat på högskolan men som ändå inte drar in några större pengar. Precis som lärare och socionomer.
Inte lat men lite korkad så där.
Några trappsteg upp på hierarkin vad som är att vara en duktig samhällsmedborgare.

Som trogna läsare vet drömmer jag om ett annat liv. Ett liv där jag fritt kan styra mina timmar.
Jag skulle kunna tänka mej att vara en av Sveriges mest lästa bloggare och anlitade krönikörer.
Jag skulle än mer kunna tänka mej att vara författare.
Å jag skulle mer än gärna ge upp mitt nuvarande arbete för att slita tolv timmar om dagen eller mer med ett hundpensionat/ hunddagis/ uppfödning även med lägre inkomst..
Göra det som jag brinner för, som mitt hjärta säger är viktigt.
Pengar är svinviktigt men för mej skulle det räcka med att klara mej.
Andra värden väger tyngre för mej än hög ekonomisk standard.

Jag vill inte att ni som läst inlägget nedan får för er att jag värderar människor i de som förvärvsarbetar och de som inte gör det, där det förstnämnda är mer värdefullt än de som inte gör det.
Det är INTE så jag menar och det är INTE så jag tycker.
Men nu ser samhället ut så. Pengar måste på något sätt in.
Den som har pengar lever ett enklare liv än den som inte har pengar.
Den som kan försörja sej själv har en makt över sitt och sina barns liv som den som inte har pengar inte har.
Punkt.
Man kan gilla det eller man kan avsky det men så ser det ut.

Jag tycker att det finns en mängd politiska åtgärder som kan vidtas för att ändra åtminstone lite på denna maktfördelning.
Delad föräldraledighet. Att män tvingas betala pensionspoäng till kvinnor medan de är hemma med barn. Medborgarlön. Förändra förutsättningarna för karriär och inte bara inordna oss efter hur patriarkatet gjort i alla tider.
Ja, det finns många saker man kan göra och strida för men ännu är vi inte där.
Ännu är det så att kvinnor tar det största ansvaret för barnen, tar ut huvuddelen av föräldraledigheten och vabbar mest och därmed halkar efter. Blir den som tjänar sämre, som får mindre fritid, lägre pension, bränner ut sej snabbare.
I det läget så kan man inte välja att vara hemmafru som ett självförverkligande.
Det är att luras att säga så. Världen ser inte ut så.

Puss/ Asta