torsdag 30 april 2015

En hel människa


Bild: Osminkad Asta som tar en cider en helt vanlig torsdag eftermiddag. 

Jag läser uuuunderbara Mia Skäringers krönika om att vara både stark och skör å jag känner igen mej så himla mycket! Du kan läsa den här. Både i den destruktiva tonårstiden och i hur det resulterat i att hon ena dagen orkar å kan allt för att nästa dag tvivla på sin allra minsta förmåga.
Jag har ofta grunnat på och analyserat, för mej själv och ihop med någon form av samtalsstöd, hur jag skall kunna läka... bli en hel människa.

Vad behöver jag bearbeta mer kring min barndom?
Hur skall såren efter sexuella övergrepp läka?
Kan övergivna barn bli trygga vuxna?
När ska det äntligen göra mindre ont att inte bli lyssnad på, tagen på allvar och när ska jag sluta upp att ta allt personligt?
Mina trasiga relationer, ska jag spara eller slänga? Missbruket som finns i mitt DNA, hur skräckslagen behöver jag vara över det?
Kommer det någonsin till en punkt där jag slutar upp med den här känslomässiga berg o dalbanan.
Där jag kan vara "någorlunda lycklig" hela tiden?
Så där som jag var i början av min antidepressiva behandling... jämn å osårbar.
Det var underbart.

Men allt mer, och i synnerhet när jag ser mina känslor speglas i någon annan, nån som känner lika dant, kan jag tänka att det är kanske okej?
Jag är lite ärrad, lite fucked up och det kommer jag förmodligen alltid att vara.
Det kanske inte är bara fel?
Det kanske till och med har sina förtjänster.

Jag får ofta höra att jag är en god lyssnerska. Att jag förstår, att jag inte väjer för det som är svårt och att jag inte alltid ger svaren personen vill höra utan svaren personen behöver.
I mitt möte med patienter som farit illa. Missbrukare eller psykiskt nedslagna i skorna så behöver jag inte berätta om mina egna erfarenheter. Jag har märkt att dom känner det ändå.
Jag kan koderna, jag läser mellan raderna precis som de läser mej.
Det är förmodligen egenskaper jag inte skulle fått utan mina ärr.
Det finns kanske en mening med att vara både skör och stark.

Det kanske är det som är att vara en hel människa. Hakuna Matata.

Puss/ Asta

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare