Samma klot

För många år sedan såg jag en dokumentär där en scen bet sej fast i mitt inre så hårt att jag inte kan sluta tänka på den.
Det var en dokumentär om Afghanistan och fattiga människor som levde på opiumodling och bodde i tält.
Minns inte så mycket mer än att de satt där i sina skitiga trasiga kläder och rökte opium och kvinnorna blåste in rök i de små barnens munnar.
Det var så fasansfullt att se att bilderna kommer tillbaka till mej om å om igen hur gärna jag än vill glömma och förtränga.
Hur kan man göra så? Tvinga i sina egna små barn narkotika?

Det är en värld så olik vår. Det är rent ofattbart att vi lever på samma klot, tillhör samma art, men har så olika liv och så olika förutsättningar.
Standarden och förnuftet (bildningen kanske är ett bättre ord) är flera hundra år efter vår civilisation.
Häst å vagn, åkrar som plöjs för hand, fattigdom, ett straffsystem med öga för öga tand för tand.
Fattigdom, elände och en obefintlig infrastruktur och skolväsen.
På samma klot.
Här i Sverige äter gravida inte viss sorts fisk, inte för mycket lakrits, inte vissa ostar eller charkuterivaror. Det dricks sparsamt med kaffe och absolut ingen alkohol.
Vi tänker genus, vi lyssnar till barnet, vi förstår att respektera även små viljor.
Å där... blåsa opium i munnen på de små.
Samma klot.

Som sagt, jag har tänkt så mycket på denna scen som jag så förtvivlat önskar att jag aldrig hade sett.
Det känns som ett elände jag inte vill veta om, för tungt för att bära trots att jag bor många hundra mil därifrån.
Men människor lever där. Inte för att de valt eller förtjänat det utan för att ödets lott blev sådant.
Att blåsa opium i sitt barns mun görs inte av elakhet. Det vill och kan jag inte tro.
Det lindrar antagligen hunger, håller barnen lugna så de vuxna kan arbeta eller vila efter ett tungt utfört arbete.
Å sen okunskapen, insikten i hur farligt det är och vad de gör mot sina barn.

Det är fattigdomen och orättvisan som skall förbannas.
Samma klot.

Puss/ Asta